Vad var det jag precis hörde??

”Suå sdaj, bång sraj!”  Med ett vänligt leende blir jag hälsad varje vardagsmorgon på språkskolan.  ”Hej, äldre syster!” Lärarna på Language Exchange Cambodia är alla unga, mellan 20 och 25 år. En del pluggar på universitetet. Några av dem brukar sitta i ”foajén” i väntan på dagens elever. Som i  ett typiskt hus är foajén ett öppet utrymme, högt i tak (kanske två våningar), enkelt möblerad och fungerar som reception. En gest uppåt övervåningen, ”Däruppe!”.

Språkskolan

Övervåningen på LEC

Väl uppe sätter jag mig vid det bord där vi brukar sitta och andas ut. Trappstegen är smala och höga och ’bedriften’ att ta sig två våningar upp kröns ibland av banala skämt om dagens motion. Efter de vanliga artighetsfraserna väntar ett par timmars hjärngymnastik. För att snabbt hjälpa utlänningar att ta sig runt med ett enkelt språk slopas grammatik och teori. Istället drillas ord, fraser och enkla konversationer.

När man inte kan läsa språket som det skrivs, har man bara hörselintrycket att luta sig mot. (Om jag förut trodde att jag hade lätt för att härma uttal, är jag nu i alla fall befriad från den villfarelsen.) I bästa fall hör jag och försöker härma vokaler och konsonanter jag känner igen. Oftast följs det av en fundersam blick i lärarens ansikte. Uppmaningarna att upprepa det man sagt följs av likaledes fundersamma blickar. I värsta fall vet jag inte ens vad jag hör och då är det jag som sitter med ett frågande ansikte.

Jag: Jaha, så det är ett ’p’ i början?    -Nej, det är ett ’m’!

Är det ett ’n’ mitt i ordet?                  -Nej, det är ett ’d’!

Så det är ett tyst ’t’ i slutet?               -Nej, det är ett ’v’!

… osv.

Svårigheterna till trots är mina morgnar på språkskolan en rolig del av min dag. Lärarna är vana vid dåligt uttal och det blir en hel del ömsesidiga skratt. Vissa saker sätter sig faktiskt efter ett tag. När lektionstiden är slut och jag skrivit mina initialer på dagens datum i schemat, går jag mellan de mopeder som står uppradade på uppfarten, ut genom de klarblå grindarna till tuktuken som står och väntar. Under tio minuter kan jag ta en micropaus och ladda om inför resten av arbetsdagen. Väl framme vid International Cooperation Cambodias kontor byter jag till tofflor, går upp för fler smala branta trappor och landar i stolen framför datorn.

/Sara Lindé, Phnom Penh

Annonser