Larvlunch

Hej! Sitter just nu i vårt vardagsrum och svettas (nog på grund av att jag brände mig lite i solen igår också…) och ska försöka ge er en liten inblick i vår vardag, något mer än att vi svettas ibland och har ett vardagsrum. Något vi gör varje dag, flera gånger om dagen är att äta. Kanske inte så unikt eftersom det förhoppningsvis är vad ni gör också. Men här är det inte så mycket knäckebröd, fil och potatis utan lite annat. Häromveckan tog vi tjuren vid hornen och gjorde det: bad vår (en av två, vilken lyx!) fantastiska kökshjälp att laga makongo (larver) till lunch. Det är en god grej sägs det och dittills hade vi bara prövat en halv liten knastrig en. När jag på morgonen stolt berättade för arbetskamraterna på sjukhuset att vi skulle äta larver började de skoja om att larverna kunde vakna upp och börja krypa runt i magen. Fint med folk som står med en i prövningar…!

Så larver blev det alltså, men inte bara utan även ris, gozo (gummiaktiga klumpen till vänster som för en centralafrikan brukar ta upp hälften av tallriken) och en bladsås med svamp och jordnötssmör. Man äter en hel del olika sorters blad men efter mer än fyra månader här har jag ändå inte lärt mig alla än. Tur att jag fortfarande har lite tid på mig.

Bild

Ja, ni ser den fina tallriksmodellen. Tänker på vad min mor brukar säga med att man även äter med ögonen = det ska se färgglatt och fint ut också och inte bara smaka gott. Japp… Jag sparar dedär med att äta med ögonen tills jag kommer hem igen. Men när vi då åt med munnen (försökte koppla bort hjärnan eftersom den skrek: ”NEJ, ät inte larver!!!”) funkade det ändå. Även om jag bara åt kanske sex stycken kände jag ändå att det var tillräckligt för den gången. Med sina små piggar på ryggen var den knastrig, smakade rökt, lite som bacon och var intressant. Inte nya favoriträtten men intressant. I vilket fall så överlevde vi uppenbarligen och har hittills inte känt av något som kryper i magen.

– Elin Birging, Centralafrikanska Republiken

Annonser