Sanibonani! Marcus här från eSwatini!

Jag har nu varit här mer än halva praktikperioden och många roliga saker har hänt!

Var: På odlingsprojektet, majsen vi odlade är i bakgrunden.

Jag har fortsatt att åka till odlingsprojektet där vi i början odlade majs. Det var väldigt spännande och nytt samt intressant hur de odlar hållbart. Nu efter att ha varit där många gånger är det inte lika spännande längre. Samt att det blivit varmare vilket har gjort det väldigt mycket jobbigare att plocka ogräs i 33°C. Det var lite komiskt en gång när vi plockade ogräs och jag gick ner och kröp på knäna för att göra det extra noggrant. Sen fick jag höra att det endast är de lata som går ner på knäna, alla andra står med raka ben och når hela vägen ner. Jag är ju inte riktigt så vig än men jag har börjat försöka göra likadant:-). 

Språklektion, Från vänster: Lärare Mandlakhe, Jesaja, Marcus

Jag och Jesaja har också börjat med en språkkurs där vi får lära oss grunderna i språket. Efter en av lektionerna var jag inspirerad att använda det jag lärt mig så jag pratade med en äldre dam och frågade vad hon heter. I Sverige är det ju en av de vanligaste och första frågorna man ställer. Damen svarade inte på frågan utan smålog och sa något helt annat på siswati till människorna runt omkring som småskrattade. Jag som hade försökt att ta kontakt och vara trevlig fick då berättat för mig av min vän som hörde min fråga till damen att hon hade sagt något i stil med “Man frågar inte en äldre kvinna vad hon heter” vilket hade lett till de andras skratt. “Jahopp” tänkte jag, då har jag lärt mig det också. Många saker får jag lära mig genom att de skrattar åt mig. Jag tycker att det är roligt att det kan glädja deras vardag samtidigt som jag får lära mig något nytt. 

Det finns mycket mer roliga saker att berätta men vill inte göra inlägget för långt så ska försöka att ta tid till att skriva ett inlägg snart igen.

Innan jag sätter punkt så vill jag bara skicka med några Böneämnen:

• Tacka för all den stöttning och hjälp vi får från människor inom EFK och andra personer som vill vårt bästa!
• Tacka för att jag känner en större glädje i arbetet vi gör här.
• Tacka för de vänner vi lärt känna här!
• Tacka för att Jesus är så nådefull mot oss och givit oss denna välsignelse att vara här samt att jag får ha Jesaja som teamkamrat.
• Tacka för de som stöttar och ber för oss(alltså du:-)).

• Ber för landet och kungen så att han väljer att följa främst vår Herre Jesus. Att han har sitt hjärta hos vår Pappa!
• Be om beskydd över mig och Jesaja. Att våra hjärtan och blick ständigt ska vara riktade mot honom och våra liv i hans nådefulla armar. För han är God mot oss!!!
• Be för en längtan att Gud ska öppna våra ögon så att vi kan se den skatt himmelriket är så att vi i glädje vill sälja allt vi äger för att få tag i det (Matt 13:44).

Från Marcus här i eSwatini 13 dec. 2021

Hallå! Första hälsningen från Eswatini!

Sitter nu i skrivande stund med en kopp kaffe i handen då vi har en lugn fredag förmiddag och passar på att skriva detta inlägg. 

Nu har vi, jag och Jesaja varit här i Eswatini(landet bytte namn från Swaziland till Eswatini 2018) i snart 4 veckor. Resan för oss ner gick bra och vi välkomnades med öppna armar av familjen Bågesund i Sydafrika. Detta gav en trygg start innan vi blev skjutsade av Pelle från Sydafrika till Eswatinis norra delar där vi kommer att vara i staden Buhleni och ha praktik i vår systerkyrka Holiness Union Church (HUC).

Vi har börjat komma in i arbetet och det som jag uppskattar mest är att åka till ett odlingsprojekt. Där hjälper de familjer att lära sig hur de ska odla på ett hållbart sätt och få en inkomst. Det är också lätt att komma i kontakt med personer där och börja bygga relationer vilket är roligt:-)

Böneämnen just nu:

• Tacka för att Gud är med oss!
• Tacka för att resan ner gick bra.
• Tacka för att vi börjat lära känna människor och komma in i arbetet.
• Be att vi ska få en längtan att lära oss språket och ta tid för det. 
• Be för Musa (ungdomsledare inom HUC) som har många stora ansvarsområden och har flera stora saker framför sig att göra. Att han också ska få tid för vila och återhämtning.

/Allt gott från Marcus, Eswatini

HEM.

Hola!

Nu är vi snart där igen. Hemma i Sverige. Förra veckan frågade Gertudis, hon som vi bor hos, hur det kändes att det började nalkas för hemresa. Ja det var ju just det. Vad och var är mitt hem egentligen? Jag kallar ju fortfarande Dannäs i Småland för mitt ”riktiga” hem men de senaste månaderna har jag haft mitt hem i Bella Vista. I den lilla byn lååångt ute på landet med korna på gatan, de röda jordvägarna som bryter av det gröna landskapet och alla barnen i projektet.

Jag, Soledad, Jazmin, Vanesa och Deisy hänger lite i skuggan under ett av träden på kyrkans gård.

Det känns hemskt att jag inte vet när jag kommer återvända dit. Kommer de röda vägarna ha bytts ut mot grå asfalt då? 

Kommer de ha en fungerande högstadieskola? Kommer alla barnen i skolan att lära sig läsa eller kommer de gå ut grundskolan som analfabeter likt någras föräldrar? Kanske kommer det fortfarande höras höga skratt och skrik från kyrkans fotbollsplan varje eftermiddag. Kanske har Noelia äntligen lärt sig läsa. Kanske kommer jag inte känna igen mig i ansikterna jag möter där längre. Mycket som återstår att se men en sak är klar. Jag kommer tillbaka hit. Jag är inte klar med Bella Vista, ett av mina hem.

/Amanda, Paraguay

Ett skepp kommer lastat med en gott och blandat påse från Serbien

Hej människor! Frida här. Kanske den enda StepOut:aren som inte bloggat en enda gång sedan vi landade i Serbien för ca sex månader sedan. (Ooops) Ber om ursäkt för det. Tänkte därför bjuda på ett lite längre inlägg idag, hoppas att det är okej ❤

 

Det har varit fantastiska sex månader här, även om det såklart både har varit up:s and down:s. Jag tror det som både jag och Sarita har varit helt tagna över sedan vi kom hit är hur båda två känner är hur Gud funnits med i allt. Både när det kommer till oss två som personer, att det var just vi två som skulle hamna här, tillsammans. Våra ansvarsområden och vad vi får göra här och hur väl omhändertagna vi har varit här sedan dag 1.

 

Vi har hjälpt med Second Hand: butiken (tills den las ned för ca en månad sedan), varit på äldre-besök (Bread of Life, organisationen som vi hjälper till på jobbar främst med romska barn och äldre människor som behöver extra hjälp i vardagen, typ som hemtjänst), hjälpt till på läxhjälpen i ett mindre samhälle utanför Belgrad, varit med på äldre-aktiviteterna för de äldre (Bingo, Träning, Kör, Datorkunskap), hjälpt till på den kristna universitetsgruppen EUS m.m.

 

Det har i perioder varit intensivt och i andra varit jättelugnt. T.ex. över jul när de först firar vår jul och nyår, sedan den ortodoxa julen den 7:e december och efter det firar de ett till nyår vilket gjorde att vi hade typ väärldens längsta jullov (vi klättrade nästintill på väggarna där ett tag)

 

Vi har varit på utflykter och sätt miljöerna runtomkring. En av de första utflykterna var med de äldre upp i bergen. ”Vad skönt” tänkte jag innan och såg framför mig en lugn utflykt med lite vandrande i bergen. LITTLE DID I KNOW att pensionärerna här har en förkärlek till sång, musik och dans och att de skulle sjunga (och spela, de hade tagit med sig instrument förstår ni) HELA bussresan dit och HELA bussresan hem. Kan ju säga att det också förekom en lååång dans-sektion i mitten av utflykten också. (behöver jag nämna att jag smög i öronproppar på hemvägen?)

 

Annars har jag promenerat runt mycket i denna vackra stad och den lantis som jag är har letat mig fram till varenda vattendrag och grönområde som existerar i den här staden, haha. Om ni kommer hit någon gång vänner måste ni 1. besöka Kalamegdan, ett gammalt fort med Belgrads vackraste utsikt 2. äta burek (men på ett särskilt bageri, ni får leta upp mig och fråga om vilket hehe)

 

Annars vet jag inte vad jag ska säga mer än att mitt hjärta svämmar över för alla människor som vi har träffat sedan vi kom hit! Vi har så mycket vänner, både unga och gamla (och några däremellan) förstår ni. Hanne, vår handledare här har tagit väl hand om oss och vi har från dag 1 känt oss så otroligt välkomna. Jag kan liksom inte beskriva det på ett annat sätt än att mitt hjärta ofta känns så, så varmt och fyllt av kärlek för alla människor jag träffar dagligen.

 

Två månader kvar har vi innan vi ska hem och jag vet inte riktigt hur jag känner över det. Men två månader är ändå två månader och framtiden har säkert något spännande att bjuda på.

Om ni funderar på att söka till StepOut men inte är säkra på om ni vågar: GÖRE BARA! Det är så, så nyttigt att uppleva andra kulturer, både i världsligt synsätt men också att få se hur Gud finns överallt och att mycket av religion är kulturellt. Att lära sig att se skillnaden på vad som är Gud och vad som är kultur, om ni förstår vad jag menar??? ANYWAY!

Må fridens liljor kanta er väg och ta hand om varandra! Lots of love from eder Frida (jag bloggar HÄR och har varit betydligt bättre på att uppdatera där, så vill ni läsa mer eller har frågor så är jag all yours) Kram!

/Frida, Serbien

La vida en Bella Vista

 

Hola todos!
Efter en tid av ledighet och semester i Argentina så är vi nu tillbaka i Bella Vista. Så annorlunda på många sätt och vis men ändå känns det rätt att få komma hem igen och vi blev varmt välkomnade av vår värdfamilj. Det känns som man vaknar till ett nytt liv efter att man varit borta och komma tillbaka hit till landsbygden. Här är det fullt med liv och rörelse i byn och det är sällan tyst. Ständigt hörs ljud av mopeder, tuppar, kor och hundar. Den vackra solnedgången och de böljande kullarna här kan man inte få nog av.

Sen vi kom tillbaka har vi planerat för läger som vi nu i slutet av januari månad haft för både tonåringar och barn. Eftersom det nu är uppehåll så passar det jättebra för barnen att ha läger så de har nåt och göra. Det blev mycket lekar, tävlingar i olika grupper, bibelundervisning, sång och framträdande. Det blir inte lätt alla gånger när man inte kan kommunicera med dem på spanska eftersom språket guarani är det som gäller för de flesta av barnen.

 

Barnen deltog och har lärt sig att samarbeta i grupper. Här är det annorlunda om man jämför med hemma i Sverige. Många av barnen har svårt att att stå i kö och vänta på sin tur, vilker de får öva på här. Hemma är det inte lika självklart att det är på samma sätt.

Efter tonårsläger så var det några tonåringar som blev valda att hjälpa till som ledare för barnen. Pastorsparet hade undervisning om ” ledarskap” och efter barnlägret hade man en kort reflektion om hur det var för de ledarna och delade Guds ord. Tonåringarna blev uppmuntrande och det var fint att se.

Här jobbar man mycket med barn och unga och hoppas på så sätt att nå deras föräldrar. Här på projektet får de höra, möta Jesus och växa tillsammans med andra vilket är rörande att se. Jag tror att barnen gör en förändring i föräldrarnas liv genom det sättet de lärt sig här. En förälder berättar om att hennes barn som går på projektet har börjat be bordsbön hemma och får med hela familjen.

Tiden börjar rinna iväg och om två månader är vi hemma i Sverige igen. . Nu gäller det att ta vara på tiden och småningom börjar vi med verksamheterna igen. Det känns som att man har kommit lite bättre in i kulturen och förstår mera om livet här nu. Önskar er alla Guds välsignelse som läser detta.

Vi ses snart!

// Maria, Paraguay

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den sista tiden

De senaste veckorna har bestått av engelska lektioner i Phrao. Tidigare veckor har det varit mycket som har hänt eller så har det varit någon högtid som har firats. Men dessa 3-4 veckor har varit väldigt lugna och vi har kommit in i ett lugnt tempo i Phrao. Vilket är skönt, men också lite ovant nu när man är van att åka iväg på någon aktivitet varje vecka. En sak som hände för några veckor sedan var att vi fick följa med Somsak(vår handledare och föreståndare på dormitoriet) till hans hemby. Det var en liten by väldigt nära gränsen till Burma. Byborna skulle planera för det kinesiska nyåret som är den 16 februari. Som alltid när man kommer till en Lahu-by så blir man bjuden på snacks och mat. Det är ris, omelett, olika köttgrytor och det obligatoriska teet som smakar hö. I början kände jag mig väldigt bortkommen och visste inte hur jag skulle bete mig när jag kom till en by. Men nu är det en självklarhet att sitta på golvet i en ring och äta tillsammans.

Somsaks by låg vid gränsen till Burma

Nu har den sista veckan i Thailand börjat. Det känns konstigt att behöva åka härifrån. Jag har lärt känna så fina människor här och det är tråkigt för vissa av dem kanske jag aldrig ser igen. Det har varit kämpigt, roligt, utmanande och givande att åka ut. Jag är otroligt nöjd med min tid här och kommer gärna tillbaka i framtiden. Jag ska nu njuta av den sista veckan med lektioner, lekar och avskedsfester.

På flaket av en pickup är det det bästa sättet att åka på!

/ Rut, Chiang Mai

Julfest

Den 17 december var det julfest här i Phrao. Det byggdes upp en stor scen som pryddes av glitter, blinkande lampor och julgranar. Under dagen var det tävlingar, mycket mat och härlig gemenskap. På kvällen hade barnen förberett en stor julshow som de visade upp för föräldrarna.Jag och Tintine var med på ett litet hörn då vi hade lärt barnen en dans som de sedan fick visa upp. De var så duktig! Hela kvällen avslutades med att föräldrarna sjöng karaoke fram till kl.12 på natten. En lyckad dag! 

När jag åkte till Thailand trodde jag att det skulle vara varmt hela tiden. Men så är inte fallet. Under några dagar i december gick temperaturen ner till 9 grader på natten. När det är så kallt och det inte går att värma sig någonstans är det inte så kul. Men det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Så det var bara att ta på sig mer och sova med kläderna på. En natt tog jag även på mig en tomteluva, då det är den enda mössan jag hade.

Barnen dansar på barnens dag i skolan

 

Barnen här är så härliga! När vi kommer till dormitoriet får vi många kramar och många som ropar våra namn. Även hunden blir överlycklig när vi kommer!  Innan jag kom hit trodde jag att det skulle vara svårt att få kontakt och lära känna barnen eftersom att vi inte talar samma språk, men det har gått jättebra! Vi skojar, skrattar och leker med barnen och det kommer vara svårt att lämna alla här när vi slutar och åker hem till Sverige.

/ Rut, Chiang Mai

Några sammanfattande ord från min tid i Zambia

Jag är ju lagd så att jag har lätt att se problem i tillvaron. Denna resa har gett ganska mycket vatten på den kvarnen för mig. Det finns både ett och annat i den Zambiska kulturen som jag helst inte tar med mig hem till Sverige. Ett par exempel är hur de ofta verkar förvänta sig att man som vit ska förse dem med både ditt och datt, och att man inte är något vidare bra på att organisera sig.

Men nu när det bara är några få dagar kvar, så börjar jag inse att en del saker i tillvaron här, nästan omärkligt, har smugit sig på och blivit ganska kära för mig.

För en stund sedan bjöd vi arbetarna i missionens workshop på kladdkaka, vilken de glufsade i sig i en väldig fart! Sedan satte de sig alla i sitt ”kök” som består av diverse bildelar och gamla sjukhussängar man kan använda som stolar och en stor bunke med Nshima och relish. Där tryckte vi ihop oss tillsammans, några fiskar skickades runt, någon uppmanade min besökande bror Andreas att äta mer ”You stopped?”. Lite småprat nånstans blev det, men egentligen ingen märkvärdig stund. Men samtidigt fanns det en nästan rörande gemenskap runt bunken med Nshima. Här träffas de alltid runt lunch och äter tillsammans. I all enkelhet. Utan stress, utan distraktioner, bara enkel mat som alla tycker om (förutom Andreas) och varandras anspråkslösa närvaro.

Efter att vi har åkt kommer livet här ha sin gamla vanliga, gilla gång. Samma gamla problem med att hitta gödsel till åkrarna, lappa igen hålen på sina tak och sörja för sina familjer. De kommer också fortsätta sjunga och dansa i kyrkorna, dricka Munkojo (stavning??) och leva bland de vackra blommande träden som växer här. Det är svårt för mig att säga precis vad jag kommer sakna, det är ju så mycket som ingår i ett liv, och här är livet ganska annorlunda än mitt liv i Sverige. Jag tror jag kommer sakna den lite störande sången från syrsorna på kvällen, den starka värmen, stunderna av gemenskap i arbetet, livstempot, människorna, den vackra miljön…

Hursomhelst är jag tacksam att ha fått leva här i nästan ett halvår. Jag har inte uträttat stordåd, inte haft den roligaste tiden i mitt liv, inte förändrat så mycket hur dessa människor ser på tillvaron. Jag har mest bara levt här under några månader.

Men det kanske inte är så bara.

/Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia

Hora Feliz

Varje lördag kl 8.30, gärna ännu tidigare, samlas ca 50 barn i åldrarna 3-14 år i kyrkan i Bella Vista. Det är som vanligt dags för Hora Feliz (roliga timmen). Ett barnmöte med sång, dans, bibelundervisning, fika och allt avslutas självklart med partido (fotboll). Fikat, eller merienda som det kallas här, består oftast av cocido som är ett slags örtte blandat med mjölk och socker och till det små hårda bröd. Allt här är så fruktansvärt sött! I början när jag lagade cocido klagade barnen på att det aldrig var sött nog men nu har jag lärt mig den perfekta sockermängden. 10 rågade msk/l te, sött och gott.

Maria delar ut cocido och får hjälp av Juana som delar ut bröd.

I måndags avslutades allt med ett julspel som några av barnen deltog i, sång och flera kilo godis som en närliggande kyrka gav till alla barn i julgåva.

Gertrudis och Jazmin fixar i ordning julkrubban med bananblad som tak.

 

Nu tar vi jullov och det känns lite sorgligt att det redan nästan gått halva tiden i Bella Vista. Jag kommer sakna tuppen som ständigt galer, det sprakande ljudet från kyrkans högtalare och framför allt alla barnen i Bella Vista.

Feliz navidad y nos vemos en enero!

/Amanda, Bella Vista Paraguay

 

Tiden lider mot sitt slut

Det lider mot jul och det lider mot sitt slut för oss här i Zambia. Som vanligt går tiden fort och jag känner mig delad inför att åka tillbaka till Sverige. Det ska bli skönt att komma tillbaka men vissa saker kommer jag att sakna här. Under min tid här i Mpongwe har jag tillbringat en stor del av tiden på sjukhuset och där känner jag mig nu ganska hemma. Ibland har jag haft fullt upp och ibland har tiden gått långsamt framåt. Det jag har uppskattat mest där är mina kollegor och främst tänker jag då på nutritionisten Betty och två sjuksköterskestudenter  (Fieke och Anouk) från Nederländerna (som visserligen nu har åkt men som berikade min tid här oerhört mycket). Arbetet och vardagen hade inte varit detsamma utan dessa människor. Tacksam.

Det har inte varit så enkelt att lära känna folk här som vi först hade trott, det är vissa käppar som satts i hjulet. Dels kan det nog ha att göra med personligheter, både jag och Ingemar kan bli lite blyga och ha svårt att bjuda in oss själva till folk eller att våga bjuda in till vårt hem. Men de gånger vi gjort det har vi inte ångrat oss, det har varit värt mödan att uppbåda modet. Sen har det också varit svårt för mig att hitta gemensamma intressen och beröringspunkter med andra kvinnor i min ålder. De flesta kvinnor lever så annorlunda liv mot hur jag lever mitt. Vid 30 års ålder har de flesta minst ett barn (vissa kan även vara mormor vid detta lag), har oftast inte universitetsutbildning och arbetar mest i hemmet. Jag menar inte på något sätt att det är fel att leva så, det är bara att jag har svårt att identifiera mig med det livet. Det gör att jag känner mig ännu mer som en främling. Sen har vi såklart språket och andra kulturella aspekter som påverkar.

Hur som haver så har vi ändå hittat några vänner som vi tillbringat tid med och det har varit en otrolig välsignelse. I lördags bjöd vi hem ett gäng för att baka pepparkakor och det var mycket uppskattat av alla. Man får göra vad man kan för att få lite julstämning här men det är lite svårare än i Sverige. Jag inser hur mycket av julstämning som sitter i sinnenas intryck. Men även här kan man ju baka lussebullar och pepparkakor och lyssna på julmusik och på så sätt få lite av det man själv förknippar med julen. För de flesta som bor här är det istället andra saker som påminner om julen. Kanske har det något att göra med att det är grönt överallt ute, att det regnar, åskar och blixtrar ofta och att man även kan även skörda mango och avokado. Kanske får jag lägga till mango och avokado till mina julförberedelser nästa år?

Caroline, Mponwge Zambia.