Campinas, Brasilien

I fredags kom vi äntligen fram till Campinas efter en lång resa. Här bor vi på CIBIs, EFKs dotterssamfund, pastorsskola. Här på området finns även CIBIs huvudkontor. I Campinas kommer vi att vara i två månader och hjälpa till vid ett projekt för barn och unga som befinner sig i riskzon för att på olika sätt råka mer illa ut än vad de redan gjort. i Oktober åker vi vidare till Itaporanga i Paraiba (norra Brasilien).

Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och de människorna vi träffat är måna om att vi ska ha det bra och trivas. Redan är det fler som har bjudit in oss till att komma hem till dem. Nu i början av veckan ska vi fixa med praktiska saker och myndighetskontakter som behöver falla på plats. I mitten av veckan ska vi åka til projektet där vi kommer att arbeta. Bussresan dit kommer att ta omkring en timma. Området där vi bor är ett väldigt fint och bra område till skillnad från området där det sociala projektet finns.

I helgen har vi lärt känna bostadsområdet lite, bland annat en trevlig park som heter Tacuaral. Där finns en damm och många människor som motionerar eller bara umgås. 

vi ser fram emot vår tid här i Brasilien 

 

IMG_1337Jesper utanför Pastorsskolan

 

 

 

IMG_1347Anna

IMG_1355Parken Tacuaral

 

 

Allt gott 

// Anna-carolina och Jesper Nygren

Annonser

Ovanligt vanligt

Mina fötter är konstant skitiga och vattnet i kranen dricker vi inte. Dricker gör vi från någon av det 50 flaskor vi fyllt med renat vatten. Ska presidenten ut får vi andra vänta, en polis eller militär var tionde meter och självfallet stängs alla butiker längs vägen. Bor gör vi innanför vår mur och om natten ylar vår vakthund ikapp med resten av kvarterets. Kör gör de lite som de vill och tycker man att det går för långsamt, jag då är det ju bara att skapa ytterligare en fil eller varför inte köra på trottoaren. En bil är inte full när alla säten är upptagna och en motorcykel är man minst tre på. Syrener betyder inte att det brinner eller att någon är sjuk, nej det betyder bara att fordon med syrener har rätt att fösa all annan trafik ur vägen. I trädgården plockar jag inte äpplen eller vinbär utan väntar på att bananerna ska mogna. Ja allt är så ovanligt vanligt här i Yaoundé!

Idag har vi haft skolstart och flyttat in i klassrummet vi ska ha nu den första veckan. Jag har aldrig varit i ett klassrum med så bra ventilation men å andra sidan är ju svenska klassrum sällan försedda med myggnätsfönster…

IMG_1154

vårt klassrum utifrån

IMG_1159

vårt klassrum inifrån

IMG_1151

denna sköna gröning klättrade runt påutsidan av vårt fönster

Sofie Rundström
Kamerun, Yaound’e 

Välkommen

20140805-140046-50446407.jpg

Detta var synen jag möttes av sent igår när jag blivit hämtad på flygplatsen. Då var den belyst av strålkastarna från bilen i mörkret och inte av dagens soldis. Härligt att bli välkomnad på detta sätt 🙂

Resan hit gick rätt så smidigt med bara en nackdel. Flyget från Istanbull till Yaound’e hade nämligen problem med luftkonditionering vilket resulterade i att det blev varmare och varmare. Jag ska inte gå in på för många detaljer kring detta men jag kan säga att strax innan vi landade var allt som va i kontakt med flygstolarnas konstläder riktigt blött och inte av vatten…

Jag blev hämtad på flygplatsen och på bilresan från flygplatsen till huset fick jag de första skymtarna av Yaounde. Röda gator, små butiker och i mina svenska ögon sett sjabbiga små hus. Nedan är en bild på gatan utanför vårt hus.

20140805-141606-51366087.jpg

Efter en godnatts söm (tack Gud för den). Vaknade jag först och strax efter vaknade familjen Carlsson. Efter lite frukost begav vi oss ut på stan en sväng och de första intrycken i dagsljus är följande: trafiken är vansinnig, gatorna är verkligen röda, klimatet är klibbigt, det luktar annorlunda än i Sverige och jag är verkligen vit.

I huset vi bor i ingår en vakthund, som heter Jinn, hon har idag tagit en råtta som jag fick äran att stoppa i soporna. Luktade allt annat än rosor!

20140805-150012-54012353.jpg

Guds Frid!
Sofie

fyra månader och tretton dagar.

Vissa dagar känns dessa siffror som en evighet. En evighet sen jag kom tillbaka till Sverige men inte riktigt hem, det ter sig så långt ifrån mina värderingar. 

Men jag har i alla fall varit här i Sverige i lite över fyra månader, börjat arbeta på ett äldreboende och inser att förra året vid denna tiden var jag snart på väg till platsen som ligger djupt i mitt hjärta – Gamboula. Det finns inte en enda dag då jag inte tänker och saknar den biten av mitt liv. Livet i CAR. Och det går nog inte ens två dagar förrän jag inser att jag har verkligen ingen koll på hur livet för mina vänner där nere är. Jag önskar att jag kunde göra mer, kämpa mer med dessa fina människor som är en del av mig. Jag önskar att jag fick ta deras smärta. Och jag önskar av hela min själ att jag får se dem i verkligheten igen.

Mitt liv här hemma i Sverige rullar på och det känns som att sommaren har varit för kort. För det mesta är det jobb, tågresande, ”hejdå- fika”  för vänner som flyttar och min framtid ter sig lite oviss. Men på något vis så känner jag ingen större panik över det. Kanske har mina vänner från Afrika givit mig lite mer ro och ett sunt tänkande att ”vi får tar en dag i taget, det löser sig när tiden infinner sig”.

Men nu är ni ett nytt gäng som ska ut runt vår jordglob, runt alla dessa världsdelar. Och även då ni finns på helt olika områden så glöm inte bort att uppmuntra varandra. Uppmuntra och be för varandra. Det finns en sådan styrka i det.

Se denna del ur ditt liv som kommer, som en lärdom. Lär dig och ta till dig av det du får, behåll det och be för det du är med om. Gud hör din minsta lilla viskning. Han går aldrig förbi dig.

Jes 40: 28- 31
”Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud,
som har skapat jordens ändar?
Han blir inte trött och utmattas inte,
hans förstånd kan inte utforskas.
Han ger den trötte kraft och
ökar den maktlöses styrka.
Ynglingar kan bli trötta och ge upp,
unga män kan falla.
Men de som hoppas på Herren får ny kraft,
de lyfter med vingar som örnar.
De skyndar iväg utan att mattas,
de färdas framåt utan att bli trötta.”  

 Guds rika välsignelse över dig. 

– Sofie Andersson. 

FAITH

Hej!

Mitt namn är Sofie och detta är mitt första inlägg på StepOut bloggen. Imorgon kommer jag att åka till Yaoun’e i Kamerun. Där ska jag vara lärare till familjen Carlssons näst äldsta barn.  Vill du veta mer om familjen Carlsson kan du läsa på deras blogg: http://carlssonsblogg.wordpress.com/

bild (3)I need to have faithin my own ability, I need to have faith in the goodness of people but most of all I need to have faith in Jesus!

Bilden ovan är på en ring jag fått av mina föredetta kollegor och en bra påminnelse om att jag behöver ha tro för att ta mig igenom detta. Utan min tro på Jesus skulle jag troligtvis inte göra den här resan. Genom hela processen har han lett mig på olika sätt och det är skön att veta att jag inte gör det här själv.

Det började med ett sms från min bror och en längtan om att rucka på mitt svenssontänk,mina svenssonvärderingar och min svenssonvardag och nu är det min sista dag i Sverige på flera månader.

Jag hoppas och tror att tiden i Afrika ska förändra mig, ge mig ett större perspektiv på världen och det verkligen viktiga i livet. Äventyret har redan börjat (med mer förberedelser än jag kunnat föreställa mig) och imorgon är det dags ta sig an nästa utmaning – kontinent förflyttningen :).

bild (2)Jag och min packning hemma hos mamma och pappa i Tobo. Imorgon bär det av weee!

Jag ska göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade om mina strapatser.
Guds Frid!
/Sofie