Mat!

Någonting som är helt universellt för oss människor är att vi behöver äta. När man är utomlands läggs ytterligare en dimension till alltihop, eftersom råvaror, kryddor och rätter kan vara sådant man aldrig provat förut.

Hittills har nog Sara Linde varit den som varit mest “på” att testa ny mat. Jag har använt mig av taktiken att låta henne äta alla saker först och säga sin åsikt, innan jag provar själv. Vi får se vem av oss som blir först med att prova friterade spindlar, något som man visst kan äta som en form av snacks här.

En dag, på kontoret där vi jobbar, skulle en av medarbetarna avtackas. Kollegiet samlades och man höll små tal till henne. På bordet i rummet stod fat med drakfrukt och mango, frukter som vi ju också kände igen, men det var längesen jag åt en så närproducerad mango. Fruktbitarna skulle man doppa i en blandning av socker, salt och chili, vilket gav en ny och spännande smaktouch. Vi har även hittills under vistelsen här provat åtminstone tre frukter som varit helt nya för mig, frukter som alla varit goda och vackra men som jag tyvärr inte minns namnet på (och gjorde jag det skulle jag ändå inte kunna stava till det på Khmer…)

Medarbetaren som skulle avtackas bjöd senare på lunch: nudlar tillsammans med en mycket god sås innehållande bl.a. jordnötter och någon typ av fisk. Till det serverades färska örter samt vackra gula blommor som utifrån mina mycket begränsade kunskaper i botanik närmast såg ut som luktärter (vilket det ju inte kan ha varit eftersom de är giftiga…) Har också hört att man kan ha näckrosor i maten här, tycker det låter så otroligt vackert, men jag är inte säker på att vi åt sådana just den har dagen.

Vi delade måltiden sittandes på golvet på en blå matta (se bild). Traditionellt kulturellt ska kvinnor sitta på knä och män i skräddarställning. Jag ska inte låtsas som att knäna inte gjorde ont och att fötterna inte somnade till litegrann emellanåt, men det var helt klart en bisak i sammanhanget! Vi var väldigt glada att få vara med och äta lunch på ett traditionellt vis.

/Sara Fredh

Phnom Penh, Kambodja

IMG_2750

Annonser

Mycket nytt och Mycket varmt

Jag har varit här i 3 veckor nu i Zambia. Jag tyckte att det ha gått väldigt bra. Jag har träffat trevliga människor som alltid ler och skrattar när man hälsar. Det finns mycket blomträd här och mycket fina blommor. Varje dag behöver jag inte tänka på vilket väder det ska bli utan det är 35-37 grader varmt hela tiden. Vissa dagar är till och med vindarna varma.

Efter ungefär en vecka fick jag börja jobba på sjukhuset eftersom jag har vård och omsorg i utbildningen. Där fick jag träffa Paige som efternamn jag inte kommer ihåg. Hon visade mig runt och berätta för mig vilka avdelningar det finns på sjukhuset. På varje avdelning fick jag presentera mig lite kort och så far vi iväg till en annan avdelning. Till sist så placera hon mig på mödravård avdelning, där jag fick träffa massa unga gravida kvinnor och alla små nyfödda bebisar. Jag fick inte så mycket arbetsbeskrivning. Paige lämnade mig i Magrets händer som är sjuksköterska, hon är en mycket kraftig kvinna och tycker väldigt mycket om att prata. Jag frågade henne mycket om vad jag skulle göra och min engelska är inte den bästa. Ibland förstod jag inte vissa saker hon sa. Jag upptäckte snart att jag måste ta mitt ansvar för det jag ska göra för de säger inte vad jag ska göra utan bara kör. Jag måste hela tiden fråga dem vad jag ska göra och om jag kan hjälpa till med något. Första dagen fick jag jobba med pappersarbete som jag snabbt måste lära mig att sköta. Det var inte så svårt upptäckte jag efter en stund. Den dagen fick jag ta temp, blodtryck och skriva in vilka sprutor de ska ha för att skydda sig mot hiv/aids/std osv. När jag slutade så var jag helt utmattad.

/Mapyu, Zambia

DSC_6064

Intryck från Phnom Penh

Det är onsdag eftermiddag, vi tar på oss våra enkla regncapes i tunn plast och skyndar oss ut från International Cooperation Cambodias huvudkontor, till tuktuken som ska ta oss hem. Vår förare har fällt ner regnskydden på sidorna och medan vi skumpar fram fascineras vi över hur ett eftermiddagsregn kan  fylla de slingrande smågatorna med smutsbrunt vatten.

Den första söndagen fick vi upleva det mest vräkiga ösregn jag nånsin sett.

Den första söndagen fick vi uppleva REGN.

För två veckor sen landade vi på Phnom Penhs flygplats. Den dagen märktes det inte att vi kommit under slutet av regnperioden. Det var hett och kvavt och lukten av ägg (så luktar det faktiskt…) blandad med rökelse slog emot oss när vi åkte till de guest house-rum som bokats åt oss. Susanne från ICC mötte oss och förklarade att trafiken var lugnare än vanligt eftersom man firade sista dagen på Pchum Ben – en slags tredagars Allhelgonahelg då många beger sig till sin hemby för att offra till avlidna förfäders och anhörigas andar. Ändå fick vi en första upplevelse av kambodjanernas trafikkultur. Filindelningen tolkas mycket kreativt och för att flödet av mopeder, cyklar, människor och bilar inte ska avstanna alltför mycket praktiseras ett ge-och-ta-tänk. Med mycket lite svängrum lyckas de flesta undvika att bli påkörda och att köra på andra.

Under den en och en halv vecka som följde kände vi oss varmt välkomnade av ICC och fick hjälp med det som behövs för att bo här, allt från att köpa nytt sim-kort till att skriva hyreskontrakt. Vi blev visade runt och fick också möta berättelser från de Röda khmerernas tid vid makten, berättelser om  lidande och om de spår det satt i det kambodjanska samhället.

Wat Phnom

Wat Phnom, enligt legenden den plats där staden grundades. Till pagodan kommer många (buddhister) för att be.

Tuol Sleng, Röda khmerernas ”säkerhetsfängelse”, dit 17-20 000 människor kom för att torteras, förhöras och sedan skickas ut till sin avrättning. Bara 7 överlevde.

Tuol Sleng, Röda khmerernas ”säkerhetsfängelse”, dit 17-20 000 människor kom för att torteras, förhöras och sedan skickas ut till sin avrättning. Bara 7 överlevde.

Under vår tid här kommer vi – Sara och Sara, även kallade Sara doctor och Sara lawyer – bland annat undervisa i engelska för några av dem som arbetar på ICC:s huvudkontor. Ute i provinserna genomförs de flesta projekten, men de administreras från huvudkontoret. En vision som genomsyrar arbetet är att de som blivit minst sedda och minst betjänade av samhället ska ges redskap att själva påverka sin framtid. När de enskilda grupperna upplever ett värde i den egna identiteten och samarbetar inom gruppen stärks hela samhället. Jag ser fram emot att få vara med på ett hörn och (det är planen) som praktikant bidra med kunskaper om mänskliga rättigheter. Jag ser också fram emot allt det jag kommer att få lära mig av mina nya kollegor och av att ta itu med nya utmaningar.

Sara Lindé /Kambodja

Olympic Stadium – hit kommer man för att motionera. I bakgrunden syns några av de många nya hus som byggs. Phnom Penh växer så det knakar.

Vi skrattar mycket.

En sak vi reflekterat över de senaste veckorna är att folk skrattar väldigt mycket i Paraguay. Vi vet inte om det beror på vattnet, att det är väldigt varmt till och från, att vi som invandrare ofta använder helt fel ord i fel sammanhang eller om det är genetiskt. Men det är ett faktum väl värt att notera. Och det är inte de där korrekta skratten, utan av den sorten som verkligen kommer från hjärtat och får oss att ligga dubbelvikta tills tårarna börjar rinna. Det är svårt att bevisa huruvida ett gott skratt skulle förlänga livet eller inte, och kanske är en sådan studie ganska oviktig.

För att skratta är ju presens, just nu. Det är nu det gläder oss. Istället för att samla en behållare av skratt (som då eventuellt skulle förlänga livet) så verkar det som att paraguayanerna ständigt lever av skratt. Vi skrattar i kyrkan, vi skrattar runt matbordet med vår handledare Angelina och hennes familj, vi skrattar med våra nya vänner, på jobbet och på grund av vår unika spanska. Vi skrattar åt underliga namn i teatersammanhang och gester. Vi har till och med skrattat i samtal om livets svårigheter. Vår slutsats är väldigt enkel: att skratten gör oss mycket gott!

Adan II y Victor III, Paraguay

Tårtfirande med Angelina (handledare) efter första månaden i Coronel Oviedo!

Tårtfirande med Angelina (handledare) efter första månaden i Coronel Oviedo!

Thailand

Nu har det gått nästan tre veckor sen vi (Karin och Lydia) kom till Thailand och Chiang Mai! Galet! Det har varit mycket nytt att ta in och det har tagit på krafterna. Men nu börjar vi få kläm på hur det funkar här. Ett fantastiskt land med fantastiska människor som alltid ler och är vänliga och maten är också helt fantastisk.
Vi kommer att börja med att tillbringa två månader i Chiang Mai för att komma in i kulturen, lära oss språket, förbereda engelskundervisning och få lite inblick i hur efk:s arbete i Asien funkar.
Sen kommer vi att flytta ut till ett samhälle utanför stan och hjälpa till på ett skolhem för barn. Vår uppgift där kommer vara att prata engelska, lära ut engelska och umgås med barnen.
Vi ser fram emot att tillbringa de närmsta sju månaderna här!

Lydia och Karin

Sawaddii kha!
/Karin & Lydia i Thailand