En månad senare och allt är som vanligt igen, eller?

Det är söndag och påskdag. Jag har suttit av min förmiddag i kyrkan, kaffehäng och samtalat med människor som jag inte träffat på länge. Fint!
Just nu sitter jag på mitt trägolv, solen skiner in genom fönsterrutorna och tankarna hamnade kring Centralafrikanska Republiken. Landet som tog en del av mitt hjärta och som nog alltid kommer vara speciellt för mig. Ett land som får mig att vilja fortsätta kämpa kring viktiga saker.

Att försöka få vardagarna rulla på som ”förut” här hemma i landet lagom är krångligt och ibland meningslöst. Jag brukar säga till folk som frågar ”hur känns det att vara hemma igen?””Jo tack, jag är hemma men har nog inte landat än.”  Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan ”hur känns det att vara hemma igen?” Det är svårt att förklara för vänner och familj som inte har varit på samma ställe som jag och jag strider med att verkligen försöka förklara in i minsta detalj, vissa dagar struntar jag i det för jag inser att dem ändå inte kommer att förstå – de kommer aldrig att kunna ta in det som jag har fått andas in.

En månad har överraskande nog gått väldigt fort. I början hann jag inte tänka på att jag hade kommit tillbaka till Sverige, ”allt är sig likt.” Jag har sprungit mellan tåg, försvunnit bland blåsten och min själ har virrat runt bland alla saker som känts som en tung mur och som är lite skrämmande att bryta sig igenom.
Det var nu i torsdags som jag gick in i ett rum där några kashmirmattor låg på golvet, ett bibelcitat hängandes på väggen och lite lovsång som hördes från ena hörnet av rummet. Jag satte mig vid fönsterrutan, tog upp min bibel som för det mesta har legat oöppnad över tre veckor. Jag satt där inne, runt dessa fyra väggar och all min stress och virrighet bara försvann, som en vind som nästan hade blåst upp till orkan stillade sig. Det var första dagen sen jag kom hem som jag faktiskt, helt ärligt stillade ner mig ordentligt och bara reflekterade över resan. Det var svårt att sjunka in i det och inse att jag redan stressat upp mig här i Sverige.
Efter några timmar inne i detta rum går jag ut och får möta en god vän som vuxit upp i Etiopien, jag delade mina tankar med henne och vi fällde lite tårar tillsammans. Innan jag skulle gå vidare, igenom dörrarna så bad vi tillsammans och det har nog varit de mest upplyftande och skönaste timmarna sen jag kom hem. Ärligt.

Så det är klurigt det där att försöka landa och behålla det som jag har fått. Men det är även väldigt skönt att få träffa familj och vänner igen. Fantastiskt skönt att få vila i att dessa människor ställer upp och finns även då jag har varit borta från deras vardagar över ett halvår.

Jag tar en dag i taget som det så fint kallas, vissa är enklare än vissa andra men det är sådant som jag redan var förberedd på. Jag försöker att sätta min in i viktiga frågor kring vår jordglob men skrattar även ikapp mig med fina människor om tramsiga skämt. Jag tror att denna resa som jag gjorde har givit mig en större inblick i saker som är viktigt och fått mig att sortera ut saker som inte har så stor betydelse i min värld.

Vissa dagar går jag och funderar på varför vårt land har så hårda murar, varför det är så svårt att komma innanför skalet och bara vara sig själv. Ibland funderar jag över när Centralafrikanska Republiken ska få bli en enhet. Ja, frågor som berör mig och som jag vill kämpa vidare för.
För det finns en villighet där nere, en villighet och en inställning för att hjälpa som jag inte alltid kan finna här hemma. Men vem säger att dessa funderingar ska strykas från min lista? Inte jag i alla fall. Jag ska fortsätta kämpa, bidra med att öppna upp fönsterrutorna här hemma och försöka känna en liten afrikansk atmosfär över den svenska luften som vi andas in.

– Sofie Andersson

Annonser

Möte längs vägen

Jag har blivit vän med en katolsk familj. Det börja med att manen som ofta satt och drack térere utanför huset/affären hälsade på mig när jag gick till jobbet. Sen nån gång så var han ju tvungen att fråga var jag kom ifrån, gjorde och allt sånt där.

Sen började vi prata med fler från familjen lite olika dagar hem från jobbet och på den vägen har de försökt frälsa mig till att bli katolik. Eller framför allt sonen för han tyckte jag verkade var en snäll människa och ville inte att jag skulle komma till helvetet. Så vi har pratat en del om tron och vad Bibeln säger, om katolicismen är den enda kyrkan och att alla andra trossamfund då är utan för räddningen. Det är intressant för det är mitt första riktaga möte med katoliker. Detta i ett land där man inte ser varandra som bröder i Kristus utan tänker om den andre att ni vilseleder folket. Jag vet i och för sig inte hur det förhåller sig i resten av världen på den punkten, eller i Sverige för den delen. Men det är alltid intressant att få möta deras tankar och testa dem mot sina egna.

Det som är ännu intressantare är hur öppet de pratar om tro, det är inga krusiduller utan bara att börja fråga och/eller berätta vad man tror. Det är liksom inte en privat sak som bara angår mig utan råkar nån komma och prata lite med mig om väder och vind så kan man ska man ju ta upp tron för den är ju nått att dela så att fler får veta de goda nyheterna. Denna gången är det väl de goda nyheterna i rätt version, men bara den här självklarheten att prata om det med de man möter hur det nu må vara är fint att möta. Och en lärdom att ta med sig hem.

20140410-141326.jpg

Vart kommer du ifrån!?

Ska du med till San Miguel, Victor? Jag är inte sen på att svara ja, det är vid de här tillfällena jag har tid att möta verkligheten och barnen.
Så vi beger oss ut från det AC-kylda rummet på kontoret i Villarica, ut i den 33 gradiga värmen.
San Miguel är en av de skolor Centro Cristiano Asistencial Betel (CCAB) stöttar både ekonomiskt, med skolmaterial och med en koordinator som kan hålla kontakt och ge hjälp.

När vi anländer är det lugnt på skolgården. Några har musiklektion det kan man höra lång väg. Några av barnen får syn på oss och pekar och säger saker som jag inte hör. Och det är inte så konstigt, jag är ju ändå blond och 183 cm lång vilket särskiljer sig här.

Men så när vi sitter där och har en intervju med en av de som jobbar på skolan ringer den öronbedövande klockan. Skriken därefter är inte sämre jag förstår genast att det blivit rast. Skolgården fylls snabbt och så även barnen som undrar vem jag är.

Vi går till den målade kartan över värden som finns på en av väggarna för att leta upp mitt land, Sverige.
Men det visar sig svårt då många av dem knappt vet var Paraguay ligger som är deras land. Jag får hjälpa till och peka ut Paraguay och Sverige men även Kanada som många av barnen har faddrar från.
De här barnen är barn ända upp till sjätte klass och vet knappt vart deras land är! Det är tråkigt och på samma gång säger det något om den svåra skolsituation Paraguay har.
Men i allt detta påminner det mig om när vi i skolan på låg eller mellanstadiet tragglade Europa länder med deras huvudstäder och stora floder, jag tyckte nog det fanns roligare saker precis som många barn här. Men jag var tvungen och lära mig, jag är ändå tacksam för en bra skola i Sverige om än inte perfekt och om än jag inte har full kolla på alla Europas länder, huvudstäder och stora floder.

Victor

20140409-085623.jpg

20140409-085654.jpg

Regnet är här! YES!!

Bild

Regnet är här! YES!!

När jag vaknar upp på morgonen har ena flipfloppen sköljts bort några få meter i regnet. Här om dagen glömde jag stänga av ljuset så jag fick in en del flygmyror, när jag försökte tända utelampan för att få ut flygmyrorna igen kom infernot, ett enkelt misstag jag aldrig gör igen. Det var bara att släcka allt ljus, men kring mobilladdarens gröna lampa låg alla flygmyror(egentligen termiter) samlade på morgonen.
Åter på kontoret sitter jag och samtalar med Len i vanlig ordning, då de sista finjusteringarna på måndens film håller på att klippas.
Regnet har kommit och den fuktiga marken doftar fantastiskt.
En hel del tankar och känslor kring regnskogsskövlingen och reflekteringar gjordes på kontoret förra veckan, vi tycker det är ledsamt att så mycket regnskog försvinner så fort. Någon sa att han trodde deras regnskog skulle vara borta inom 1 år. Då också inräknat djurarter, kulturen och livsstilen kring den.
Engelska kurserna har blivit färre, men har istället fått tillfälle att visa lite hur social-media kan fungera, hur man skapar en e-mail adress och hur man ansluter till andra nätverk och platser online.

Här om dagen lärde jag en kille spela 2 låtar på gitarr. Han requestade låten Right here waiting med Richard Marx och If tomorrow never comes med Ronan Keating.
Han kunde spela ganska bra gitarr redan från början så det var lätt att lära ut. Det blir en väldigt skön stämning när man hör låtar som lever vidare som man också själv växt upp med. Vilket får mig att undra över om deras melodi och komposition är tidlös, och i så fall varför? Tidlöst eller inte, så kommer jag alltid att tänka på Kambodia när jag hör de två låtarna. Och att komma ihåg hur man lärde ut gitarr i en blåröd hammock under ett mangoträd i kambodja är inte illa det!
Så även om min tid här har inneburit en hel del emosionell turbulens angående orättvisor av olika slag, så är tiden här helt fantastisk. Det blir inte lätt att lämna.