Larvlunch

Hej! Sitter just nu i vårt vardagsrum och svettas (nog på grund av att jag brände mig lite i solen igår också…) och ska försöka ge er en liten inblick i vår vardag, något mer än att vi svettas ibland och har ett vardagsrum. Något vi gör varje dag, flera gånger om dagen är att äta. Kanske inte så unikt eftersom det förhoppningsvis är vad ni gör också. Men här är det inte så mycket knäckebröd, fil och potatis utan lite annat. Häromveckan tog vi tjuren vid hornen och gjorde det: bad vår (en av två, vilken lyx!) fantastiska kökshjälp att laga makongo (larver) till lunch. Det är en god grej sägs det och dittills hade vi bara prövat en halv liten knastrig en. När jag på morgonen stolt berättade för arbetskamraterna på sjukhuset att vi skulle äta larver började de skoja om att larverna kunde vakna upp och börja krypa runt i magen. Fint med folk som står med en i prövningar…!

Så larver blev det alltså, men inte bara utan även ris, gozo (gummiaktiga klumpen till vänster som för en centralafrikan brukar ta upp hälften av tallriken) och en bladsås med svamp och jordnötssmör. Man äter en hel del olika sorters blad men efter mer än fyra månader här har jag ändå inte lärt mig alla än. Tur att jag fortfarande har lite tid på mig.

Bild

Ja, ni ser den fina tallriksmodellen. Tänker på vad min mor brukar säga med att man även äter med ögonen = det ska se färgglatt och fint ut också och inte bara smaka gott. Japp… Jag sparar dedär med att äta med ögonen tills jag kommer hem igen. Men när vi då åt med munnen (försökte koppla bort hjärnan eftersom den skrek: ”NEJ, ät inte larver!!!”) funkade det ändå. Även om jag bara åt kanske sex stycken kände jag ändå att det var tillräckligt för den gången. Med sina små piggar på ryggen var den knastrig, smakade rökt, lite som bacon och var intressant. Inte nya favoriträtten men intressant. I vilket fall så överlevde vi uppenbarligen och har hittills inte känt av något som kryper i magen.

– Elin Birging, Centralafrikanska Republiken

Annonser

Hej bloggen, hejdå Brasilien!

En vanlig dag i Brasilien. Så åker vi till en av favelorna som vi jobbar i för att mötas av de glada och omtänksamma barnen. Nästan varje gång så dyker funderingen upp i huvudet, hur kan barnen var då positiva inför livet när de ständigt får möta motgångar och hemskheter som barnen i Sverige inte ens får se på tv. Men sedan kommer jag på det, personalen! Personalen som jobbar för dessa barna drivs av en stor kärlek till Gud, som sedan smittar av sig på all de de små men fantastiskt starka ungarna. Man skulle kunna beskriva personalen som Guds egna lilla superhjältar som är utrustad med en övermänsklig mängd kärlek. När man är på projektet så är det lätt att glömma problemen som som finns i området då det är som en fredad zon. Men sedan när vi tar våran promenad till bussen för att åka hem så påminns man om fattigdomen och problemen den medför. För att sedan komma hem till ett av de rikare områden i campinas där det enda tecknet på fattigdom, är de 3m höga murarna med taggtråd på, som ska hålla bort de kriminella. Sedan så kanske jag flyr undan min verklighet genom att åka till ett köpcentrum som ligger nära för att läsa och dricka en Kopp kaffe.

///
William Blaeser, några dagar till i Brasilien

En söndagseftermiddag.

Minibussen som jag, en annan svensk och sju brassar sitter i vinkas in av vakten vid grindarna.
Termometern visar nog mer än 35 grader och det finns ingen AC i bussen. Jag sitter i långbyxor och t-shirt för att jag tidigare på dagen varit på Gudstjänst och inte hunnit eller kunnat byta om.

Vi börjar sakta bestiga det berg vi har framför oss. Motorn får jobba, rutorna är öppna för att få lite fläktande kyla och vi studsar runt i bussen på grund av den ojämna vägen.
På väg upp möter vi en av sopbilarna som tömt sina sopor, vi hinner inte stänga fönstrens och bussen fylls av damm och för första gången känner jag att kväljningarna är påväg på grund av den distinkta doften av soppor.
Väl uppe möts vi av de ännu ej täckta soporna och de idag två arbetarna.

I sina slitna skor, byxor och t-shirtar arbetar de en söndag för att på ett av Rio de Janeiros sopberg sortera befolkningens skräp. Plast i en hög, metal i en annan. Det som inte sorteras ut täcks av jord på det 350 meter höga sopberget.
En ny last av sopor anländer och gamarna flockas, på samma gång som vi pratar med arbetarna. Att åka upp och prata med arbetarna är för församlingen en regelbunden sysselsättning.

Sopberget brinner, det skjuter upp fem-sex skorstenar där rök och ibland lågor har sin utväg.
Detta är så annorlunda min vardag i Sverige, men jag är tacksam att jag kan få skaka hand med dessa arbetare, få en liten insikt i deras vardag om långt ifrån hela bilden och försöka uppmuntra dem vad det nu hjälper deras situation!?

Brasilien
Victor Holm

20140125-165807.jpg

20140125-165816.jpg

Kontrasternas Afrika!!

Hej! Veronica heter jag och är stepoutare i RCA, Centralafrikanska republiken med två andra rara tjejer. När jag för första gången klev ur ett plan på denna kontinent så gjordes det i Kameruns huvudstad Yaounde. Veckan som varit har jag varit tillbaka i denna storstad, vilket är något helt annat än RCA.s landsbygd. Bara att många vägar är asfalterade är en stor skillnad då RCA endast har ett par asfalterade gator i landet och därmed ingen på landsbygden. Doften och synen av tusentals gula taxibilar fyller Yaounde vilket jag inte möter i Gamboula. Den lilla trafiken som körs på den röda, gropiga vägen här är istället i huvudsak motorcyklar som bedriver taxiverksamhet.

BildGenom att betala 35kronor i timmen i Yaounde så fick vi en skruttig gul taxibil, som la av i uppförsbackarna, och en trevlig chaufför som pratade engelska. Med neddragna rutor var det svettigt, inte bara på grund av värmen utan också av alla bilar som kom från alla håll. De tutade, körde och trängde sig in där de ville fram. Verkade inte direkt finnas så mycket rätt och fel. Många människor i Yaounde försörjer sig genom försäljning. Därmed fanns det gott om skohögar, kläder, smycken och andra saker längs trottoarerna, vilket inte kändes så lockande att titta på och köpa mitt bland alla avgaser. Flera kom dessutom fram till bilen mitt i trafiken och erbjöd diverse saker, frukt och nötter. Att besöka marknader i Yaounde, även i Gamboula är en upplevelse i sig där man inte kan gå utan att det ropas viting, drages i armen eller erbjuds frieri. Så om man vill smälta in och inte ständigt bli uppmärksammad så är inte det här länderna man bör åka till.

Efter att få se alla kontrasterna och åka tillbaka till ett från början främmande Gamboula, så längtade jag sannerligen hit. Visst lever människor betydligt simplare här i deras lerhus och eldstäder men jag som i även i Sverige föredrar landet framför storstaden, fick det ännu en gång bekräftat.

Några rader ifrån Afrika.

Afrika.
CAR, landet med ett hopp om en ljus framtid?
Nya blickar varje dag, ljusa som mörka. En kort sekund drömmer jag mig bort till ett fridfullt ställe där ingen behöver somna orolig.  Jag inser hur jag som svensk inte har någon frid att ge till dessa fina afrikaner, mer än en vänlig klapp på axeln och några tafatta ord som ”Gud beskyddar dig.”

Jag sitter i bilen på väg hem till Gamboula, ser ut över den vackra naturen medans jag guppar fram i den röda sanden. Jag fylls med en glädje och känner i stunden att ingen annan plats kommer att kunna ge mig dessa möten som jag får vara en del utav här.
Den långa vägen får mig att tänka på hur mycket jag som människa skulle vara villig att offra. Hur högt är min hand villig att sträcka sig?

Jag åker vidare och får se byar med trasiga hyddor men även glada och nyfikna barn som leker med bildäck efter en dags jobb på planteringen. En vardag som sträcker sig långt utanför mitt staket.

Jag sitter kvar på min plats efter timmartals körandes i den röda sanden, ser ut över gränslandets tull och får möta långa köer, flyktingar som trampar, flyktingar som vill av hela sitt hjärta och av hela sin rädsla ut ur sitt hemland. Jag krossar bokstavligt deras ström som de byggt upp under dagen- Jag åker tillbaka in i landet med glimtar av en god förhoppning och känner mig redo att få fortsätta grävningen efter att få finna en enhet i CAR- landet med ett hopp om en ljus framtid.

Bild

 – Sofie Andersson, Centralafrikanska Republiken

Michael Högberg, Brasilen/Paraguay

Jag och två vänner befinner oss nu i Brasilien vilket vi gjort i nästan tre månader. Så vi har hunnit med att få många intryck och mött många fina människor. Vi är volontärer på två projekt för barn i två olika favelor. Där barnen får lunch (det får de inte i skolan) och får leka och bara va barn.

På det ena stället så har de haft det väldigt svårt med ekonomin de har inte fått pengar som de ska av staten i under ett års tid. Men det fantastiska är att de fortsätter att jobba där utan lön, de kan få lite pengar från kollekten som de samlar in i den kyrkan som driver projektet. Men det är ingen stor eller rik kyrka så de får mycket hjälp av sina familjer. Det är i alla fall ett ställ med mycket kärlek och det har varit en välsignelse att få vara där. Vissa hemska saker i vår värld får en ju att längta efter att Jesus bara ska komma tillbaks och ställa allt till rätt, men när man är där på de här projekten får man hoppet för världen tillbaks.

/Michael Brasilien

Lukas Johansso, Kambodja, Blogg1

Hej,

Jag heter Lukas Johansson och befinner mig nu i Cambodia Mondulkiri dar jag hjälper till med Engelska men har for tillfallet blivit mera Media arbete.

Jag jobbar for International Cambodian Corporation.
Veckan som kommer blir det mer media arbete, filmredigering och editering av ICC’s filmatiserade besök i andra provinser. Jag har blivit ombadd att forbereda filmredigeringen sa att arbetet kan ga fortare.
Mina tidigare samarbeten har varit dels for att lagga till ljudeffekterna for en dubbad tecknad film om regnskogen och des ekosystem samt en film om en by nara Phnom Penh vid namn Tasu.

Fler blogg inlagg kommer inom kort.

Lukas JohanssonCambodia