En söndagseftermiddag.

Minibussen som jag, en annan svensk och sju brassar sitter i vinkas in av vakten vid grindarna.
Termometern visar nog mer än 35 grader och det finns ingen AC i bussen. Jag sitter i långbyxor och t-shirt för att jag tidigare på dagen varit på Gudstjänst och inte hunnit eller kunnat byta om.

Vi börjar sakta bestiga det berg vi har framför oss. Motorn får jobba, rutorna är öppna för att få lite fläktande kyla och vi studsar runt i bussen på grund av den ojämna vägen.
På väg upp möter vi en av sopbilarna som tömt sina sopor, vi hinner inte stänga fönstrens och bussen fylls av damm och för första gången känner jag att kväljningarna är påväg på grund av den distinkta doften av soppor.
Väl uppe möts vi av de ännu ej täckta soporna och de idag två arbetarna.

I sina slitna skor, byxor och t-shirtar arbetar de en söndag för att på ett av Rio de Janeiros sopberg sortera befolkningens skräp. Plast i en hög, metal i en annan. Det som inte sorteras ut täcks av jord på det 350 meter höga sopberget.
En ny last av sopor anländer och gamarna flockas, på samma gång som vi pratar med arbetarna. Att åka upp och prata med arbetarna är för församlingen en regelbunden sysselsättning.

Sopberget brinner, det skjuter upp fem-sex skorstenar där rök och ibland lågor har sin utväg.
Detta är så annorlunda min vardag i Sverige, men jag är tacksam att jag kan få skaka hand med dessa arbetare, få en liten insikt i deras vardag om långt ifrån hela bilden och försöka uppmuntra dem vad det nu hjälper deras situation!?

Brasilien
Victor Holm

20140125-165807.jpg

20140125-165816.jpg

Annonser