Några rader ifrån Afrika.

Afrika.
CAR, landet med ett hopp om en ljus framtid?
Nya blickar varje dag, ljusa som mörka. En kort sekund drömmer jag mig bort till ett fridfullt ställe där ingen behöver somna orolig.  Jag inser hur jag som svensk inte har någon frid att ge till dessa fina afrikaner, mer än en vänlig klapp på axeln och några tafatta ord som ”Gud beskyddar dig.”

Jag sitter i bilen på väg hem till Gamboula, ser ut över den vackra naturen medans jag guppar fram i den röda sanden. Jag fylls med en glädje och känner i stunden att ingen annan plats kommer att kunna ge mig dessa möten som jag får vara en del utav här.
Den långa vägen får mig att tänka på hur mycket jag som människa skulle vara villig att offra. Hur högt är min hand villig att sträcka sig?

Jag åker vidare och får se byar med trasiga hyddor men även glada och nyfikna barn som leker med bildäck efter en dags jobb på planteringen. En vardag som sträcker sig långt utanför mitt staket.

Jag sitter kvar på min plats efter timmartals körandes i den röda sanden, ser ut över gränslandets tull och får möta långa köer, flyktingar som trampar, flyktingar som vill av hela sitt hjärta och av hela sin rädsla ut ur sitt hemland. Jag krossar bokstavligt deras ström som de byggt upp under dagen- Jag åker tillbaka in i landet med glimtar av en god förhoppning och känner mig redo att få fortsätta grävningen efter att få finna en enhet i CAR- landet med ett hopp om en ljus framtid.

Bild

 – Sofie Andersson, Centralafrikanska Republiken

Annonser