Julfest

Den 17 december var det julfest här i Phrao. Det byggdes upp en stor scen som pryddes av glitter, blinkande lampor och julgranar. Under dagen var det tävlingar, mycket mat och härlig gemenskap. På kvällen hade barnen förberett en stor julshow som de visade upp för föräldrarna.Jag och Tintine var med på ett litet hörn då vi hade lärt barnen en dans som de sedan fick visa upp. De var så duktig! Hela kvällen avslutades med att föräldrarna sjöng karaoke fram till kl.12 på natten. En lyckad dag! 

När jag åkte till Thailand trodde jag att det skulle vara varmt hela tiden. Men så är inte fallet. Under några dagar i december gick temperaturen ner till 9 grader på natten. När det är så kallt och det inte går att värma sig någonstans är det inte så kul. Men det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Så det var bara att ta på sig mer och sova med kläderna på. En natt tog jag även på mig en tomteluva, då det är den enda mössan jag hade.

IMG_0510

Barnen dansar på barnens dag i skolan

 

Barnen här är så härliga! När vi kommer till dormitoriet får vi många kramar och många som ropar våra namn. Även hunden blir överlycklig när vi kommer!  Innan jag kom hit trodde jag att det skulle vara svårt att få kontakt och lära känna barnen eftersom att vi inte talar samma språk, men det har gått jättebra! Vi skojar, skrattar och leker med barnen och det kommer vara svårt att lämna alla här när vi slutar och åker hem till Sverige.

/ Rut, Chiang Mai

Annonser

Några sammanfattande ord från min tid i Zambia

Jag är ju lagd så att jag har lätt att se problem i tillvaron. Denna resa har gett ganska mycket vatten på den kvarnen för mig. Det finns både ett och annat i den Zambiska kulturen som jag helst inte tar med mig hem till Sverige. Ett par exempel är hur de ofta verkar förvänta sig att man som vit ska förse dem med både ditt och datt, och att man inte är något vidare bra på att organisera sig.

Men nu när det bara är några få dagar kvar, så börjar jag inse att en del saker i tillvaron här, nästan omärkligt, har smugit sig på och blivit ganska kära för mig.

Nshima

För en stund sedan bjöd vi arbetarna i missionens workshop på kladdkaka, vilken de glufsade i sig i en väldig fart! Sedan satte de sig alla i sitt ”kök” som består av diverse bildelar och gamla sjukhussängar man kan använda som stolar och en stor bunke med Nshima och relish. Där tryckte vi ihop oss tillsammans, några fiskar skickades runt, någon uppmanade min besökande bror Andreas att äta mer ”You stopped?”. Lite småprat nånstans blev det, men egentligen ingen märkvärdig stund. Men samtidigt fanns det en nästan rörande gemenskap runt bunken med Nshima. Här träffas de alltid runt lunch och äter tillsammans. I all enkelhet. Utan stress, utan distraktioner, bara enkel mat som alla tycker om (förutom Andreas) och varandras anspråkslösa närvaro.

Efter att vi har åkt kommer livet här ha sin gamla vanliga, gilla gång. Samma gamla problem med att hitta gödsel till åkrarna, lappa igen hålen på sina tak och sörja för sina familjer. De kommer också fortsätta sjunga och dansa i kyrkorna, dricka Munkojo (stavning??) och leva bland de vackra blommande träden som växer här. Det är svårt för mig att säga precis vad jag kommer sakna, det är ju så mycket som ingår i ett liv, och här är livet ganska annorlunda än mitt liv i Sverige. Jag tror jag kommer sakna den lite störande sången från syrsorna på kvällen, den starka värmen, stunderna av gemenskap i arbetet, livstempot, människorna, den vackra miljön…

Hursomhelst är jag tacksam att ha fått leva här i nästan ett halvår. Jag har inte uträttat stordåd, inte haft den roligaste tiden i mitt liv, inte förändrat så mycket hur dessa människor ser på tillvaron. Jag har mest bara levt här under några månader.

Men det kanske inte är så bara.

/Ingemar Hjorth, Mpongwe, Zambia

Hora Feliz

Varje lördag kl 8.30, gärna ännu tidigare, samlas ca 50 barn i åldrarna 3-14 år i kyrkan i Bella Vista. Det är som vanligt dags för Hora Feliz (roliga timmen). Ett barnmöte med sång, dans, bibelundervisning, fika och allt avslutas självklart med partido (fotboll). IMG_0473Fikat, eller merienda som det kallas här, består oftast av cocido som är ett slags örtte blandat med mjölk och socker och till det små hårda bröd. Allt här är så fruktansvärt sött! I början när jag lagade cocido klagade barnen på att det aldrig var sött nog men nu har jag lärt mig den perfekta sockermängden. 10 rågade msk/l te, sött och gott.

IMG_1001

Maria delar ut cocido och får hjälp av Juana som delar ut bröd.

I måndags avslutades allt med ett julspel som några av barnen deltog i, sång och flera kilo godis som en närliggande kyrka gav till alla barn i julgåva.

IMG_1552

Gertrudis och Jazmin fixar i ordning julkrubban med bananblad som tak.

 

IMG_1562IMG_1561IMG_1673Nu tar vi jullov och det känns lite sorgligt att det redan nästan gått halva tiden i Bella Vista. Jag kommer sakna tuppen som ständigt galer, det sprakande ljudet från kyrkans högtalare och framför allt alla barnen i Bella Vista.

Feliz navidad y nos vemos en enero!

/Amanda, Bella Vista Paraguay

 

Tiden lider mot sitt slut

Det lider mot jul och det lider mot sitt slut för oss här i Zambia. Som vanligt går tiden fort och jag känner mig delad inför att åka tillbaka till Sverige. Det ska bli skönt att komma tillbaka men vissa saker kommer jag att sakna här. Under min tid här i Mpongwe har jag tillbringat en stor del av tiden på sjukhuset och där känner jag mig nu ganska hemma. Ibland har jag haft fullt upp och ibland har tiden gått långsamt framåt. Det jag har uppskattat mest där är mina kollegor och främst tänker jag då på nutritionisten Betty och två sjuksköterskestudenter  (Fieke och Anouk) från Nederländerna (som visserligen nu har åkt men som berikade min tid här oerhört mycket). Arbetet och vardagen hade inte varit detsamma utan dessa människor. Tacksam.

Det har inte varit så enkelt att lära känna folk här som vi först hade trott, det är vissa käppar som satts i hjulet. Dels kan det nog ha att göra med personligheter, både jag och Ingemar kan bli lite blyga och ha svårt att bjuda in oss själva till folk eller att våga bjuda in till vårt hem. Men de gånger vi gjort det har vi inte ångrat oss, det har varit värt mödan att uppbåda modet. Sen har det också varit svårt för mig att hitta gemensamma intressen och beröringspunkter med andra kvinnor i min ålder. De flesta kvinnor lever så annorlunda liv mot hur jag lever mitt. Vid 30 års ålder har de flesta minst ett barn (vissa kan även vara mormor vid detta lag), har oftast inte universitetsutbildning och arbetar mest i hemmet. Jag menar inte på något sätt att det är fel att leva så, det är bara att jag har svårt att identifiera mig med det livet. Det gör att jag känner mig ännu mer som en främling. Sen har vi såklart språket och andra kulturella aspekter som påverkar.

Hur som haver så har vi ändå hittat några vänner som vi tillbringat tid med och det har varit en otrolig välsignelse. I lördags bjöd vi hem ett gäng för att baka pepparkakor och det var mycket uppskattat av alla. Man får göra vad man kan för att få lite julstämning här men det är lite svårare än i Sverige. Jag inser hur mycket av julstämning som sitter i sinnenas intryck. Men även här kan man ju baka lussebullar och pepparkakor och lyssna på julmusik och på så sätt få lite av det man själv förknippar med julen. För de flesta som bor här är det istället andra saker som påminner om julen. Kanske har det något att göra med att det är grönt överallt ute, att det regnar, åskar och blixtrar ofta och att man även kan även skörda mango och avokado. Kanske får jag lägga till mango och avokado till mina julförberedelser nästa år?

IMG_2710

Caroline, Mponwge Zambia.

Tacksamhet

Ja nu har vi alltså redan varit i Serbien i tre månader… hjälp vad tiden går fort.

Vi har varit med om en hel del olika saker. I början gjorde vi allt tillsammans men de senaste månaderna har jag & Frida varit mycket på olika håll. Vilket känns både tråkigt ibland eftersom man vande sig vid att jobba tillsammans på secondhanden t.ex. Kanske mycket  för att det va skönt & kunna prata med  någon på svenska ibland & bara veta att man hade varannn i närheten. Samtidigt som jag tänker det är väldigt bra för oss båda att inte ha det hela tiden. Jag som alltid haft svårt att hitta får t.ex utmanas i att förlita mej på mig själv, i att ta för mej mer av allt jag är med om & ge mej av mej själv till de människor jag möter. Istället för att stå lite avsides som jag många gånger tenderar att göra. Ännu en positiv sak är att eftersom vi är med om olika saker får vi mer utbyte då vi berättar för varandra om våra upplevelser & delar erfarenheter med varann.

Jag är så otroligt tacksam över att jag hamnade här med just Frida vi har haft så många bra samtal, ”pepp-snack”, inspirationstal & bönestunder redan som betytt så mycket & som jag kommer bära med mig för alltid. Jag känner verkligen att Gud visste precis vad han gjorde när han skickade oss hit tillsammans. Vi kompletterar varandra så bra Frida är som en virvelvind av positiv energi, drömmar, visioner & tankar inom alla områden av livet. Hon är en inspirationskälla som aldrig sinar 🙂

Jag är också alltid väldigt glad & positiv,  det vet alla som känner mig! Men samtidigt säger Frida att jag är en lugn & trygg person. Vi balanserar varandra.

Under denna tid har det hänt massor i oss båda vi har växt otroligt mycket. Jag kan inte säga annat än positiva saker om detta äventyr som jag är så otroligt tacksam över. Så häftigt när man ser tillbaka.. även om så bara på det sista året i ens liv & inser hur mycket Gud har gjort.

Men detta va ett litet sidospår så nu över till arbetet här 🙂

En vanlig vecka för mig ser just nu ut såhär:

Måndag: Kreativ workshop – syr till försäljning – designer Biljana

Kvällen: EUS – häng, snack & pannkakor med studenter.

Tisdag: projekt Adopt a granny + vykort av serbiska konstnärer/workshop

Onsdag lunch för hemlösa + pyssel på förskolan i Zemun

Torsdag/Fredag: Extrahjälp med engelskan för barn på skolan i Surčin.

Utöver detta bazarer, luncher för äldre, Second hand butiken kvinnokonferens thanksgivingfester Missionsvecka/helger gudstjänster serbiska lektioner och mycket annat. Jag stormtrivs vilket så klart säkert beror mycket på att jag känner att jag är på rätt plats i livet just nu och gör precis det jag borde göra. Det är en härlig känsla när man känner att.man hamnat rätt att man äntligen är på väg att bli den människa Gud alltid tänkt att man ska vara. Självklart saknar man alla där hemma men samtidigt tänker jag redan på allt ja kommer sakna med Serbien när vi åker.

Har så mycket välsignelser att tacka Gud för vilket är något jag verkligen vill lyfta fram. Gud har gjort stora saker i mitt liv & jag är så tacksam!!! Så Tack Gud för allt du gjort & allt du kommer göra i fortsättningen för att Du går med oss varje dag & vi alltid kan lita på dig.

Ber att Gud även ska vara med varenda en av er andra fina stepoutare där ni är, i det ni står i ..runt om i världen.

/Sarita Serbien

Thanksgiving

I början av november flyttade vi till Phrao dormitory där vi ska bo och undervisa i engelska för barnen och personalen. Vi togs emot av 27 glada barn, Somsak & Ampisara(föreståndaren med fru) och en liten hundvalp. Tintine som älskar alla sorters djur blev helt såld när hon fick se den lilla hundvalpen och hon fick äran att döpa honom, så nu bor det en liten Noah i Phrao. På Phrao dormitory finns det ett hus för pojkar och ett hus för flickor. Jag och Tintine sover i ett eget litet rum i tjejernas hus. Småtjejerna älskar att titta in i vårt rum och se vad vi håller på med, så det är aldrig en lugn stund när barnen är hemma! Vilket är roligt!

Dagarna i Phrao har ett långsammare tempo än vad vi är vana vid. Vi ska så småningom undervisa i skolan i Phrao, men än så länge har vi bara undervisat barnen på kvällstid. Det har gjort att vi har haft många timmar under dagarna då vi inte har haft något speciellt att göra. Så jag ser fram emot när vi får börja undervisa barnen i skolan!

En lördag var det Thanksgiving i den lilla byn i djungeln, där vi har varit några gånger tidigare. Barnen var lediga på grund av Thanksgiving så vi åkte dit med en liten skara barn som inte hade åkt hem över helgen. Thanksgiving inleddes med en stor frukost där alla i byn samlades utanför kyrkan och det hade ställts upp flera långbord. Det dukades fram ris, fläskgrytor, bambugrytor och kycklinggrytor mm. Det var sedan en tre timmar lång gudstjänst med sång, dans och predikan(allt var på Thai/Lahu, så jag och Tintine kan ha råkat somna) och dagen avslutades med en stor lunch där alla samlades igen. Jag har nog aldrig varit så mätt tidigare!

P1010392

Uppdukat med mat på Thanksgiving

/ Rut, Chiang Mai

 

Child Health Week

Just inkommen från en tur till marknaden. Gick dit på egen hand, vilket jag oftast inte brukar göra, och det var ganska trevligt att gå där själv. Jag brukar vanligtvis gå tillsammans med Ingemar för att slippa bli stoppad av män som vill ha mitt nummer eller nåt. Men idag slapp jag bli stoppad, vilket var skönt. Jag tog mig dock inte så stora friheter att jag strosade runt (målmedvetenhet är nog en bidragande faktor till varför jag inte blev stoppad), det kanske får bli en annan gång.

På väg hem träffade jag däremot på vår granne Deborah som gjorde mig sällskap och hjälpte mig att bära hem mina 30 ägg. Jag balanserade en tung vattenmelon och en karta ägg i mina två händer och hon tyckte att det såg väldigt riskabelt ut. Nu såhär i efterhand var jag nog lite väl optimistisk att tänka att jag skulle orka bära allt själv. Tacksam att hon kom till min räddning.

I övrigt idag har vi varit ut till ”Missionsfarmen” som stöttar sjukhuset med pengar och en del majs. Där träffade vi Rob och Sue, ett par som har drivit farmen i snart 30 år. De odlar majs, sojabönor och vete samt har får och kor. Även tre strutsar som var spännande att betrakta. De är både vackra och fula på samma gång och ser eleganta men dumma ut. Vi fick också en tur i Rob och Sues flygplan, det var kul att se området ur ett ovanifrånperspektiv. Dock blev det en ganska kort tur då det blir väldigt guppigt när det är varmt.

Denna vecka är det också Child Health Week i hela Zambia. Det innebär att man screenar barnens tillväxt och ger vaccinationer samt delar ut vitamintillskott, främst vitamin A. För min del innebär det att åka på outreach varje dag (inklusive lördag…). Det är hårt jobb men det känns också meningsfullt. Jag hade dock önskat mer struktur kring det hela i och med att det är många föräldrar och barn som kommer. Bara i måndags kom över 200 barn. Det känns det mest som att vi väger barnen, mäter deras Mid-Upper-Arm-Circumference (MUAC) och rapporterar hur många som är underviktiga utan att åtgärda de problem vi hittar. MUAC-måttbandet är indelat i tre områden: grönt, gult och rött. Hamnar man inom det röda området så har man smalare omkrets runt sin överarm än 11,5 cm och det är en indikator för undernäring. Grönt område innebär bra nutritionsstatus medens gult indikerar som en varning. Vi försöker ju med små medel att åtgärda det vi upptäcker men det känns halvhjärtat och stressat, just för att behoven är stora och resurserna små. Till exempel så ber vi föräldrarna att ta sina barn till sjukhuset för undersökning om vi hittar barn som hamnar i det ”röda området” på MUAC-måttbandet. Det smärtar mitt hjärta att det tas så lättvindigt på, även av mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda det. IMG_2673

En dag ser ut såhär: Vi packar bilen full med utrustning och människor. Stannar några stopp på marknaden så folk kan hoppa ur och köpa dricka och mat och sen drar vi iväg till byarna. Väl framme i byarna packar vi ur oss ur bilarna, sätter upp vågen i ett träd eller i taket på en hydda. En väger barnen, en fler i deras kort eller böcker, en mäter sedan MUAC och en fyller i rapporteringskortet. Vi ska rapportera in hur många som vägs i olika ålderskategorier, hur många som hamnar i grönt/gult/rött område på MUAC och hur gamla de är samt om några har en vikt under -2Z eller -3Z på tillväxtkurvan. De går sedan vidare och får vaccinationer och vitaminsupplement av sköterskorna. Det kan ju låta som att vi har en vinnande strategi här men jag tycker inte det. Det blir lätt en kaosartad stämning för alla ska fram först och det är inte alltid som det svenska kösystemet håller… När vi är klara på ett ställe packar vi åter in oss i bilen och drar vidare för att upprepa samma procedur på nästa ställe.

Men återigen blir jag påmind om hur viktigt arbetet som teamet gör vecka efter vecka, år efter år. Och även fast resurserna är små så försöker de göra vad de kan med de lilla de har.

Caroline, Mpongwe Zambia