Om en zambisk middagsbjudning

En kväll knackade Avara Sumabanga (s:et uttalas sh), sjukhuspastorn, på vår dörr och bjöd hem oss på middag hos hans familj några dagar senare. Ja, vad roligt, vi kommer absolut blev vårt svar. Tiden gick, den bestämda dagen kom och det närmade sig kväll och utsatt tid. Vi traskade bort mot deras hem och sa till varandra att det här kan bli lite hur som helst. Det hade gått ett par dagar, de kanske hade glömt att vi ska komma? Det här med framförhållning är ju egentligen inte zambiers starka sida. De kanske inte ens är hemma.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Välkommen till Sumabangas, här ska det lagas mat!

Så kom vi fram till deras hus, och nog tyckte vi att det var lite för lite aktivitet och människor där. Men dörren stod öppen i alla fall, så vi hojtade lite och möttes av en av döttrarna. Avara och Lilian (hans fru, också en av kvinnorna i sygruppen) var inte hemma än, men det verkade som att vi var väntade. Hon bjöd in oss och vi satte oss i en soffa, småpratade lite och tittade på tv:n som stod på. 45 minuter efter bestämd tid kommer Lilian hem och säger ”åh, ni är redan här!”. Att vara 45 minuter sen är alltså att vara tidig, bra att veta.
När Lilian har anlänt kan matlagningen börja. Nshima ska kokas, grönsaker ska hackas och blandas, och kycklingen ska plockas på fjädrar och styckas. Linda får stycka kyckling medans jag får den lite mer angenäma uppgiften att hacka grönsaker och hjälpa till med nshiman. Matlagningen, som sker utanför huset, börjar när det fortfarande är ljust och håller på en bra stund efter att mörkret kommit. Vi hjälper till så gott vi kan samtidigt som vi pratar och skrattar och lyssnar på lovsång. När allt är klart går vi in och sätter oss och äter av all den goda maten. Något som ingår i god mat, särskilt under regnsäsong, är grillade flygmyror och larver. Salt, knaprigt och faktiskt ganska gott. Så länge man inte tittar på insekterna för länge och inte tänker för mycket på vad man äter så funkar det fint. När vi är proppmätta och inte tror att vi kan få i oss något mer ställs det fram te och kakor. Vi trycker alltså i oss lite till, och får lära familjen Sumabanga vad begreppet matkoma innebär. Efter flera timmar av matlagning, ätande och härligt umgänge tackar vi för oss och börjar gå (rulla) hemåt igen. Mätta och lyckliga. Vi är så tacksamma över familjen Sumabangas gästfrihet och hur de har välkomnat oss till Mpongwe. Lilian har sagt att vi är hennes döttrar när vi är här och vi har blivit inbjudna att fira jul tillsammans med dem. Vår zambiska familj, de är fantastiska!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda på gång med att skära kyckling, med lite assistans av Lilian.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hjälper till med nshiman. Tungt och varmt!

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grillade flygmyror. Godare än man kan tro.

/Beatrice, Zambia

Sommarlov

Nu har tiden verkligen sprungit iväg och här är vi redan framme vid sommarlovet. De senaste dagarna har vi därför haft avslutningar för de projekten vi jobbat med under hösten. Närmare bestämt stödskolan, engelskakursen och en handarbetskurs för kvinnor. Efter det jag sett kan jag säga att avslutningshögtider är väldigt festliga och viktiga tillställningar här. På alla fester (inte minst här) är ju också fotograferingen viktig. Jag har samlat på mig en hel del bilder och delar med mig av några nu.

fb_img_1478743340986

Avslutning för handarbetskursen. Alla deltagare fick diplom, det hölls uppmuntrande tal, resultaten av handarbetet visades upp och det var knytkalas med paraguayanska delikatesser!

De sista dagarna i Apoyo Escolar, stödskolan, var det jul/sommarpyssel på schemat. Färgglatt, kladdigt och roligt.

Avslutningen bestod av mycket folk och många framträdanden, bland annat i form av traditionell dans, sång och blockflöjt.

Saker som hänt under den senaste månaden utöver detta är till exempel att vi flyttat (från vårt gröna hus till ett annat väldigt grönt hus), ätit mycket vattenmelon, fått lära oss hur man lagar chipa och sopa paraguaya (två kaloririka och goda paraguayanska verk) och deltagit i vattengympa i vår grannes pool.

img-20161109-wa0000

Här bakades det chipa! Består av grisfett, mjöl av maniok (en rotfrukt), majsmjöl, ägg och ost, och gräddades i en tegelugn utomhus.

Under en helg var vi även på besök i Encarnación, Paraguays “pärla i söder”. Där fick vi träffa svenska EFK-missionärer och få en liten inblick i deras arbete. Dessutom fick vi njuta av en väldigt vacker stad, jag avslutar med en bild därifrån.

dsc_0074_2

/Erika

Att få se glädjen av förändrade livsomständigheter…

Den här senaste månaden har vi fått vara med och möta människor i Swaziland som har fått sina liv förändrade på grund av de olika projekt som EFK och partnerorganisationer till EFK driver, och det finns ingen större glädje!

Vi har varit med på invigning av ett brunnsborrningsprojekt där EFK tillsammans med partnerkyrkan HUC och organisationen SwaziAid har borrat tolv brunnar i områden i Swaziland som har drabbats väldigt hårt av torkan.

 

Dagen efter var det en glädjefylld invigning av en nybyggd kyrka som också HUC, SwaziAid och EFK har varit med och möjliggjort.

Dagarna som följde mötte vi barn som stöttas av EFKs Barnhjälpen och som har förlorat en eller båda föräldrarna och som på grund av detta inte har haft möjlighet att gå i skolan. Det kan vara stöttning med skoluniform, skolavgift och även att få matbidrag i form av grönsaker som kyrkan odlar. Trots att de blir lite blyga när vi kommer så märker man på dem att deras livsomständigheter, verkligen har förändrats. Möten som fyller oss med sån stor glädje och tacksamhet att det är svårt att beskriva.

/Linn och Oskar

 

Harvest Pre School

På Harvest Pre School jobbar jag tre dagar i veckan. Ibland om en lärare är borta hoppar jag in och leder undervisningen. Men den mesta av tiden jag är i Pre-school sitter jag ner med ett gäng som inte tycker det är så lätt i skolan. På denna skola går 8st årskurser, från baby class till åk 6 och i varje klass finns det ett par som inte alls hänger med i undervisningen. Man skriver inte några exams förrän i åk 7 så många kan slinka igenom enda fram till dess utan att kunna läsa eller räkna. I åk 3 räknar barnen multiplikationstabellen i klassrummet men jag sitter ute under ett träd och räknar till 10 med barn i samma klass. Jag ber om att få 4 stenar och sen att de också ska peka på siffran 4 på ett papper där jag ritat siffrorna 1 – 10. Koncentrationen är inte alltid på topp och extra svårt kanske när man måste sitta utomhus där människor går förbi och saker händer hela tiden. Jag försöker göra räkningen så rolig det bara går.

dsc_1388-2dsc_1396-2

Idag när vi satt ute under trädet roade vi oss med att räkna det vi såg. Typ ”hur många människor sitter på cykeln? Tre. Hur många pojkar går förbi? 5. Hur många flickor? 6. Hur många barn har den mamman? 2.

Makarios heter en kille jag sitter mycket med. I början var han ganska blyg men nu pratar han på som bara den! Idag när jag bad honom peka på nummer 7 sa han att ”teacha, me I can not number 7, ask about number 4 because that one I know” Himla söto!

Nu är det bara en vecka kvar innan barnen går på lov fram till Januari. Skolåret här börjar i Januari, så detta lov är en blandning av svenskt sommarlov, jullov och typ gammalt potatislov. För att avsluta året på ett fint sätt var vi förra veckan på skolutflykt! Vi tryckte in oss 46 vuxna och barn i en liten minibuss som hade 16 sittplatser. Afrikanskt trångt men fungerade ganska bra fram till att chauffören satte på radion och alla kids började dansa. Magiskt bra kaos. Vi åkte ca en timme bort till en liten park där man kan se ormar, krokodiler, impalas, kossor och zebror. Fantastiskt mysigt att komma iväg lite och resan var väldigt uppskattad.

dsc_1271

dsc_1340

dsc_1377

Nu har barnen bara en vecka kvar i skolan, men de kommer nog inte få vara hemma och njuta av sin ledighet. De kommer nu i så-tider få hjälpa sina familjer ute på fälten.

Inte heller jag räknar med att njuta av min ledighet. Jag kommer fortsätta jobba i workshopen, hjälpa till på fälten, räkna i apoteket och försöka sammanställa en liten databas med all information om barnen som är en del av ett projekt där man hjälper till att betala skolavgifter, böcker och uniformer.

Allt gott!
Linda Zambia

Thank God it’s Sunday!

Vi möter upp med Henry och Stella och traskar gemensamt bort till kyrkan. Henry, som är en gammal svensk missionär, pratar flytande lamba och brukar sitta bakom oss och översätta lite. Eftersom hela gudstjänsten är på lamba uppskattas det väldigt mycket, särskilt under predikan. Det känns fint att kunna ta till sig budskapet som delas, även om vi är en aning mer begränsade i vår förståelse.
När vi kommer fram till kyrkan är det ofta någon kör som sjunger eller bara övar samtidigt som vi slår oss ner på någon av de hårda träbänkarna. Om vi har tur kan vi lyckas få sitta på en bänk med ryggstöd. Lika hårt att sitta på, men skönt att kunna luta sig tillbaka. I och med att någon kör ofta sjunger upp när man kommer är det lite oklart när gudstjänsten egentligen börjar, men efter en stund brukar någon hälsa alla välkomna och introducera alla körer som ska sjunga. Manskören, kvinnokören, kyrkokören, många körer. Deras uppträdanden varvas med bön och gemensam sång. När det är dags för kollekt går vi offergång, alltså att alla får gå upp längs mittgången och lägga sin gåva i en stor korg. Ovant, men också skönt att få resa på sig och vila baken från de hårda träbänkarna. En söndag blev jag tillfrågad precis innan vi skulle gå offergång om inte jag kunde tänka mig att be för kollekten efteråt. Med endast fem minuters förvarning stammade jag fram ett ”eeh, ja, jo, kanske, eh, okej” och fick alltså ställa mig upp och be på engelska inför hela församlingen. Nervöst, ja, men jag påminde mig om att jag bara skulle snacka lite med Jesus och det har jag ju gjort innan. Så då var det inga problem.
När offergången är över, pålysningarna är berättade och ytterligare någon kör har sjungit är det dags för predikan. Ofta är de av det längre slaget, och ofta är pastorn väldigt peppad och halvt pratar, halvt skriker ut sitt budskap i mikrofonen. Jag skiftar mellan att tycka att det är inspirerande med så brinnande människor som bara måste ropa ut sitt budskap, och att tycka att den höga ljudvolymen mest ger huvudvärk. Sen skulle det också kunna vara värmen och det faktum att jag allt som oftast svettas som en gnu under varje möte som ger mig huvudvärk. Eller både och. Aircondition är inget som existerar här och vattenflaskan måste alltid hänga med.
När pastorn är klar med sin predikan börjar gudstjänsten rundas av. Den följs av en förbönsstund och kanske någon mer sång innan det är slut efter ungefär tre timmar och alla börjar röra sig utåt. Sedan står vi ute i solen och hälsar och pratar med vänner och bekanta, och kanske med någon vi aldrig träffat förr. Så ser vår långa, svettiga och högljudda inledning på söndagar ut. Ganska härligt om jag får säga det själv. Efter detta hinner vi gå hem, slänga i oss lite mat och vila i ungefär en timme innan det är dags för ungdomsmöte. För varför bara vara i kyrkan i tre timmar när man kan vara där i minst fem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kyrkan i Mpongwe. Ibland bjuds det på nshima-picknick efter gudstjänst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda snackar på en ungdomssamling. Hon sa en massa bra saker, lovar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De lyxiga träbänkarna med ryggstöd. Smidigt också att det står Mpongwe på dem, om man skulle glömma bort var man är.

/Beatrice, Zambia

Bröllop

Under oktober månad har vi fått uppleva ett swaziskt bröllop. Trots att vi inte kände brudparet fick vi sitta vid ett av de främre borden med pastorer. Stämningen var förväntansfull när vi väntade på att brudparet skulle komma längs gången. Swazi-tid gällde även här och bröllopet startade senare än utsatt tid. Så plötsligt öppnas bakdörrarna till lokalen och in dansar brudnäbbar och tärnor med kavaljerer. Väldigt häftigt att se, något att anamma för oss svenskar kanske? Efter tärnorna dansade brudgummen in till folkets jubel. Sist men inte minst dansade även bruden in även hon till jubel och skrik. Programmet som följde sedan var: många tal, musikinslag, predikan och rätt som det var och med jämna mellanrum ställde alla gäster sig upp och dansade runt i lokalen till visslingar och skrik. Hela bröllopet slutade nio timmar från start med mat som avslutning, innan alla åkte hem. Häftigt att få uppleva detta trots att man hann bli rätt hungrig på slutet.

/Victoria, Swaziland

Familjen Ngwenya

Några 100m innan man når Emkhuzweini svängde vi vänster in på en smal,väldigt gropig grusväg. Vi åkte i 20min och längs hela vägen stod det barn vid vägkanten och skrek mulungo, som betyder vit människa. Vi såg även, säkert 30 mangoträd och nästan lika många kycklingar. Tillslut var vi framme hos familjen Ngwenya. Det var en fantastiskt vacker plats och vyn var som på ett vykort. Vi satte oss ner på en matta gjort av vass och sedan var samtalet i full gång. Mthobibi berättade att hon har 8st barn. Hennes man dog 2003, så sedan dess så har hon själv tagit hand om hela familjen. Hon är allt dom har nu. Hon försörjer familjen, hon tar hand om familjen och ser till så att det finns mat på bordet, hon är deras allt! Kvinnan har även 4st barnbarn. Hon berättar att det har varit otroligt svårt sedan hennes man dog. Det är en stor del av livets pussel som saknas. En stor det av familjen försvann. Tidigare var det han som försörjde familjen medan Mthobisi var hemma och tog hand om hushållssysslorna. Nu ska hon ensam hinna med båda delarna. Hennes barn har inte kunnat gå i skolan på grund av ekonomiska skäl. Men som tyr är så har familjen varit med i ett program sedan 2012. Skolgång och uniform är något som programmet har kunnat bidragit med. Årsavgiften för high school är 3500R (2000kr). När man har 8st barn och knappt någon inkomst är detta otroligt mycket pengar. Mthobisi har haft olika jobb, man får ta det man får, annars går det inte ihop sig. Innan bakade hon en typ av muffins men det blev mer utgifter än vad det blev inkomster. Hennes nya jobb är att köpa handgjorda soppkvastar för att sedan åka till Sydafrika och sälja dom. Hon åker två veckor i taget. Två veckor borta, två veckor hemma och så vidare. När hon är i Sydafrika får hon bo där det finns plats. Oftast kostar det 100R/natt vilket motsvarar 60kr. Mthobisi berättar att mat är det största problemet. Torkan i landat har drabbat dom väldigt hårt. Men eftersom att hon inte längre behöver lägga alla pengar på skolgång så kan hon nu i alla fall få ett mål om dagen. Innan vi går så nämner hon igen att programmet har varit en sådan stor välsignelse för henne och hennes familj. ”Det är viktigt att barnen kan gå i skolan”. Familjen Ngwenya är en fin familj. Den är trasig men väldigt fin och otroligt kärleksfull. Det EFK gör för så många människor är verkligen en välsignelse. För det är precis som Mthobisi säger, det är viktigt att barn kan gå i skolan. Och det är något som EFK hjälper till med. Men det är även något som DU kan hjälpa till med.

15000759_10211677080789582_4892245938863258138_o

15000764_10211677078269519_6119091982309865980_o

Mthobisi Ngwenya Gift

15000043_10211677097710005_3163474956625691233_o

14881706_10205750674205503_725724066_o

Att åka flak hem i solnedgången är MAGISKT

/ Johanna, Swaziland