Ska vi kalla det “vi ses senare”?

182 dagar.

Att blicka framåt mot nästa steg i livet – Att lämna ett ställe för ett annat.

Innan jag kom hit till Afrika så visste jag att jag en dag skulle vara tvungen att säga ordet ”hejdå”– dock är det inget som jag tänker på när jag väl reser ut i världen eftersom den dagen ter sig så långt ifrån.

Men ack, det går liksom inte att smyga sig förbi det utan även den sista pusselbiten måste läggas. Så nu ligger den sista biten framför mig och jag måste om åtta dagar lägga mitt bagage i bilen, vinka av alla fina människor som vunnit en del av mitt hjärta och se utöver vägen som leder till ett nytt, större utvecklande och lite skrämmande land.

Idag satt jag med en god vän i byn och hon sa till mig;“ Härda ut Sofie, vi ses i himmelen”– men en mening som i stunden ses för mig som så svåra ord att ta in och mina tårar fälls längs kinderna, ingen röst kommer fram och jag blir så berörd utav alla vänner som visar genom sina kramar och skratt att jag faktiskt varit en liten hjälp för dem. Just det har jag så svårt att släppa och jag har så svårt att tänka mig att om en månad sitter jag inte längre i ett land där oroligheter finns, utan jag sitter hemma i landet lagom.

Men jag antar att detta ord även bådar till något fint. När tårar fälls i hyddorna, när jag tittar på bilder och inser hur fint det har varit att jag har fått spendera mina 182 dagar här. Så mycket lärdom som jag fått utav afrikanerna, att vi är ett folk där vi inte kallar varandra “vänner” utan “stora familjen” och att jag varje dag fått lära mig om vad kulturanpassning innebär- då kan jag även känna att jag lämnar denna plats med tankar om att jag ska försöka lära mig mer om att sätta mig in i folks frågor, sätta mig jämte en främling på bussen eller bara ringa någon på telefonen. Varför? Jo, eftersom vi alla behöver varandras stöd. Jag ska rent utav försöka lära mig mer utav att bli en del av den “stora familjen”.

Om åtta dagar står jag här utanför huset, troligtvis inte helt beredd på att lämna detta ställe men en visshet om att Gud planterar en ny väg som ligger framför, det är det enda som jag vet i nuläget.

Tack för tiden Gamboula. Jag saknar dig redan men vi ses senare, right?
Bild
– Sofie Andersson, Centralafrikanska Republiken 

Annonser

Röda vägar

Jag vaknar lite frusen tar på mig både långbyxor och fleece. Regnet på natten har gjort att temperaturen kanske krupit ner under +20 grader.
Klockan slår 0700 och vi sätter oss i minibussen som har lite för trånga säten för mina ”långa” ben.

Vi tar oss först fram på asfalt för att sedan åka in på skakiga stenbelagda vägar som det finns gott om här. Vi kommer fram till ett av Centro Cristiano Asistencial Betels (CCAB) fältkontor, där lastar vi om lite saker så som att lämna av mineralvatten till kontoret och lasta på korv och bröd.

Det är nu vi åker iväg ut på den röda jordvägen vackert omgiven av sockerrörsplantage i förgrunden och bergen i bakgrunden, kossorna i vägrenen och motorcykeln som smidigt susar förbi oss och lämnar ett dammoln bakom sig.
Totalt tar resan ungefär en timme från vårt hus och snart ser vi skolan, ett skrivbord och några stolar är uppställda på skolgården. På stolarna sitter några av våra medarbetare från CCAB och runt skrivbordet står barn, på papper skrivs barnens namn, ålder och klass.
Vi svänger in och stiger ur minibussen för att ha en kickoff (som man lite checkt skulle säga i Sverige) för barnen som börjar ett nytt läsår efter ett långt sommarlov.

Vi delar upp barnen i lag och låter dem tävla mot varandra, hoppasäck, volleyboll med vattenballonger, äta torrt bröd och vissla, och smälla ballonger? Stämningen är hög och sist serveras korv med bröd och dricka innan prisutdelning och höga skrik kommer från vinnarna amarillo, amarillo, amarillo!

Sedan sätter vi oss på nytt i minibussen med lite för trånga säten, glada men trötta…

Victor

20140221-185126.jpg

Små kvinnor med stora magar

Måndag morgon. En ny vecka då Lariam-tabletten ska sväljas och arbetet fortsättas efter söndagsledigheten (ja, vi jobbar på lördagar också…). Men denna vecka återvände jag till maternitén (BB, förlossning) vilket kändes kul eftersom 1) barnmorskorna är mysiga och sköna, 2) kanske att man har turen att få bevittna några förlossningar (!), och 3) att komma tillbaka till den avdelning som hela lilla sjukhuskarriären började med för drygt fyra månader sedan får mig att inse hur mycket sango jag faktiskt har lärt mig, hur mycket bättre jag vågar ta för mig och slappna av.

Arbetsdagen börjar i sjukhuskapellet där det varje morgon är morgonbön och där vi varje morgon, tyvärr, kommer lite sent (får man skylla på kulturanpassning?). Efter morgonandakt och hjärtlig sång och bön skakar vi alla i hand när vi går ut från kapellet och säger ”god morgon” på svenska och där majoriteten också vackert svarar ”god morgon”. Det är fint och där på morgonen skakar jag nog i hand med fler personer än vad jag gör hemma på en månad, utan att överdriva.

Efter morgonbön är det rapport från natten som gått. Rapporten sker i ett litet rum där rumpor trängs tätt på bänkar utan ryggstöd och där syret tar slut snabbare än folks kommentarer till saker och ting. En morgon fick jag tränga mig ut och lägga mig på en bänk för att inte svimma. Åh, att jag ska vara så klen! Men måste tilläggas också att jag blev sjuk efter det, förklarar lite min dåvarande klenhet. I vilket fall, sen sker ju allt detta med rapport på franska också! Japp. Kul för folk som kan franska. Och som kan sjukhustermer. ”Men om ni går på rapporten så lär ni er!” försökte flera personer att i början övertyga oss när vi förklarade att vi inte gick på rapporten eftersom vi inte kan franska. Yeah right…

Efter rapport börjar arbetet på själva avdelningen och varje morgon går jag direkt in i förlossningssalen för att se om någon stackare/lyckost, beroende på hur man ser på det, ligger med värkar. Men av någon anledning verkar det vara mer populärt att föda på kvällen. Dock låg det denna morgon en liten kvinna på britsen! Hoppas hoppas hoppas hon föder innan jag går hem på lunchrast!

På måndagar är det annars rond (gå igenom alla mammor och bebisar som ligger inne) och att ha mammavård (gravida kvinnor kommer in och blir undersökta). I måndags var jag med på det sistnämnda och min uppgift fick bli att väga och mäta dem, något som kändes bra eftersom jag kan hantera en våg bättre än jag kan klämma på magar och känna hur stora bebisarna är. Kunde efter vägandet och mätandet konstatera att den största kvinnan vägde 69 kg (förtydligande: en väldigt gravid kvinna) och var 168 cm lång. Medelvikt låg annars på runt 40-50 kg och medellängd på 150 cm någonting. Fick mig att fundera på vad medelvärdena på gravida kvinnor skulle vara i Sverige… Ja, kommenterar inte det mer med risk för att trampa någon på tårna.

Samtidigt som kvinna efter kvinna blir undersökt skojar vi med de tre sjuksköterskeelever som denna vecka har praktik på maternitén (flyt att få tre av de skönaste!), och jag lär dem att säga ”jag är trött” för att sammanfatta vår gemensamma känsla efter dryga tre timmar nonstop mammavård. När mammaantalet har sinat lagom till när vår energinivå sjunkit till den nedtrampade flipflopsulan går jag till slut hem vid 12:47, drygt en kvart sen till lunchen. Men jag känner mig nöjd ändå, även om kvinnan med värkar på morgonen ännu inte hade fött. Hon väntade nog till kvällen eftersom det verkar vara mer populärt. Bild

Flyktingar

Att vara i ett land som det är stridigheter i är det många människor på vår jord som får erfara. För mig som levt hela mitt liv i trygga Sverige så är det en ny erfarenhet. Här i Gamboula där jag är, känner jag mig inte rädd, här är jag inte i händelsernas centrum, men bara att se soldater med uniform, bärandes vapen är sannerligen en ny erfarenhet. De senaste veckorna har vi mött på muslimska flyktingar vid gränsen till Kamerun. Ett antal gånger har vi stepoutare och några sjukskötare åkt ut till dem. Att se alla dessa människor, som sitter i små grupper på marken med sina få behörigheter känns underligt. Jag får om och om igen påminna mig om att de är flyktingar, att de verkligen lämnar sina hem. Det är så långt ifrån min värld.

Denna dag tittar vi till de sjuka. En kvinna ligger ner på en matta och har frossa. Malaria konstateras och tabletter ges. Vi går vidare och undersöker gråtande barn, såriga ben och ger mediciner. Flertalet som inte är sjuka kommer fram till oss och vill bli undersökta, allt för grattis läkarvård. Vi häver upp två skopar ris, en halv skopa socker, lite salt och tvål.  När Jag delar ut bananer, gapar och skriker barnen och rycker dem ur min hand. De kommer fram igen med sina skålar och med deras stora, bruna ögon tittar de på mig med en desperat blick och vädjar om mer mat till sin familj. Hungern har inga lagar! Jag är glad över att kunna kommunicerar med dem på sango och aldrig har orden ”Nzapa abata ala” (Gud beskyddar er), känts så viktiga som nu. Många av flyktingarna lyckas komma iväg till Kamerun. De packar en lastbilen full med de få ägodelar de fått med sig, sätter sig ovanpå dem och beger sig iväg. Förhoppningsvis emot en bättre framtid på andra sidan gränsen. Själv åker jag hem till mitt hus, sätter mig ner och äter min lunch och inser att livet kan vara oerhört orättvist. Maten smakar inte lika gott som vanligt.Bild

Kultur är ju lite klurigt ibland

Vem är jag i en ny kultur hur mycket vill jag anamma?! Och hur mycket fel kan jag göra innan stressen av att sticka ut, i all sin längtan efter att komma in i sammanhang, gör att jag tappar bort mig själv och förlora glädjen?!

Nu är jag ju här av fri vilja och i en vilja att lära mig av andra människor. Men trots det kan jag, vid de tillfällena när jag försöker lite extra för att vara som en paraguayaner (fjäska lite), känna att jag sticker ut som rött får i en vit fårflock.

En gång tänkte jag att jag skulle komma till kyrkan lite roligt paraguaysk så jag tog på mig en traditionel paraguaysk t-shirt, som ändå syns i vardagen om än inte mycket. Och hade med mig en tereré termos, det är nått man dricker jämt här som är väldigt gott och liknar te som är kallt, och en bibel på spanska. Och när jag kommer dit känner jag mig helt ute och cyklar. Självklart är det så att man inte dricker tereré på ungdomsgudstjänsten, det var första gången i kyrkan, och innan hade vi bara varit på ett läger med ungdomar där de drack tereré hela tiden även när de sjöng lovsång. Och ingen hade på sig traditionsenlig T-shirt, det hade jag visserligen räknat med, men den tillsammans med tererét och att jag hade en spansk bibel som jag inte förstår mycket av gjorde att jag fick en hel del stress i kroppen och bara ville sjunka genom golvet. Men man får ju lungt stå kvar och försöka härda ut. Att koncentrera sig på Gud och vad som görs och sägs blir ju fruktansvärt svårt. Fastän att det nog bara var jag som reagerade på att jag försökt för mycket. Detta är ju verkligen ingen stor grej men ett litet exempel på hur jobbigt det i stunden kan kännas när man är i en ny kultur.

Den upplevelsen plus en massa andra liknande och kanske främst det att det finns så mycket sociala koder som jag inte förstår tillsammans med ett språk som jag inte fattar mycket av gör tror jag att jag får en annan och större förståelse hur det kan vara att komma till oss i Sverige som flykting. Även om det såklart är på helt andra villkor och jag såklart inte har haft upplevelser liknade deras, så själva det att möta en ny kultur och hur det kan påverka en som person. Om jag tänker bort den trygghet jag har av att veta när jag kommer hem och att jag har kommit till ett specifikt sammanhang där jag inte behöver vara aktiv för att hitta saker att göra så som jobb, sociala aktivitet och vänner. Ja tar jag bort allt det kan jag känna att jag hade haft det betydligt jobbigare och den känslan jag hade två timmar under gudstjänsten skulle kunnat bli en mer eller mindre konstant känsla. Och under en sån känsla beter man sig inte som vanligt.

Så detta var ett litet smakprov på en av de delarna som kan vara lite jobbig när man möter en ny kultur. Och vad det kan göra med en efteråt, man kan lära sig en del om andra (få en anna förståelse för deras handlande för man själv har haft en liten smak på känslan) och mycket mer om hur man själv fungerar, förutom nått att skratta åt. För att svara på frågan i början så vet jag inte jag har ju varit där (eller ja den första typ men jag är ju inte här resten av livet så riktigt där är jag inte heller). Men utan den trygghet som jag har i min livssituation här så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att jag kanske hade kunnat svara på dem.

/Michael Högberg

20140210-164617.jpg

Media Workshop Ratanakiri

Bild

Media Workshop Ratanakiri

Denna veckan är vi i Ratanakiri för att lära oss media och film editering/redigering. Vi reste från Mondulkiri till Ratanakiri för att ansluta till resten av ICC-gänget.
En kursledare (Poncho) från Guatemala kom för att lära oss om Ljussättning och allt inom film-planering.