Att minnas

Det är lite märkligt hur snabbt man vänjer sig ändå. Med att vara i Sverige alltså. Jag har varit tillbaka i Sverige i lite mer än två månader nu och tiden har bara flugit iväg. Det är nästan som om jag aldrig varit iväg. Fast det har jag ju. Bara det att det var väldigt lätt att återanpassa mig till Sverige. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag bott här i princip hela livet. Men ändå, jag trodde att det skulle gå långsammare på något vis, även om jag inte vet exakt hur det skulle gå till.

Jag hade sex fantastiska månader i Swaziland, som var fantastiskt bra, roliga och jobbiga på samma gång. Innan jag åkte hade jag många föreställningar om hur jag trodde det skulle bli och vara och jag kan med säkerhet säga att det blev motsatsen av vad jag hade förberett mig på. Men det gör inget, jag är så glad att jag åkte och det är verkligen något som jag kommer att bära med mig resten av livet!

Att komma hem har varit fantastiskt på många vis då jag fått träffa familj och vänner, sova i min egna säng, äta favoritmaten och kunna slappna av på ett annat sätt. Men det har också varit utmanande. Det var torka när vi lämnade Swaziland så när jag kommit hem och inte behövt tänka på vatten på samma sätt, bara det har varit en stor omställning. Något annat som varit stor omställning är vardagen i Sverige. Jag märker hur jag redan har blivit mer stressad och påverkad av den, för det är stor skillnad. I Swaziland kände jag sällan, eller nästan aldrig, prestationskrav, men tillbaka i Sverige är det något jag märker av direkt. Då gäller det att försöka minnas allt jag tänkte och kände för två månader sen. Hur avslappnad jag var över att göra olika saker. Hur lite krav jag kände från omgivningen som bara var glad att jag var där, inte för vad jag gjorde.

Minnena är nog det viktigaste jag har med mig hem. Det är minnena som får mig att längta och känna. Det är minnena som lär mig och påminner mig om vad som faktiskt är viktigt. Jag är så tacksam för alla minnen, för dem kommer jag bära med mig resten av livet.

Tack & hej!

/Ylva

 

Ett hejdå och tack!

Att komma tillbaka till Sverige gör att man nästan genast glömmer allt fantastiskt man har fått vara med om i ett helt annat land under en så lång tid. Jag minns när allting var helt nytt för oss de första månaderna men att alla platser till slut blev som hemma. Axel och jag flög smärtfritt till Sverige den 25 april och skildes sedan åt, vi två plus Markus som delat livet med varandra i åtta månader. Knäppt.

En månad innan det var dags att lämna Thailand så gick alla barnen på sommarlov, och då var det bara att acceptera det faktum att jag inte längre skulle behövas ute på Phrao Hostel. Jag fick vara med på skolavslutningen i bygdens skola. På Phrao Hostel bodde tre pojkar som slutade sjätte klass och skulle börja högstadiet. De fick ett värdigt farväl av alla yngre elever och av lärarna och mycket uppmärksamhet!

Dagen innan vårt farväl åkte vi och besökte ett par vattenfall och en liten flod där man kunde hyra traktordäck och bada. Vi svenska killar hade inga andra kläder med oss, mer än det vi hade på oss (jeans och t-shirt) och många minuter tvekade vi innan vi ändå kastade oss i, Thai style med kläderna på, och fångade dagen tillsammans med ungarna. Jag vet inte vilka som skrattade högst i badet, vi eller barnen!

Jag fick lära mig någonting om Lahu-kultur under de sista dagarna vi hade med barnen. Redan ett par dagar innan vi åkte på utflykt hade många föräldrar redan hunnit komma till hemmet och snappa sina barn utan att jag ens hann märka att de försvann. Så fortsatte det successivt under de dagarna. Mer än hälften av den resterande gruppen barn hann åka iväg med sina föräldrar tidigt på morgonen innan jag vaknade och så var det med det. Det var uppenbarligen inte lika nödvändigt för dem att kramas och dra ut på hejdå som det var för mig, men jag vaktade på slutet, när det bara var några pojkar kvar och tog tag i de sista killarna just när de skulle sätta sig på pappas eller mammas moppe, eller gå in i bilen. Det var i alla fall tydligt att de tyckte att en kram på slutet var en mysig och bra grej.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag kommer tillbaka till Thailand igen. Våra fina Lahu-vänner är duktiga på att höra av sig på facebook vilket de gärna får fortsätta med, så de kontakterna lär inte dö ut. Jag har väl förut haft någon slags dröm om att försöka återuppta Thai-studierna här i Sverige, men jag får se hur det blir med det, och hur nödvändigt jag kommer tycka att det känns.

Det finns mycket som är tråkigt att se i dessa människors liv, men det finns ännu mer hopp om att de skall kunna få en hållbar framtid, och det är både tack vare alla svenska församlingar som skänker pengar varje år, och de fantastiska människorna på plats som viger sina själar åt att hålla projektet vid liv. Saker måste börja bli annorlunda för att projektet skall fortsätta finnas, men jag tror inte att Gud kommer att låta det försvinna bara så där.

image

Alla elever och lärarna fick skriva trevliga hälsningar på sjätteklassarnas skjortor inför att den stora flytten till högstadiet!

image

Race ner för floden!

image

Min bror Somsak, föreståndare på Phrao Hostel.

image

En tunnare grupp barn än vanligt, plus vi besökte Thailands högsta berg, Doi Inthanon dagen innan vårt slutliga farväl.

image

Jag vill passa på att ge årets största cred till Paret Somsak och Apisala, mina vänner, som har gett sina liv åt att finnas till för de här barnen och för de barnen som kommer till Phrao Hostel i framtiden. Paret Dina (kokerskan) och Jacko (vaktmästaren) bor också där nästan på heltid och jobbar hårt för barnen. Det finns svenska missionärer utomlands som har lämnat mycket trygghet bakom sig, men dessa personer valde också att lämna hus, släkt och vänner för att endast bo med dessa barn och älska dem som sina egna. Äkta missionärer!

Jag är så tacksam att de här åtta månaderna hände, och jag ser fram emot att uppleva vad som ligger framför mig. Gud är god!

Fel förväntningar

Så, vi har fyra veckor kvar i Chiangmai innan vi åker hem till Sverige igen. Vi har bara tre helger kvar här. Förra veckan slutade jag jobba på Phrao hostel för att barnen har åkt hem över sommarlovet, och jag flyttade in i huset med killarna i stan i Chiangmai. Bara några dagar efter sade vi hejdå till Markus som nu är tillbaka i Sverige, så våran trio är alltså inte hel längre. Det blir annorlunda nu när en är borta och jag har fått nya uppgifter, men det är också roligt att få göra någonting nytt på slutet.

Jag har fått hjälpa till mycket mer här i värdorganisationen än jag förväntade mig att få göra innan jag åkte till Thailand. Jag har faktiskt fått fylla en viktig funktion, vilket jag tycker har varit häftigt. Innan jag hade bestämt mig för att åka utomlands visste jag inte om jag skulle få möjlighet att förändra någonting, eller om jag mest bara skulle få stå vid sidan om och se på och göra något simpelt. Jag ville ändå åka. Främst skulle jag kanske inte få göra någon förändring, tänkte jag. Det kanske inte alls förväntades av oss praktikanter, så då skulle det räcka att jag bara fick en bra erfarenhet. Jag fick dock tur eftersom jag fick en chans att jobba som ensam svensk, på en plats där inga andra västerlänningar jobbade, men där det fanns ett äkta behov av en sådan.

Jag tror inte att de flesta barnen på hemmet hade pratat med en annan viting (farang) innan vi killar kom till Phrao. Självklart var en lärare som pratade flytande engelska oersättlig med en lärare från bygden, men att jag kom utifrån landet innebar också något annat väldigt viktigt för barnen. När vi samtalade om livet, jag intresserade mig för deras kultur och de fick ställa frågor om Sverige så har deras världsbild garanterat breddats, trots att de knappt någonsin har lämnat sitt hem där de har vuxit upp.

De har observerat skillnader mellan mig och de som vanligtvis jobbar på hemmet, mellan mig som är vuxen och de som är vuxna, helt normala människor, men som kommer från två helt olika världar. Jag tror att barnen har fått lära sig att saker och ting inte måste gå till på ett särskilt vis, eftersom jag har betett mig annorlunda än de andra både i klassrummet och till vardags om man jämför med de andra. Jag trodde nog faktiskt inte inte jag skulle klara av att hålla barnen så pass disciplinerade som jag gjorde utan en skräckinjagande stil och perfekta språkkunskaper. Hade vi inte blivit bästa vänner och syskon så hade det nog inte gått. Det gick med kärlek.

Så för all del, anta utmaningen och lämna trygga Sverige. Du kan inte veta vad just du kommer att kunna innebära för andra människor. Förvänta dig inte att du bara  kommer få vara en praktikant som står vid sidan om och ser på. Du kommer säkert att få spela en viktig roll.

image.jpg

Tack för att ni läste!

Sommarlov och många farväl

I Mars har det varit många hejdån att säga. Med alla barnen från Phrao och min kära teamkompis Markus. Men vi avslutade på topp med utflykt till Thailands högsta berg tillsammans med barnen och en avskedsfest till Markus! Det har även inneburit en till vandring ut i djungeln där vi sov bland spindlar och ormar..

I skrivande stund har jag feber och blir därför hemmasittande vilket gör mig lite otaggad på att vara här i Chiang Mai. Men det är väl som Philip sa att när man är sjuk vill man inget hellre än vara hemma hos sin familj. Försöker istället nu tänka framåt på allt roligt jag ska göra innan jag åker hem nästa månad. Det är förstås en mixad känsla att tänka att jag snart ska lämna allt och alla här. Men resonerar jag lite med mig själv kommer jag fram till att 8 månader känns väldigt lagom.

Barnen på Phrao Hostel där Philip varit mest har nu tagit sommarlov vilket betyder att de åker tillbaka till sina byar. Vi hade då en sista utflykt tillsammans Till Thailands högsta berg ”doi inthanon”.(2565m) Det låter nog jobbigare än det var, men lite ont i rumpan fick jag allt.(Det gick köra enda upp) Vi besökte vattenfall och badade i en liten fors. Det var otroligt roligt, vi orkade inte byta om så vi hoppade i med kläderna på! Ett värdigt avslut tillsammans med mycket skratt och kärlek!

När vi kom fram till platsen vi skulle sova ut i djungeln så var det en orm vid ett träd precis bredvid. De dödade den snabbt, men inte nog med det så kom en stor spindel springandes vid våra sovsäckar. Men vi överlevde och det var en lika häftig upplevelse denna gången också! En annan natur nu när det är lite torrare, vackert det också. Kul att få bli mer en del av Lahukulturen också och hänga med de Lahu som var med.

Vi är nu utan Markus här och det känns tomt! 7 månader tillsammans sätter sina spår. TLF hade fixat med en avslutningsmiddag för honom och det var jättefint! Trots hög feber kunde jag verkligen njuta av den sista kvällen för Markus med alla fina tal, presenter och kärlek som fanns där. Jag känner mig väldigt uppskattad av alla här och jag uppskattar dom så mycket! Nu ska jag bli frisk och köra på in i det sista!

IMG_4405

Trots att jag inte varit med barnen allt för mycket har de fångat mitt hjärta. Kommer sakna dom!

IMG_4495

Här är vi på väg till vattenfallet man ser i bild. Väldigt högt och vackert!

IMG_4531

Här möts två olika kulturer. Markus som såklart vill krama hejdå och Preedaa som inte alls är van vid det i deras kultur. Blev en fin kram!🙂

Gud är god! Amen. /Axel Chiang Mai, Thailand

Film, Blommor och Hongkong

Hej alla glada!

Jag pratade förra gången om att jag höll på att göra lite film. Jag har gjort klart en film och jobbar fortfarande på en, den tog lite längre tid att komma igång med för att jag behövde hjälp med översättning och jag kunde inte börja arbeta förens det var översatt. Men nog prat om den filmen, det finns ju en film som är klar om mothertounge och jag skulle bli jätteglad fall ni tog er tiden att se den. Jag skickar en länk här och hoppas att den funkar.

Filmen handlar om ett av Thai lahus projekt som ser till att barn får lära sig att läsa och skriva på sitt modersmål.

Förutom att jobba lite med film så har jag fortsatt med mitt vanliga jobb med engelsk undervisning men jag har inget emot att göra mer filmer och det kanske kommer lite mer filmer. Det är en rolig media att jobba i och det kommer komma mer filmer om EFKs arbete.

Under den här månaden har vi hunnit med att se blommor och resa till Hongkong och även vara med en kort stund under Roundtable Konferens (en konferens för EFKs samarbetsparters här i asien). I Chiang mai har de varje år en blomsterfestival som vi har haft turen att se.

Vi har åkte till Hongkong i Februari lite för att vi inte fick stanna i Thailand längre. Så vissa åkte till Hongkong för att fixa ett nytt visum medan jag inte gjorde det. Jag behöver ju inte vara i Thailand lika länge som de andra i mitt team. Är ju inte så lång tid kvar men det är tid jag får så jag får vara tacksam för varje dag.

När vi var i Hongkong tog vi också tid att lära oss lite om dess historia, alltid intressant att få lära sig om historia och kulturer som man inte vet så mycket om.

Sen var det också en vecka jag inte såg Axel något, det var som att bara försvann. Ingen av er som vet vad som hände med honom?

Ett foto från barnen på förskolan, en bild från flower festival och två glada killar för de har fått nytt visum.

En liten bit ”historia”

Jag har hittills undvikit att skriva om Pol Pot, Röda Khmererna, deras handlingar eller Kambodjas historia i allmänhet för den delen. Det har helt enkelt känts som om så många andra, i bättre och mer professionella och välformulerade forum, redan har skildrat allt detta och att jag därför varken kunnat eller borde skrivit om sådant här.

Nu har jag dock insett att det inte går att blogga ”ordentligt” om ett liv i Kambodja utan att över huvud taget nämna det fruktansvärda som utspelade sig här under 70-talet, främst för att alla kambodjaners liv än idag påverkas av vad Pol och hans följare utsatte landet, dess befolkning och kultur etc. för.

Kambodjas historia kan ni som sagt tillskansa er någon annan stans, i detta (och förhoppningsvis flera kommande) inlägg kommer istället en liten glimt av vad jag här i min vardag ser utav efterföljderna, eller ”arvet”, från Khmer Rouge.

 

Något av det jag gillar mest med vår vistelse i Phnom Penh är vårt boende. Vi bor lagom nära kontoret men ändå inte så långt från centrum. Samtidigt är vår gata allt annat än turistvänlig, vilket jag ser som ett stort plus. Men vår gata, dess bordeller och slumområdet intill är något jag kan återkomma till. Nu vill jag fokusera på det fina i att vi bor relativt nära Psar Toul Tom Poung, eller Russian Market som den också kommit att kallas efter det att de första turisterna som kom till landet (då i princip enbart bestående av ryssar) trivdes där. För vidare in mot centrum från marknaden ligger en gammal skola. Mitt i ett bostadsområde, bland små affärer och stånd, som vilken skola som helst. Ibland när jag gått förbi de gånger jag valt att promenera inåt centrum har jag ibland inte insett vart jag varit förrän jag närmat mig ingången, eller sett de enorma turistbussar som ibland tränger sig in på den lilla anspråkslösa gatan.

För taggtråd, det har ju många byggnader. Men visst, tittar en lite mer noggrant så ser denna något värre och framförallt mer sliten ut än den på närliggande byggnader. Och dröjer en så pass länge med blicken skymtar en den relativt livlösa skolgården innanför. Men kanske ändå en inte reagerar så mycket på det lilla en ser utifrån gatan. För galler för fönstren, det har nästa alla, även vi i vår lägenhet, trots att vi bor på femte våningen. Det är liksom standard här.

Nej, det är väl avsaknaden av barn och stundtals den lilla turisthop som samlas kring ingången till skolområdet som utifrån sett märkbart skiljer Toul Sleng (även kallad S21) från andra skolor. Går en in i byggnaderna blir Pols omvandling av klassrum till tortyrkammare och celler väldigt påtaglig.

Min första gång där inne gick jag in och bara satte mig i en av de små slitna träcellerna, stängde dörren och bara var där en stund. Kedjan på golvet som tidigare avslöjat om fången försökt vrida sig från sin liggande ställning på mage fanns kvar. Märken i väggarna, svarta fläckar på golven under tortyrbritsarna, kranier och benrester från barn och föräldrar, och (troligtvis inbillad, men ändå) en lukt, en känsla av allt som hänt, finns kvar i byggnaderna.

 

När jag kom hem satte jag mig med penna, papper och min lilla kambodjanska gitarr och fick ut låten nedan. Förhoppningsvis kommer någon form av inspelning upp inom kort. Målningarna som jag hänvisar till i texten finns att beskåda på Toul Sleng (och garanterat via Google för den intresserade). Läs gärna och kommentera vad som är bra/dåligt eller om ni undrar något.

Allt gott

Eric, Phnom Penh, Kambodja

 

Song from inside S21

Last night I woke up worrying, it had to do with you

Was it you that took my sister making nightmares come true?

 

This night in an old class room my cell of wood and clay

What used to be the place for scientists to come and play

Making experiments proudly stating ”Chalmers of Gothenburg” is the best

Of all schools of the world but now none of its glory’s left. There’s nothing left.

 

My dad and brothers went here with all their hopes and dreams

To become the finest engineers and that’s what they’d still be

But now Pol’s sent them away to one of these summer camps

I think they’ll suffer less than those from Stockholm, (but) still they’ll never be coming back

 

The only reason I’m left to live just a few more days

Through torture beyond imagination, bent and burned in every way

Is for my skills of painting fills out one of our captors needs

To have me watch bodies be twisted hanged and drown or put to bleed.. out

So I do
The more I see the more i feel how I’d rather like to stay this one out

Laying here in my cell crushing my nose against the floor

Of the second floor of building D chained up ancle just to tell

the guards with a small rattle that if I’d try to turn

It’ll remind me of our hell here and my open wounds will burn

S 21 I clang on to life, unlike the thousands that you claimed

To tell everyone this story, to paint, and it won’t be in vain

For now the world can come and see our beautiful school

And all the wonders of terror all your hatred put us trough

 

But then I turn to Sweden and the rest of the world – I try to screm but my throat is sore

My eyes begin to bleed again although not from being hit by the Khmai Rouge

But by the fact the the dark blue sheets of hatred, is starting to spread out once more

 

You your friends and families, how easy it will be

To scatter you and then put up some bars please have a look around and see

Barbed wire on all walls covered in the last pieces of human..

And then maybe in a thousand years our remains will be found

S21.s and killing fields emerging here in Sweden.

And someone’ll write this song again but I fear it all will be in vain

 

So here’s an open letter to those in power and to you,

who wants our own little pol pots like Jimmie, Le Pen or Jenssen become true

Oh how I wish you were just as unlucky as myself,

being born inside the capital that hatred turned to hell.

 

Then you’d see then you’d know then also you would open up

not to hatred but to love…

 

That’s all for now I hear them coming…. must be another execution for my brush to document

Let’s just hope it’s none of your brothers that has come to S21 to share my pain,

to meet their end

 

 

 

Bröd – det där västerlänningar lever av

Två gånger i veckan har jag haft engelsklektioner med en grupp i personalen på ICC. Fokus är det muntliga, att de ska träna på att komma igång och prata med den engelska de redan kan.
En lek eller spel vi gjort som är lite av en favorit för mig är det som på svenska heter ”med andra ord” eller ”alias”. Det går helt enkelt ut på att du ska förklara ett ord du får på ett kort utan att använda ordet eller delar av ordet. Står det flygplan kan du exempelvis förklara det med fordon som svävar i luften.

När vi spelade detta under en engelsklektion blev det en så spännande kulturupplevelse för mig. Jag hade inte riktigt samma associationsbanor som resten av gruppen, blev tydligt hur olika vi tänker om vissa saker! Såhär gick några av förklaringarna, fast jag översätter till svenska.

Landet som alla vill bo i…
– USA (alla skriker direkt i kör)

Om du har problem och är hemma kan du få hjälp av den här…
– Din granne

Röd och blå och gul och grön är det här
– Flaggor?…nej, kläder?…nej, hus?…nej, jag vet inte! (Får ta nästa kort)

Behöver människan för att leva…
– RIS! (alla ropar i kör)
…Nej, något annat…
– Syre!
…Nej, det här behöver västerlänningar för att kunna leva!
– Jaha, BRÖD!

Språket är spännande. Går att få ut så mycket av det. På khmer betyder äta att äta ris, det går att specificera till äta ris på morgonen, äta ris vid lunch, äta ris på eftermiddagen och äta ris på kvällen. (Frukost, lunch, middag, kvällsmat) Det är tydligt att ris är väldigt centralt för ätandet.

Ordet för utländsk på khmer är samma som fransk. Det franska kolonialarvet lever verkligen kvar. Vi var lite förvirrade i början när vi lärde oss att vitlök heter som i svenskan vit lök, medan gullök heter fransk lök. Nästa lektion lärde vi oss att gullök heter utländsk lök. Sedan förstod vi att det är samma sak. Utländskt, franskt, västerländsk – skit samma!

I Sverige är det nu på tapeten med ett könsneutralt pronomen, hen. I både khmer och bangla som jag studerat lite under StepOutperioden så finns det bara ett pronomen för han/hon/det – vilket gör att både benglalerna vi hade engelskalektioner med och även vissa av khmererna har lite problem med det här att skilja på he och she. Verkar inte vara så viktigt.

Även om jag inte är någon språkvetare så har jag förstått att språket har stor makt för hur vi tänker, vi tänker kring det vi har ett språk för. Med det är det spännande att se att här tänker vi olika, de saknar begrepp kring saker som är centrala i mitt språk och vi associerar annorlunda kring saker som vi båda egentligen har ord för.

/Rebecka, Kambodja

IMG_3286

Här är de, nästan alla i min lilla engelskaklass