Möte längs vägen

Jag har blivit vän med en katolsk familj. Det börja med att manen som ofta satt och drack térere utanför huset/affären hälsade på mig när jag gick till jobbet. Sen nån gång så var han ju tvungen att fråga var jag kom ifrån, gjorde och allt sånt där.

Sen började vi prata med fler från familjen lite olika dagar hem från jobbet och på den vägen har de försökt frälsa mig till att bli katolik. Eller framför allt sonen för han tyckte jag verkade var en snäll människa och ville inte att jag skulle komma till helvetet. Så vi har pratat en del om tron och vad Bibeln säger, om katolicismen är den enda kyrkan och att alla andra trossamfund då är utan för räddningen. Det är intressant för det är mitt första riktaga möte med katoliker. Detta i ett land där man inte ser varandra som bröder i Kristus utan tänker om den andre att ni vilseleder folket. Jag vet i och för sig inte hur det förhåller sig i resten av världen på den punkten, eller i Sverige för den delen. Men det är alltid intressant att få möta deras tankar och testa dem mot sina egna.

Det som är ännu intressantare är hur öppet de pratar om tro, det är inga krusiduller utan bara att börja fråga och/eller berätta vad man tror. Det är liksom inte en privat sak som bara angår mig utan råkar nån komma och prata lite med mig om väder och vind så kan man ska man ju ta upp tron för den är ju nått att dela så att fler får veta de goda nyheterna. Denna gången är det väl de goda nyheterna i rätt version, men bara den här självklarheten att prata om det med de man möter hur det nu må vara är fint att möta. Och en lärdom att ta med sig hem.

20140410-141326.jpg

Annonser