Missionsstationen bland indianerna

Vid klockan två satte vi oss i bilen och en timma senare var bilen fullpackad med mat och nödvändigheter och vi började vår färd mot skogen kring Pypuku och det arbete som bedrivs tillsammans med stammen Paitiavytera. Det hade sagts att vägen skulle vara skumpig och efter två timmar på asfaltsvägar insåg vi att ja, vägen är skumpig. Vid ett tillfälle flög vår medpassagerare upp i taket (han hade inte säkerhetsbälte). Väl framme och utanför bilen med AC, möttes vi av skogens alla ljud samt en slående nattvärme och spektakulär stjärnhimmel. Under tre dagar skulle vi sedan finnas med i arbetet som bedrevs kring missionsstationen. Jag följde med en läkare i hans uppgifter på den enkla mottagning missionsstationen hade. Framför allt led människor av infektioner och bristsjukdomar, något som är mer främmande inom vår svenska sjukvård. En nyttig läxa i infektionsmedicin och prevention. Efter att ha haft mottagning på lördagen åkte vi ut till en kvinna som hade en komplicerad förlossning. Mjuka sängar, rena lakan och dyr teknisk utrustning hade bytts ut mot ett jordgolv, en filt och halmtak. Intrycket av hur enkelt en stor del av jordens folk lever blev oerhört verkligt för mig.

På eftermiddagen och kvällen samlades vi i smågrupper kring guampan fylld med Tereré (en kall teliknande dryck, som nära inpå missbrukas av Paraguayanerna) och delade berättelser och intryck. Varje kväll satte vi oss vid ett bord fyllt med godsaker från asadon (grillen), fräscha sallader och rotfrukter.

Mitt i all glädje och trygghet gick då och då tankarna åter till hur enkelt en stor del av jordens befolkning lever. Och den tunga följdfrågan lät sig inte vänta: Vad kan lilla jag bidra med? En fråga som ofta blir överväldigande och omöjlig, men som i sina ljusa stunder inspirerar till hårt arbete och förtröstan på Guds ingripande.

Idag sitter jag vid mitt matbord, 30 mil av skumpiga röda jord- och asfaltsvägar från missionsstationen, och skriver ett blogginlägg. Mätt, frisk och belåten. Jag skulle vilja avsluta med något smart, som man liksom ska göra i texter andra ska läsa. Men just nu kommer jag inte längre, jag är inte färdig än. Det enda jag kommer att tänka på är Tack Jesus för livet du gett. Tack Jesus!

//Victor III, Paraguay

Skumpiga vägar och AC-utrustad bil.

Skumpiga vägar och AC-utrustad bil.

Utanför ett hus i Pykuku.

Utanför ett hus i Pykuku.

Paraguays vackra solnedgång!

Paraguays vackra solnedgång!

Vårt samlade missionsresegäng.

Vårt samlade missionsresegäng.

Annonser