Flyktingar

Att vara i ett land som det är stridigheter i är det många människor på vår jord som får erfara. För mig som levt hela mitt liv i trygga Sverige så är det en ny erfarenhet. Här i Gamboula där jag är, känner jag mig inte rädd, här är jag inte i händelsernas centrum, men bara att se soldater med uniform, bärandes vapen är sannerligen en ny erfarenhet. De senaste veckorna har vi mött på muslimska flyktingar vid gränsen till Kamerun. Ett antal gånger har vi stepoutare och några sjukskötare åkt ut till dem. Att se alla dessa människor, som sitter i små grupper på marken med sina få behörigheter känns underligt. Jag får om och om igen påminna mig om att de är flyktingar, att de verkligen lämnar sina hem. Det är så långt ifrån min värld.

Denna dag tittar vi till de sjuka. En kvinna ligger ner på en matta och har frossa. Malaria konstateras och tabletter ges. Vi går vidare och undersöker gråtande barn, såriga ben och ger mediciner. Flertalet som inte är sjuka kommer fram till oss och vill bli undersökta, allt för grattis läkarvård. Vi häver upp två skopar ris, en halv skopa socker, lite salt och tvål.  När Jag delar ut bananer, gapar och skriker barnen och rycker dem ur min hand. De kommer fram igen med sina skålar och med deras stora, bruna ögon tittar de på mig med en desperat blick och vädjar om mer mat till sin familj. Hungern har inga lagar! Jag är glad över att kunna kommunicerar med dem på sango och aldrig har orden ”Nzapa abata ala” (Gud beskyddar er), känts så viktiga som nu. Många av flyktingarna lyckas komma iväg till Kamerun. De packar en lastbilen full med de få ägodelar de fått med sig, sätter sig ovanpå dem och beger sig iväg. Förhoppningsvis emot en bättre framtid på andra sidan gränsen. Själv åker jag hem till mitt hus, sätter mig ner och äter min lunch och inser att livet kan vara oerhört orättvist. Maten smakar inte lika gott som vanligt.Bild

Annonser