Ska vi kalla det “vi ses senare”?

182 dagar.

Att blicka framåt mot nästa steg i livet – Att lämna ett ställe för ett annat.

Innan jag kom hit till Afrika så visste jag att jag en dag skulle vara tvungen att säga ordet ”hejdå”– dock är det inget som jag tänker på när jag väl reser ut i världen eftersom den dagen ter sig så långt ifrån.

Men ack, det går liksom inte att smyga sig förbi det utan även den sista pusselbiten måste läggas. Så nu ligger den sista biten framför mig och jag måste om åtta dagar lägga mitt bagage i bilen, vinka av alla fina människor som vunnit en del av mitt hjärta och se utöver vägen som leder till ett nytt, större utvecklande och lite skrämmande land.

Idag satt jag med en god vän i byn och hon sa till mig;“ Härda ut Sofie, vi ses i himmelen”– men en mening som i stunden ses för mig som så svåra ord att ta in och mina tårar fälls längs kinderna, ingen röst kommer fram och jag blir så berörd utav alla vänner som visar genom sina kramar och skratt att jag faktiskt varit en liten hjälp för dem. Just det har jag så svårt att släppa och jag har så svårt att tänka mig att om en månad sitter jag inte längre i ett land där oroligheter finns, utan jag sitter hemma i landet lagom.

Men jag antar att detta ord även bådar till något fint. När tårar fälls i hyddorna, när jag tittar på bilder och inser hur fint det har varit att jag har fått spendera mina 182 dagar här. Så mycket lärdom som jag fått utav afrikanerna, att vi är ett folk där vi inte kallar varandra “vänner” utan “stora familjen” och att jag varje dag fått lära mig om vad kulturanpassning innebär- då kan jag även känna att jag lämnar denna plats med tankar om att jag ska försöka lära mig mer om att sätta mig in i folks frågor, sätta mig jämte en främling på bussen eller bara ringa någon på telefonen. Varför? Jo, eftersom vi alla behöver varandras stöd. Jag ska rent utav försöka lära mig mer utav att bli en del av den “stora familjen”.

Om åtta dagar står jag här utanför huset, troligtvis inte helt beredd på att lämna detta ställe men en visshet om att Gud planterar en ny väg som ligger framför, det är det enda som jag vet i nuläget.

Tack för tiden Gamboula. Jag saknar dig redan men vi ses senare, right?
Bild
– Sofie Andersson, Centralafrikanska Republiken 

Annonser