Vardag…?

Nu har vi varit här i Phnom Penh i drygt två månader. Under tiden har dagarna med International Cooperation Cambodia gått från att varje dag bjuder på något nytt till vardagslunk. På skalan av StepOut-erfarenheter är vi i ena änden, där den strukturerade ’normaliteten’ råder: kontorsjobb, stadsliv och tillgång till allt som hör ’civilisationen’ till – caffe latte, knäckebröd, facebook.

En vardagslunk som ändå inte är helt som hemma. Till frukostkaffet anar man bruset och tutandet från gatan nedanför. Staden är redan full av liv, även där vi bor en bit utanför stadskärnan. För att ta sig ner till gatan måste man ta sig förbi två eller tre hänglås. Väl nere möter man värmen, spridda högar av sopor längs vägen, mopeder, bilar och små stånd med mat eller bränsle. En del drar eller kör runt sina mobila försäljningsstånd. Nu när regnperioden tycks vara över är det i princip alltid torrt och tar bara en kvart att gå till kontoret. Utan riktiga trottoarer måste man ha ögonen med sig och anpassa sig efter det omgivande flödet.

Under vägen passerar man NGO’s och utländska organisationer i var och vartannat hus, skolor, bistånds- och utvecklingsprojekt, varianter av engelskakurser, datorkurser och en fritidsgård med konstgräsplan, snacksförsöljning och pool. Den internationella närvaron är hög. Många goda viljor med en ambition att verka för det bättre. Ju längre jag är här, desto fler perspektiv ges jag på hur Phnom Penh förändrats i det yttre sen det öppnade upp i början av 90-talet och hur olika grupper jobbat med samhällsförändrigar på olika plan. Ibland ges jag inblickar i den kulturförståelse jag annars inte kan nå framför datorn i ett litet kontorsrum.

DSC_0008[1]

I det här huset har International Cooperation Cambodia sina lokaler.

Här tänkte jag egentligen fortsätta med ett resonemang om värderingskrockar, om lokal kultur och den som kommer utifrån, men insåg att jag inte får med det när mer än halva blogginlägget ägnats åt min promenad till jobbet. Jag lovar att skriva en uppföljare nästa vecka. Vi får se var jag landar i funderingarna.

/Sara Lindé, Kambodja

Annonser

Knivgalning?

Vart du än kommer i världen så kommer du se människor som är i behov av sina verktyg. Det kanske inte är det första man lägger märke till men det finns givetvis alltid där. Från de rika till de fattiga kan vi se människor som använder sig av saker, av alla möjliga olika slag, för att underlätta sitt arbete och sin vardag.

Bara en dag som denna kommer jag ha använt mig av minst 10 olika verktyg, tex: cykeln, telefonen, vattenflaskan, toaletten, sängen, kläderna, stolen, pennan, pappret och framförallt kniven. Dessa saker används ofta av mig och lär fortsätta utgöra en del av min vardag. Kniven har förut bara funnit med i samband med måltider men här i Paraguay har jag lärt mig att se dess stora användningsområde. Att tillägga är att det är en och samma sorts kniv som används överallt och av alla!

Den är stark och har bra taggar och tar sig enkelt igenom alla sorters kött. Den ersätter ensam många olika köksknivar och används därför både under förberedelse och förtäring av mat. Jag använder Aloe Vera-växten till diverse olika saker och när jag ska ta ett nytt blad eller använda bladen behövs en kniv, så även där står kniven till tjänst.

Ett annat tillfälle då just denna kniv används är när en slags träram ska avpyntas. De pyntar här dessa träramar med fina tyger vid speciella tillfällen, som är ganska ofta. När de fäster tygerna använder de häftpistoler och fäster tygerna ordentligt med mängder av stift hela vägen runt ramen. När tygerna samma dag eller dagen efter ska ner behövs ett verktyg för att få loss dem. Och vad använder vi då om inte vår kära kniv!

När vi ändå är inne på användbara verktyg måste jag rekommendera macheten: helt klart underskattad i Sverige! Den är så användbar så att det finns ett stormarknads företag som döpt sig till Machetazu, för att de har så mycket och har ”kapade” priser.

Detta var lite tankar från en enkelt fascinerad Adam i Paraguay.

Några exempel på hur "kniven" kan se ut.

Några exempel på hur ”kniven” kan se ut.

Jag med några av mina vänner och i bakgrunden ett praktexempel på pyntad träram.

Jag med några av mina vänner och i bakgrunden ett praktexempel på pyntad träram.

Voice of the Children

Idag fick vi möjligheten och förmånen att följa med International Cooperation Cambodia’s project Voice of the Children/VOTC. De skulle ha en certifieringsceremoni, där olika organisationer som deltagit i deras workshops under 1 eller 2 års tid skulle få motta diplom.

Vi samlades alla i en stor aula, och förmiddagen inleddes med att en av medarbetarna i VOTC berättade mer om deras arbete. De vill genom sina workshops bidra till en trygg omgivning där barn har rätt att utveckla sin kapacitet så att det blir möjligt för dem att delta i samhället. Barn beskrivs som ett vitt oskrivet blad, eller som ett bambuskott som måste få växa, och som behöver skydd under tiden de utvecklas. Personalen ur de olika organisationer som deltar tränas i att få ökade kunskaper om hur barn kan växa exv. emotionellt, fysiskt och socialt. Fokus för träningen ligger på att både utöka kunskapen, förändra attityder och att omsätta det i praktiken. Deltagarna får utbildning i exv hur man ska kommunicera med barnen och sätta gränser på ett positivt sätt istället för ett negativt. Utbildningen innefattar också FN:s barnkonvention och hur man tillämpar den mer specifikt i den kulturella kontexten. Den berör även övergrepp och trauman, och traumans påverkan på barns utveckling, samt hur man kan hjälpa till att bearbeta trauman. Ytterligare en sak som utbildningen täcker är varför och hur organisationer ska utveckla en egen s.k. Child Protection Policy.

Man slog också fast att man måste samarbeta för att nå dessa mål, att förändring kan ta tid och att man behöver använda både hjärna, hjärta och händer för att nå dit.

VOTC har, förutom workshopsen i Kambodja, även genomfört utbildningar i bl.a. Thailand, Nepal, Indien och Bangladesh. År 2012-2014 utbildades 833 personer. Räknar man också med de som i sin tur utbildades av de personer VOTC utbildat, så nådde informationen totalt 3173 personer år 2012-2014.

Efter informationsstunden var det dags för lite lekar! Jag vet inte om alla ICC:s projekt gillar att leka lika mycket som VOTC, eller om de leder ligan för att deras jobb är anknutet till barn 🙂 Hursomhelst blev det många glada skratt, och det verkade inte bara vara Sara och jag som uppskattade det hela. När lekarna var över fick de olika organisationerna motta sina diplom, vilket fotograferades flitigt.

Efteråt åt vi alla lunch tillsammans, en buffé med rätter från bl.a. Kambodja, Vietnam och Thailand. En av våra vänner från VOTC gick före oss och knystade lite tips i stil med ”den där är väldigt kryddig”, ”den där såsen ska du äta med det där”, ”det där gillar du nog inte” och ”nej nej, det där är en dessert!”

Kort sagt, en bra blandning av värme, glädje och allvar. Dagen kröntes dessutom av att vi åkte moppe på väg till ceremonin, vilket jag ju i tidigare blogginlägg slagit fast att jag älskar 🙂 ”Tyvärr” fick vi åka bil hem, eftersom våra VOTC-vänner ville låta oss åka bekvämt. Men jag är övertygad om att det kommer bli mycket mer moppe-åkande här innan det är dags att återvända till Sverige. Förhoppningsvis också många fler glimtar av de olika projekten.

Sara Fredh

Phnom Penh, Kambodja

IMG_0344

Gruppbild på många av dem som deltog.

IMG_0327

Innan alla kom så hjälpte vi till att ställa ut vattenflaskor på varje stol i lokalen. I Kambodja är man mycket mån om att bjuda på vatten, som gäst någonstans får man i princip alltid en flaska. Frågan om man är törstig ställs aldrig, vattengesten betraktas som en gästvänlig självklarhet. Och det behövs, i den här värmen!

IMG_0362

Tycker du att det ser gott ut? Det kallas Khmer cake och var min favorit idag 🙂 Det gröna på utsidan är bananblad, vilket skalas bort. Inuti är det en sötad risdeg fylld med kokos. Smaskigt 🙂

Förändring pågår!

Just nu leder jag. Jag har hittills fått fyra vänner. De två första vännerna fick jag ganska så i början när vi kom hit. Efter att ha bjudit två tjejer på vatten frågade de om jag kunde bli deras vän. Absolut svarade jag. De andra två vännerna fick jag förra veckan. Jag var på väg hem från förskolan då sprang två tjejer ifatt mig. Efter att jag hade presenterat mig frågade de om jag ville bli deras vän. Absolut sa jag. Det är lätt att få vänner här har jag upptäckt.

Något annat som jag har upptäck är att Zambianer är väldigt morgonpigga. Nästan varje morgon går jag upp kvart i sex för att gå ut på en promenad. Ja, ni läste rätt, klockan ringer kvart i sex. Förstår att detta kommer som en chock för er som står nära mig. Detta låter inte alls som den Nina ni känner. Den Nina ni känner brukar sova väldigt länge och skulle aldrig på hennes lediga dag ställa klockan. Men jo det händer här. Det är så skönt att vara uppe och promenera då. För det första är det den enda tiden man kan vistas ute, utan att svetten rinner. För det andra är det betydligt färre ögon som granskar en från topp till tå. De som har pallrats sig upp är mycket morgonpigga.  Mwabuka syani, god morning madame eller how are you? får jag ofta höra. Jag som har ett ganska dåligt morgonhumör – vilket de som känner mig väl också vet om, vaknar till av alla dessa vänliga själar jag möter och det blir en utmärkt start på dagen.

Livet i Mpongwe kommer förändra mig, det har redan förändrat mig. Dåliga vanor har ersatts av goda vaner. Inget slöande på morgongen längre utan upp och Carpe Diem. Vem vet vart det här kommer sluta? Vem vet hur många vänner jag kommer behöva säga farväl till när jag lämnar denna plats? Vem vet, jag kanske är en helt annan människa när jag kommer tillbaka till Sverige?

Featured image

Mina första vänner Trinna och Mwenwa tillsammans med Mapyus bästa vän Blessing.

Featured image

Den annars trafikerade vägen är tom på folk så tidigt på morgonen.

Featured image

Fantastiskt att få begrunda en så vacker soluppgång nästan varje dag.

/ Nina Zambia

House of hope

Två månader av stepoutperioden har passerat och tiden i Chiang Mai är avklarad.
Nu är vi äntligen här. Jag har både våndats inför detta och längtat hit. Jag har trivts så otroligt bra i Chaing Mai så att flytta ifrån vår lägenhet och den vardag vi byggt upp och vännerna vi fått kändes ganska jobbigt. Det var dessutom en påminnelse att vi kommer flytta härifrån helt och hållet om drygt ett halvår, som genast känns jättesnart!
Samtidigt har jag längtat hit, för det känns som att det börjar på riktigt nu. Vi ska få använda oss av den thai vi lärt oss och leva tillsammans med barnen och personalen här på internatet, det bor runt 20 barn i åldrarna 4-16 år.
Dagen börjar med att klockan ringer 05.00, då är det dags för morgonbön. Efter det ska alla tänder borstas och sen äter vi frukost. Efter frukosten springer alla omkring och fixar det sista inför avresan mot skolan som går kl 07.00.

bordtennis innan frukost

bordtennis innan frukost

frukost

frukost

påväg till skolan

påväg till skolan

Tiden fram till att barnen kommer hem kl 16 är oerhört lugn och stilla. Det exploderar dock när de kommer hem och hela området fylls av glada ungar! Vid 18 äter vi middag, efter det är det gör barnen sina läxor och vi hjälper dem så gott vi kan. Dagen avslutas med bön och lovssångsstund, efter den är klockan strax efter åtta och vi är, trots vår relativt lugna dag, helt slut och går och lägger oss nästan direkt.

tillbaka från skolan

tillbaka från skolan

glada barn!

glada barn!

När vi skulle stationera oss i vårt nya hem trodde vi båda att vi skulle dela rum och få varsin madrass på golvet vilket inte kändes som ett problem, det är vanligt att man sover så här. När vi tidigare hälsat på på olika ställen har vi både sovit på madrass på glovet och på stråmatta på golvet, många personer i samma rum. Efter natten på stråmatta värdesatte jag verkligen madrass på golvet högt, men här på house of hope får vi varsin säng, i varsitt rum! Det gjorde mig verkligen jätteglad, och jag förundras över hur glad jag blev av det. Men det bidrar ju till att känna sig hemma känslan, jag har ett eget rum att bona om under min tid här och det betyder mycket för mig för det är något jag är van vid.  Rummen vi har fått är på nedervåningen i huset där alla pojkarna sover, i ett hus bredvid sover alla flickorna. Flickornas hus är ett klassiskt thaihus byggt på pålar, pojkarnas hus var antagligen också så innan man byggde till nedervåningen. De båda husen är byggda i teakträ, någon sa att man bygger i teak för att myror inte tycker om att på på teakträ lika mycket som på annat virke.

barnens hus

barnens hus

Bakom husen ligger det risfält, ett litet hus för grisarna samt en damm. Framför husen ligger en stor gräsplan med en liten stig  bredvid kantad av bananträd och olika blommande buskar. Det springer dessutom hönor och kycklingar överallt, två hundar och ett par katter och det flyger omkring fjärilar i olika färger! Efter gräsplanen finns en stor vit byggnad i betong med alldeles rött tak. Här finns matsal och olika rum som är till för barnen. Ett rum är till för läxläsning samt taikwando som de övar på söndagarna efter gudstjänsten. Om ungefär två veckor ska riset skördas, risfälten bakom barnens hus tillhör house of hope, och då ska vi få vara med och hjälpa till!

risfält

risfält

Vi har skrattat mycket åt det, jag och Karin, att vi varken visste hur risplantan såg ut, växte eller hur man skördade det innan vi kom hit. Nu ser vi risfält hela tiden, och de är så vackra! Först ljust gröna sen övergår färgen i en mörkare nyans med lite orange i, svajandes i den ständiga solen.
Jag är så tacksam för allt detta som händer, det känns som att man fått en ny verklighet och det känns surrealistiskt men också väldigt naturligt. Framför allt så känns det jättebra att vara här, och jag är så glad för att få vara här.

Nästa gång ska jag berätta för er om risskörden, det blir spännande!

Allt gott!

/Lydia Gustavsson, Thailand

Flexibilitet

Flexibilitet. Ett ord jag vare sig är först eller sist att reflektera över. Varför? För som StepOutare, ja som utrikesboende, är detta ord ofrånkomligt för ens överlevnad. Och om inte ofrånkomligt för ens överlevnad i alla fall för ens välbefinnande. Allt blir lättare om jag bara accepterar att saker och ting inte alltid blir som jag planerat och att det är ok om planen förändras. Och för att vara helt ärlig är det inte ens första gången jag reflekterar över det. Men trots att jag vet vikten av flexibilitet, så är det som om jag slås av upplevelsen varenda gång. Livet utanför strikta planeringsgränser är spännande!

I början av veckan var planen att vi tillsammans med ett team från CCAB skulle åka till en stad vid gränsen till Brasilien. Så igår kväll kom beskedet att teamet behövde stanna kvar på huvudkontoret för andra uppgifter. Normalt spenderar jag dagarna med en doktor ute på landet, vilket hade ställts in på grund av nämnda resa. Ett SMS senare var planen åter att följa honom idag. Kl 5:40 ringde väckarklockan för att jag skulle hinna med bussen till Cerro Punta. Jag gick upp, kollade ut, kollade väderrapporten. Regn. Regn = oframkomlighet på lervägarna. Jag förstod att det där ordet inte hade arbetat klart med mig. Så sitter jag på kontoret idag, letar sjukgymnastövningar åt en kille som har svårt att gå, skriver blogg och arbetar med annat. I Sverige, en dag av frustration att inte få gjort det som planerats. I Paraguay, en helt vanlig dag! Åh, vad fantastiskt nyttiga och bra dessa fyra månader är för mig. Den insikten slår mig om och om igen. Tack Gud och StepOut!

Victor III, Parguay

Regn. Ett av de medier som bidrar till flexibilitetsträning. Bild från förra veckans skyfall.

Regn. Ett av de medier som bidrar till flexibilitetsträning. Bild från förra veckans skyfall.

Trafikrapport

Det här med att frakta grejer och trafiksäkerhet kan man ju ha lite olika syn på. När man kör (i mitt fall åker bil som passagerare) här i Yaound’e sicksackar ett stort antal motorcyklar sig fram mellan bilarna och här kommer en lista på saker som man ”utan problem” fraktar på en motorcykel:
– en annan motorcykel
– en gigantisk gris
– fem personer
– två personer inklusive två stora resväskor
– armeringsjärn på 5 m drar man så klart efter motorcykeln
– har man en flakmoppe kan man stapla madrasser till en höjd på ca 2m
– plankor och avloppsrör i olika längder
– framrutan till en bil
– stora säckar med olika innehåll
– fem lösa hundvalpar eller varför inte tio höns i en korg
Ja listan skulle kunna fortsätta men jag hejdar mig här och avslutar detta inlägg med några bilder för att förtydliga vad jag menar (bildbevis).

IMG_5824.JPG

IMG_5820.JPG

IMG_5819.JPG

IMG_5821.JPG

/Sofie Rundström
Kamerun, Yaound’e