Att drömma om superkrafter och sjunga saliga visshet

Nu har vi varit i Zambia och Mpongwe i tre veckor. Vi har hunnit vänja oss vid dammet och konstant smutsiga fötter, vatten som kommer och går lite som det vill, el som inte är helt tillförlitlig och barn som kommer på besök när man minst anar det. Vi har också fått börja arbeta med de olika projekt som finns här. Vissa dagar är mer fullspäckade än andra. Denna dag har varit en av de mer händelserika, och också en dag som på något vis sammanfattar de spontana möten som händer och de olika känslorna man går igenom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Välkommen till dammiga Mpongwe!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Barn som både vill leka och bli fotade.

Jag har gått med sjukhuspastorn och pratat och bett med människor, och i samma veva tänkt att om jag fick välja en superkraft skulle det vara att kunna prata och förstå all världens språk. Särskilt lamba och bemba skulle vara praktiskt, då det är de språk som de allra flesta talar här.

Vi gick runt på kvinnoavdelningen och pratade med kvinnorna där. En av dem hade blivit biten av en orm. ”It happened at lake Kashiba, same area”, säger pastorn. Alltså samma sjö som vi badade i denna helg. Note to self: håll ögonen öppna för ormar. Vi går vidare och pratar med ett gäng kvinnor som blir väldigt glada av att en mzungo, en vit, hälsar på. De är på gott humör och säger att jag får ta med dem tillbaka till Sverige. Det har ju varit många svenskar här, så nu är det väl ändå zambiernas tur att få besöka oss. Sedan går vi in i ett litet sidorum och pratar med en ung tjej. ”She swallowed some acid, so it’s really bad. She doesn’t want to live anymore, so she swallowed it on purpose.” Vi frågar om vi får be för henne. Det vill hon inte. Då kanske hon blir bättre, och det vill hon inte. Det griper tag i mig, liksom hugger till i hjärtat. Att vart i världen vi oss vänder så finns det så många trasiga människor. Jag ber att Gud ändå ska kunna möta denna unga tjej. Ge hopp och framtidstro.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lake Kashiba, där man får se upp för ormar.

Efter en förmiddag på sjukhuset börjar jag att traska hemåt. Planen är att äta lite lunch innan det är dags att köra på med nästa projekt. Men det är svårt att hålla sig till sina planer här. Knappt har jag hunnit gå några meter innan någon ropar mitt namn. Jag vänder mig om men kan inte känna igen tjejen som ropat. Jag frågar om vi har träffats innan och ursäktar mig för att jag isåfall inte minns. Det visar sig att vi inte har träffats innan, men ryktet om de nya tjejerna sprider sig och hon är också min namne så då måste vi ju hänga lite. Beatrice bjuder in mig till hennes hem där jag får träffa hennes barn och en vän till henne. De bjuder på mat, vi pratar och skrattar tillsammans och helt plötsligt ber de mig att sjunga något för dem. Lite ställd försöker jag komma på någon bra låt att framföra med min svaga sångröst. Det som dyker upp i hjärnan är saliga visshet, i tretakt. Så, saliga visshet i tretakt it is! Om någon hade sagt till mig för bara en månad sedan att jag skulle sitta och ha en konsert i miniformat för två zambiska kvinnor hade jag nog inte trott på det. Men så är livet i Zambia, oväntat och något oklart.

Efter mötet med min namne och uppsjungning är det dags att gå bort till Ann där nästa projekt för dagen ska ske. Ann och hennes man Steve är ett missionärspar från Storbritannien som har fungerat som stöttande handledare för oss. Ann har länge velat starta en sömnadsworkshop som kanske kan bli till ett kooperativ, och idag var det dags för uppstart. Jag har blivit ombedd att vara med och lära kvinnorna som ska vara med i workshopen att sy, och att vara med och sy gardiner till sjukhuset och skoluniformer. Men innan vi kan sätta igång med gardiner och uniformer gäller det att kvinnorna får lära sig att trä maskiner och att sy rakt. Så det spenderade vi eftermiddagen med. Tre härliga kvinnor som turades om att testa de olika maskinerna. Det var mycket fniss och skratt när någon råkade göra fel, och mycket glädje när de lyckades sy en rak linje. Vi får ta små steg och fokusera på en sak i taget. Många av symaskinerna är gamla hand- eller trampmaskiner, inget som liknar min Husqvarna-maskin hemma i Sverige. Så jag får experimentera och lära mig nya saker jag också. Det är otroligt spännande och en aning skrämmande att få vara med i ett sådant här projekt nästan från början. Vi har ingen aning om hur det här kommer att gå, men vi litar på att Gud har en plan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lilian testar den elektriska symaskinen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Joyce och Lilian, glada över att få lära sig att sy!

Det är omöjligt att inte bli berörd här. Vi får möta så många olika människor, alla med sina egna historier. Det är glädje och skratt, sorg och tårar, ilska och frustration. Livet i Zambia har hittills varit fantastiskt härligt men också otroligt utmanande. Mycket kan kännas oklart och ofta känner jag att jag inte riktigt har koll. Men då får jag påminna mig själv om att Gud har koll på läget. Det finns en plan. För vart vi oss i världen vänder håller Gud våra liv i sina händer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda framför huset som vi bor i. Vårat hem de kommande sex månaderna.

/Beatrice, Zambia

Hola! Que tal?

Nu har jag och Erika spenderat nästan 3 veckor i Paraguay och jag börjar sakta men säkert vänja mig. Hundarna och hönsen på gatan utanför känns inte lika exotiska längre och faktumet att man kan dricka mate eller tereré (varmt eller kallt te som dricks genom ett metallsugrör) vart som helst känns självklart.

Så här ser vårt område ut; ganska skräppigt, mycket djur och många trevliga människor.

Så här ser vårt område ut; ganska skräpigt, mycket djur och många trevliga människor.

Processed with VSCO with c1 preset

Erika på fotbollsplanen som ligger precis vi vårt hus. Det var en dag med fint väder, det är det enda vädret vi har här.

Processed with VSCO with c1 preset

Iskallt tereré passar utmärkt för att svalka sig en varm dag!

Jag börjar trivas här, jag trivs med människorna och med den fria kulturen. Språket är dock mycket frustrerande, jag förstår mer och mer för varje dag som går men är fortfarande väldigt begränsad när jag ska prata. Detta gör att arbetet i de olika projekten blir lite tradigt men å andra sidan så blir man alltid överraskad. Efter en arbetsdag och någon timmes vila så hör vi ett ”Vamos chicas!” och då vet vi aldrig riktigt vart det bär iväg. Här om kvällen så trodde vi att vi skulle till en dansövning med tamburin gruppen men vi hamnade på en pysselkväll med församlingen och sedan vidare till en födelsedagsfest. En annan dag hade vi planerat att åka in till Ciudad del este vilket vi också gjorde. De vi inte hade kunnat gissa var att vi några timmar senare skulle sitta i publiken på en danstävling och heja på det gula danslaget med slagordet ”Shalom”.

Processed with VSCO with g3 preset

De yngsta barnen sitter (för tillfället!) och arbetar i Apoyo escular.

img_1692

Paraguays näst största stad Ciudad del este har en kaosliknande stadskärna som denna lyktstolpe får gestalta.

img_1697

Och helt plötsligt befann vi oss i en galet stor partyaffär…

img_1718

Otroligt engagerade föräldrar som hejar på sina helt oprofessionellt dansande barn, mycket trevligt!

IMG_1756.jpg

Här i Paraguay så äter man kött i mängder! Manen bakom grillen är pastor Júlio som jag och Erika bor hos.

Jag kan fortfarande inte förstå att jag ska stanna här i drygt 7 månader men att döma av mina första veckor här så kommer det att vara en tid med många utmaningar, mycket skoj och många överraskningar. Allt gott tills vi hörs ingen!

Hälsningar Caroline

And/Or

Idag fyller jag och Beatrice 2veckor som Zambier och allt är fortfarande fantastiskt oklart, men vi trivs väldigt bra i det! Redan när vi landade i Afrika, i Johannesburg möttes vi av det första oklara med vilken kö vi borde stå i för att få våra visum. ”Everything will be fine guys” svarade en så där härligt lunkandes afrikansk kvinna när jag frågade. Eller typ att det på innehållsförteckningen på vår juice står ”apples and/or pears, mangoes and/or other fruits”. Denna mentalitet av att det inte spelar så stor roll och att ”everything will be fine guys” har vi levt i nu vår första tid i Mpongwe.

dsc_0536

I Mpongwe där vi bor

dsc_0611

Bea tittar ut över Mwalushi där missionen äger mark och snart kommer påbörja stora projekt

Vi har gått på marknad, dansat på gudstjänster, ätit ko-fot (inte verktyget utan foten av en ko), lärt oss allt om missionens historia i Mpongwe, badat i sjö med underjordiska strömmar som ägs av get-klanen som jag tillhör (tydligen), vi har varit i huvudstaden i försök att få visum för hela vår vistelse, vi har levt dagar utan el och åkt bil utan väg, vi har fått papaya från grannar och lekt oss svettiga med barnen i området, jag har blivit friad till och fått oberäkneliga ”Mzungo, how are you?” när jag gått morgonpromenader i byn. Vi har också  varit runt i de olika verksamheterna som missionen bedriver här, har testat på lite och fått känna efter var vi tror att vi ska vara.

dsc_0645

Lake kashiba som ägs av oss i get-klanen

dsc_0591

Bea leker med barn

De kommande 6månaderna här skulle på ett zambiskt sätt kunna sammanfattas med innehållsförteckningen ”sjukhuset and/or skolan, sömnadsworkshop and/or något annat projekt” och precis som den afrikanska kvinnan på flygplatsen lunkar vi vidare och tänker att det inte spelar så stor roll för ”everything will be fine”. Människorna här är fantastiska och det missionen gör är superinspirerande och jag är jättetaggad och förväntansfull på vad dessa 6månader kommer ge, vad det nu kan bli!

/ Linda Zambia

Hej från Paraguay!

Jag och min kompanjon Caroline är nu inne på vår elfte dag i Paraguay. Vår resa började för lite drygt två veckor sedan med några introduktionsdagar på Interact/EFK:s missionscenter i Brasilien, och eftersom vi bara bor ett par mil från landsgränsen har vi redan hunnit besöka den brasilianska sidan ytterligare två gånger sedan vi flyttade till Paraguay.

Vi befinner oss i den mindre staden Presidente Franco vilken är mer eller mindre sammanväxt med Ciudad del Este, landets näst största stad. Vi bor inneboende hos ett pastorspar här, i ett relativt lugnt bostadsområde. Dock kan det börja spelas (ofta hög) musik från någon av grannarna eller från någon bil i stort sett när som helst på dygnet, så det är sällan tyst.

dsc_0182

Huset vi bor i! Den här gröna färgen är vanligt förekommande i området.

Redan i bilen på väg från flygplatsen förra veckan fick vi bekräftat det faktum att vi här skulle bli tvungna att helt och hållet kommunicera på spanska (alternativt kroppsspråk). Dessutom talar befolkningen här även ett annat språk, guarani, och de blandar gärna språken vilket inte gör det hela enklare att förstå. Vi hade hoppats på att någon av våra handledare skulle ha lite engelskakunskaper, så var det tyvärr inte. Jag har under de senaste månaderna försökt att lära mig lite spanska på egen hand, men det enda jag lyckades förmedla på ett begripligt sätt där i bilen första dagen var väl ungefär mitt namn och min ålder. Nu efter de här dagarna förstår vi faktiskt redan betydligt mer av det som sägs, men det är desto svårare att svara. Vilket ju känns viktigt att kunna göra, så det kommer såklart att bli mycket fokus på att lära sig språket nu den första tiden.

dsc_0170

Här ser ni Carro tillsammans med kvinnan som fått rollen som vår spanskalärare.

Två dagar i veckan kommer vi att hjälpa till på ”Apoyo Escolar”, stödskolan, som församlingen här är med och driver. Dit kommer omkring 50-60 olika barn i låg- och mellanstadieålder för att få hjälp med sitt skolarbete. I Paraguay går barnen bara halva dagar i den ordinarie skolan, och enligt Unicef är den paraguayanska skolan den sämsta i Latinamerika. Många tar sig inte igenom den.

dsc_0176

En dag på skolan, här har vi precis ritat alfabetet.

dsc_0141

”Fikastunden” som kommer efter att man jobbat klart.

Utöver detta har vi varit med på diverse utflykter och aktiviteter och det finns egentligen mer jag skulle kunna berätta om. Jag är nöjd med de första dagarna här, och det som väntar framöver känns spännande. Jag får också säga att vi trots språksvårigheterna har känt oss otroligt välkomnade av alla människor vi träffat.

Ha det riktigt bra tills vi ses igen!

/Erika, Paraguay

 

Linn och Oskar i Nelspruit, Sydafrika

Hej på er!
Här sitter jag på INTERACT Afrikas missioncenter i Nelspruit Sydafrika, och härifrån kommer ni få följa Oskar och mig i åtta månader. Vi kommer bland annat hjälpa till med skola för en av de svenska ungdomarna här och haka på de olika projekt som INTERACT driver här nere.

Här får ni se en kort film hur det ser ut på missioncentret.

Hoppas ni vill följa oss!

Att minnas

Det är lite märkligt hur snabbt man vänjer sig ändå. Med att vara i Sverige alltså. Jag har varit tillbaka i Sverige i lite mer än två månader nu och tiden har bara flugit iväg. Det är nästan som om jag aldrig varit iväg. Fast det har jag ju. Bara det att det var väldigt lätt att återanpassa mig till Sverige. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag bott här i princip hela livet. Men ändå, jag trodde att det skulle gå långsammare på något vis, även om jag inte vet exakt hur det skulle gå till.

Jag hade sex fantastiska månader i Swaziland, som var fantastiskt bra, roliga och jobbiga på samma gång. Innan jag åkte hade jag många föreställningar om hur jag trodde det skulle bli och vara och jag kan med säkerhet säga att det blev motsatsen av vad jag hade förberett mig på. Men det gör inget, jag är så glad att jag åkte och det är verkligen något som jag kommer att bära med mig resten av livet!

Att komma hem har varit fantastiskt på många vis då jag fått träffa familj och vänner, sova i min egna säng, äta favoritmaten och kunna slappna av på ett annat sätt. Men det har också varit utmanande. Det var torka när vi lämnade Swaziland så när jag kommit hem och inte behövt tänka på vatten på samma sätt, bara det har varit en stor omställning. Något annat som varit stor omställning är vardagen i Sverige. Jag märker hur jag redan har blivit mer stressad och påverkad av den, för det är stor skillnad. I Swaziland kände jag sällan, eller nästan aldrig, prestationskrav, men tillbaka i Sverige är det något jag märker av direkt. Då gäller det att försöka minnas allt jag tänkte och kände för två månader sen. Hur avslappnad jag var över att göra olika saker. Hur lite krav jag kände från omgivningen som bara var glad att jag var där, inte för vad jag gjorde.

Minnena är nog det viktigaste jag har med mig hem. Det är minnena som får mig att längta och känna. Det är minnena som lär mig och påminner mig om vad som faktiskt är viktigt. Jag är så tacksam för alla minnen, för dem kommer jag bära med mig resten av livet.

Tack & hej!

/Ylva

 

Ett hejdå och tack!

Att komma tillbaka till Sverige gör att man nästan genast glömmer allt fantastiskt man har fått vara med om i ett helt annat land under en så lång tid. Jag minns när allting var helt nytt för oss de första månaderna men att alla platser till slut blev som hemma. Axel och jag flög smärtfritt till Sverige den 25 april och skildes sedan åt, vi två plus Markus som delat livet med varandra i åtta månader. Knäppt.

En månad innan det var dags att lämna Thailand så gick alla barnen på sommarlov, och då var det bara att acceptera det faktum att jag inte längre skulle behövas ute på Phrao Hostel. Jag fick vara med på skolavslutningen i bygdens skola. På Phrao Hostel bodde tre pojkar som slutade sjätte klass och skulle börja högstadiet. De fick ett värdigt farväl av alla yngre elever och av lärarna och mycket uppmärksamhet!

Dagen innan vårt farväl åkte vi och besökte ett par vattenfall och en liten flod där man kunde hyra traktordäck och bada. Vi svenska killar hade inga andra kläder med oss, mer än det vi hade på oss (jeans och t-shirt) och många minuter tvekade vi innan vi ändå kastade oss i, Thai style med kläderna på, och fångade dagen tillsammans med ungarna. Jag vet inte vilka som skrattade högst i badet, vi eller barnen!

Jag fick lära mig någonting om Lahu-kultur under de sista dagarna vi hade med barnen. Redan ett par dagar innan vi åkte på utflykt hade många föräldrar redan hunnit komma till hemmet och snappa sina barn utan att jag ens hann märka att de försvann. Så fortsatte det successivt under de dagarna. Mer än hälften av den resterande gruppen barn hann åka iväg med sina föräldrar tidigt på morgonen innan jag vaknade och så var det med det. Det var uppenbarligen inte lika nödvändigt för dem att kramas och dra ut på hejdå som det var för mig, men jag vaktade på slutet, när det bara var några pojkar kvar och tog tag i de sista killarna just när de skulle sätta sig på pappas eller mammas moppe, eller gå in i bilen. Det var i alla fall tydligt att de tyckte att en kram på slutet var en mysig och bra grej.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag kommer tillbaka till Thailand igen. Våra fina Lahu-vänner är duktiga på att höra av sig på facebook vilket de gärna får fortsätta med, så de kontakterna lär inte dö ut. Jag har väl förut haft någon slags dröm om att försöka återuppta Thai-studierna här i Sverige, men jag får se hur det blir med det, och hur nödvändigt jag kommer tycka att det känns.

Det finns mycket som är tråkigt att se i dessa människors liv, men det finns ännu mer hopp om att de skall kunna få en hållbar framtid, och det är både tack vare alla svenska församlingar som skänker pengar varje år, och de fantastiska människorna på plats som viger sina själar åt att hålla projektet vid liv. Saker måste börja bli annorlunda för att projektet skall fortsätta finnas, men jag tror inte att Gud kommer att låta det försvinna bara så där.

image

Alla elever och lärarna fick skriva trevliga hälsningar på sjätteklassarnas skjortor inför att den stora flytten till högstadiet!

image

Race ner för floden!

image

Min bror Somsak, föreståndare på Phrao Hostel.

image

En tunnare grupp barn än vanligt, plus vi besökte Thailands högsta berg, Doi Inthanon dagen innan vårt slutliga farväl.

image

Jag vill passa på att ge årets största cred till Paret Somsak och Apisala, mina vänner, som har gett sina liv åt att finnas till för de här barnen och för de barnen som kommer till Phrao Hostel i framtiden. Paret Dina (kokerskan) och Jacko (vaktmästaren) bor också där nästan på heltid och jobbar hårt för barnen. Det finns svenska missionärer utomlands som har lämnat mycket trygghet bakom sig, men dessa personer valde också att lämna hus, släkt och vänner för att endast bo med dessa barn och älska dem som sina egna. Äkta missionärer!

Jag är så tacksam att de här åtta månaderna hände, och jag ser fram emot att uppleva vad som ligger framför mig. Gud är god!