Vår framtid

 

Processed with VSCO with f2 preset

Lunch i Mashobeni


Det som vi har lagt ner mest tid och energi på denna resa har helt klart varit barnen. Redan innan hade jag och Vickan ställt in oss på att vi ville och skulle arbeta med barn. Vi visste väl egentligen inte hur men vi visste att vi skulle. Vi har jobbat mesta tiden i Pree-school/förskola. Där har vi fått möta barn mellan 3-5år. Att jobba med barn är otroligt krävande på många sätt. Dom kräver mycket energi och uppmärksamhet men dom ger även otroligt mycket. Något som jag har märkt tydligt är att dessa barn vill ha närhet, mycket närhet. Dom vill gärna hålla hand, kramas eller sitta i knä. Det är något som jag gärna ger dom. När vi kommer till förskolan på morgonen så kommer alla springandes för att möta oss. Att möta dessa kramar och leenden det första man gör på morgonen är nog den bästa starten man kan få. Man får liksom energi för att klara hela dagen. Dessa barn är glada vad man än gör. När vi sjunger, är dom glada. När vi leker, är dom glada. När vi bara sitter, är dom glada. Dom är så tacksamma och gnäller nästan aldrig. Även fast att dom inte har några leksaker, böcker eller liknande så är dom glada och tacksamma. Dom har varandra och det räcker. Varje barn, oavsett bakgrund, har rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals. Det är något som vi jobbar mycket med. Att behandla barnen med respekt. Dom är människor lika mycket som du och jag. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

 


Alla barn har rätt till att leka, vila och fritid. Alla barn har rätt till utbildning. Eller rättare sagt alla barn SKA ha rätt till detta men långt ifrån alla har det. Detta är ett problem. Detta är ett stort problem eftersom att barnen är vår framtid. Vår framtid vilar på sätt och vis i barnens händer. Men för att vi ska kunna få en framtid, för att dom ska ha en chans eller viljan att ta hand om detta så måste vi peppa, förbereda och tro på dom. Vi måste tro att dom kan, vi måste lära dom allt vi kan. Vi måste respektera dom och behandla väl. För att vi ska ha en chans, så måste vi ge dom en chans. Barnen är det absolut viktigaste vi har. Därför ger jag dom mer än gärna en extra kram, därför får dom mer än gärna hålla min hand. Därför får dom sitta i mitt knä hur länge dom vill. För jag vet att jag kommer att få så mycket tillbaka, jag får redan så mycket tillbaka.

Processed with VSCO with f2 preset

Lauren och Julyana från YWAM

// Johanna, Swaziland

Tack Mpongwe! Twatota ukwakuti!

Vi har nu påbörjat vår sista vecka i Zambia. Vi varvar alltså vardagslivet vi har fått här med förberedelser för hemresan. Vi jobbar fortfarande med våra arbetsuppgifter, går till kyrkan och blir hembjudna på middag, men överallt får vi också höra hur lite tid vi har kvar och hur saknade vi kommer bli. Det är en konstig känsla, att veta att den här vardagen snart är över. Marknaderna kommer bytas ut mot snabbköp, nshiman blir till tacos och istället för mangoträd i trädgården blir det äppelträd. Söndagsgudstjänsterna kommer inte längre vara minst tre timmar långa, jag kommer inte längre sitta på uteplatsen och äta futenboa och dricka iskall läsk en extra svettig dag, och jag kommer troligtvis inte gå ut ur huset utan att ha en aning om vad som kommer hända. Det blir inte lika många spontana möten och händelser, inte lika många grannar som ger en papaya och pumpa, inte lika många härliga, färgglada tyger att göra vad man vill med. Men vissa saker kommer ändå att vara sig ganska likt. Grannens djur kommer fortfarande göra ljud ifrån sig i tid och otid (i Zambia grisar, i Sverige kossor), kaffe är lika nödvändigt var jag än befinner mig och även om jag inte längre kommer vara tillsammans med sex härliga, zambiska kvinnor och sy så kommer symaskinen plockas fram och användas även i Sverige. Att mysa med popcorn och ett avsnitt ur en serie när det regnar är lika mysigt i Zambia som i Sverige, att bli bjuden på middag hos vänner är lika roligt och att gå och lägga sig efter en extra händelserik dag är lika skönt (med eller utan myggnät). Och även om gudstjänsterna skiljer sig åt ganska så mycket så är det fortfarande samma Gud vi tillber och tror på. Hur långt borta jag än befinner mig så är vi alla fortfarande bröder och systrar i Guds stora familj. Jag tror att det gör oss mer lika än olika.

Det har varit sex roliga, jobbiga, utmanande och helt fantastiska månader som jag har fått spendera i Zambia. Jag har fått se kvinnorna i sömnadsprojektet utvecklas från att knappt kunna sy rakt till att sy skjortor och byxor med minimal hjälp. Främlingar har blivit vänner och familj. Vi har åkt lastbilsflak i tolv timmar, suttit på hårda träbänkar i kyrkan ännu mer, gått på promenader med ett barn i varje finger, tackat nej till ett antal frierier, badat på toppen av ett vattenfall, introducerat fika till alla vi känner, fått håret flätat av våra vänner, lärt oss lite lamba och även lärt ut lite svenska. Vi har levt livet helt enkelt. Jag vill också tro att jag har blivit lite mer öppen och lite mer ödmjuk.

Tack för de här månaderna Zambia. Tills vi ses igen!

Hem

Något som känns lite som en evighet har passerat sedan jag först anlände till Mpongwe. Ändå känns det alldeles för kort. Det här är mitt hem. Det känns verkligen så.

Jag skulle inte säga att mina månader i Zambia har varit ett äventyr. Det har varit vardag, en fett spännande, utmanande och lärorik vardag. Vardag, även om inget direkt blir som man planerat eller trott. Tempot är ganska långsamt, men man behöver ändå ta snabba beslut och fort hitta på nya lösningar eftersom det sällan är någonting som är enkelt. Men det är vardag.

Att ta vad man har, är min vardag. Att leva med det man har. En trasig gammal fönsterruta tog Wesley med hem för att göra en fotoram av, en rostig plåtbox skulle Joshua måla och ha som byrå, en gammal kylskårsmagnet och en pinne gjorde jag en knappnålsplockare av. Lite ihoprullade plastpåsar blir en fotboll, små tygstuvbitar blir en dörrmatta, en yoghurtburk ett dricksglas och trasiga skor lagar man, för de är de ända man har.

Man äter det säsongen erbjuder, tar det man har! Några månader är det mango, andra flygmyror, sen jordnötter och avokado. Och man är nöjd så.

Tror det är nyttigt att tänka på vad vi faktiskt har, och ta vara på det. Nyttigt för en själv och för moder jord. Så mycket grejer jag har bytt ut bara för att jag velat. Så mycket grejer jag slängt för att det är billigare att köpa nytt än att laga. I Sverige behöver vi inte heller äta säsongsstyrt för vi kan få tag i nästan allt nästan precis jämt. Men vi kan äta säsongsstyrt, säsongsstyrt och närodlat. Skulle vi dessutom äta lika mycket (lite) kött som en genomsnittlig afrikan skulle modernatur jubla. Afrikanerna också. För skulle vi leva lite mer med att ”ta vad vi har” kanske inte afrikanerna skulle drabbas lika hårt av klimatförändringarna.

Mina älskade älskade vänner har lärt mig mycket. Bara genom att få ha vardag tillsammans har vi lärt av varandra. Kommer sakna Mpongwe och allt vad som finns här otroligt mycket. Helt sinnessjukt mycket faktiskt.

3-23-13-3

Lycklig i själen över att jag redan i sommar kommer komma tillbaka till Zambia!

Möten

Denna månad och hela denna resa för den delen, handlar om möten. Möten med ett nytt land, en ny kultur, massa nya människor och möten med sig själv i nya situationer. Vi har haft ett Ywam-team som bott på samma gård med människor från olika delar av världen. Väldigt roligt och berikande att även få ta del av deras kulturer och synsätt. Vi har denna månad gjort mycket tillsammans med Ywam-teamet och hakat på deras schema. Vi har gjort sjukhusbesök där vi mötte patienter och engagerad personal. Vi sjöng sånger tillsammans och det är häftigt hur musik och dans kan föra ihop människor och skapa glädje. Vi har även varit på en hel del kyrkor samt gjort många hembesök. Under hembesöken får vi förmånen att ta del av människors vardagsliv och sitta ner med dem. Ofta är det fullt av barn som springer runt och grannarna samlas när de hör att det kommer ett team och hälsar på. Under dessa hembesök har vi även här sjungit mycket tillsammans. Vi har även lekt och delat saker med varandra. Att när vi säger hejdå, få mötas av en leende blick som säger ”Siyabonga” vilket betyder ”tack” är väldigt speciellt. Jag får under denna resa även möta skämtande volleybollkillar, barn som sträcker sig upp mot mig och säger ”Teacher Victoria”, grannar som lägger ner tid på att fläta våra hår och som alltid har tid att sitta ner och fika eller spela kort. Grannar och vänner som får höra att jag har ett hundintresse som väljer att gå med mig för att träffa hundvalpar. Hundvalpsägare som inte känner mig men som ändå bjuder in mig till sitt hem och stoppar en hundvalp i famnen på mig. Vår lillebror som försöker lära sig bugg under skratt och även försöker lära oss dansa swazidans. Att få sitta ute på verandan en fredagkväll och spela och sjunga tillsammans med familjen. Att få ligga ute på en filt med vänner och titta på stjärnorna. Att få vara i kyrkan och träffa på äldre människor som trots att vi inte förstår varandra språkmässigt alltid hälsar med ett brett leende och fraser på siswati. Att få möta sig själv i allt detta och översvämmas av tacksamhet över att just jag har fått privilegiet att få ha dessa varma, öppna och vackra människor omkring mig. Att få kalla dessa människor mina vänner och kunna skratta tillsammans. Att få utmanas i ny kultur och nya tankesätt och hela tiden lära sig nya saker. Jag är så glad och tacksam att jag får chansen att göra denna resa tillsammans med dessa människor.

/Victoria, Swaziland

Sanibonani

Denna månad har varit speciell, på många sätt. Vi har inte följt vårt schema överhuvudtaget. Men vi har haft det väldigt bra ändå. Man kan väl säga att vi inte har haft en lugn stund, alltså ingen alls. Men jag känner mig inte trött, för oj vad mycket energi vi får människorna runt omkring oss.

Processed with VSCO with c1 preset Processed with VSCO with c1 preset

När man bor granne med 7st YWAM:are så blir det väl lätt att man inte har tid för att bara sitta ner. Denna månad har vi träffat otroligt mycket människor, på olika sätt. Vi har varit på möten i ca 7 olika kyrkor, minst 3 möten i veckan. Vi har varit på många hembesök och vi har även haft barnmöten och den senaste veckan har vi även kommit igång med pre-school igen. Och så har vi såklart spelat mycket volleyboll.

Processed with VSCO with g3 preset
Processed with VSCO with g3 preset
Processed with VSCO with g3 preset

Att samtala med människor från ett annat land, från en annan kultur är något som tidigare för mig har varit underskattat. Vad vet dom som inte jag redan vet. Jag har ju Facebook, jag har tillgång till internet vart jag än är, jag har ett brett kontaktnät. Men det man får av dessa möten är inget man kan läsa på Facebook, det är inte som ett samtal med någon i Sverige. Det är så otroligt mycket mer. Kulturen i Swaziland handlar mycket om att ta sig tid för varandra och att uppskatta varandra och att visa kärlek. Här spelar det praktiska inte så stor roll, inte så stor roll so det gör i Sverige. Det spelar liksom inte någon roll om man kan det senaste inom teknologin eller hur bra eller mycket man presterar. Det viktigaste är att man visar intresse, att man är där och tar sig tid. Det är något som jag kommer ta med mig hem till Sverige. Att prioritera möten med människor. Att ta sig tid för att lyssna och för att umgås. Det gör så mycket mer med och i en relation än om man skulle suttit uppkopplad på tex Facebook medan man fikar med en vän. Att leva lite mer i nuet. Det är något som jag tror alla skulle behöva ta åt sig av, och leva efter.

img_20170203_111042_016Processed with VSCO with g3 preset

/ Johanna, Swaziland

Varje Tisdag

Trafikkaos är en av de upplevelser som man kommer att minnas. En kväll så tog jag’’micran’’ hem från Ger District där jag hjälper barn med engelska. Det är 15min bilkörning. Men den kvällen tog 1h och 45min för att komma hem.

Sporten är vad jag sysslar mest med här på eftermiddagarna efter skolan.

Men en gång i vecka så hänger jag med en mongoliska team på deras projekt, där de fokusera på hemlösa. Detta projekten har de haft länge men de har precis startat på det här området (Ger Distrikt). De flesta är alkoholister det finns också folk som har slutat men är fortfarande på gatan. Såklart så finns det också folk som hamnar på gata för andra orsaker.

20170117_144415.jpg

så här laga man och så här får man också varme

De starta alltid med liten andakt. De sjung tillsammans, ber tillsamman och ibland dela dem hur deras dag var och vad Gud har gjort i deras liv. Deras glädje i att sjunga lovsång (alltid Acapella) och att prata om Gud är stort. Det är verkligen upp och ner för dem också, många har slutat dricka alkohol i veckor och i månader men glider tillbaka till drickande igen då och då.

20170117_143722

Många äter ‘varm mat” bara en gång i vecka

Dem som kom för mat, medicin (vi har sjuksköterska) och kläder är ofta äldre män och kvinnor. Det finns också runt 8st barn som är mellan 9–16 år gamla. Ofta så följ dem med deras pappa eller mamma hit.

20170117_152313

sakta men noga läste han

20170131_134950

Jag spendera ca 3h med dem varje gång jag är där. Ibland så klipper jag deras hår, hjälper till att servera mat och medicin.

20170131_160422

Sax som gäller här

Vi hörs nästa månad!

Solomon

Ulaanbaator, Mongoliet