Mopedresa till en Bunong-by

Jag älskar att åka moppe! Eller ska man säga motorcykel? Har fortfarande inte riktigt fått kläm på hur man bäst ska översätta namnet på fordonen som alla kör här, och som också är en del av kollektivtrafiken. Kanske moppe är bäst ändå, tror inte de kan köra lika fort som en motorcykel.

Oavsett: jag älskar att åka med dem! Känna vinden i håret, frihetskänslan, att man kan ta sig långt men ändå har en närhet till omgivningen. Tror inte att jag ska säga att jag älskar farten, går det för fort sitter jag mest och tänker på vilka olika skador man kan få om man skulle krocka eller välta… 🙂

Den här eftermiddagen i provinsen Mondulkiri i (nord-)östra Kambodja, skulle vi åka moppe till en Bunong-by. Bunong är ett av landets minoritetsfolk, och de har sitt eget språk (som också heter Bunong). Från början skrev man det med latinskt alfabet men det nuvarande alfabetet, som International Cooperation Cambodia/ICC (som EFK samarbetar med) har varit med och utformat, utgår från Khmer men har vissa tillägg.

ICC bidrar också med skolmaterial, elektricitet och workshops med lärarutbildning/-fortbildning/stöd så att byn Puretang (är inte helt säker på om det stavas så…), en by med ca 100 hushåll, ska kunna ha sin egen skola på sitt eget språk. Barnen får lära sig läsa och skriva på Bunong, och man har även undervisning i exv. matte. Tanken är, förutom själva lärandet, att stärka minoritetsgruppen genom att ge dem undervisning i och på sitt eget språk.

Måndag till fredag kl.18-20 samlas 20-30 elever i 12-13-årsåldern i det lilla klassrummet. Längst fram finns en whiteboard, men det finns inga bänkar eller stolar, i enlighet med kutymen sitter man på golvet.

Lärarinnan Tot Ha har undervisat, helt volontärt, sen i januari. Hon upplever att föräldrarna generellt uppmuntrar barnen att komma till skolan, och att undervisningen här ger vissa grunder som senare hjälper dem när de kommer till den offentliga skolan. Det bästa med att undervisa tycker hon är att få lära ut till barnen och samtidigt få lära sig själv. Utmaningar är att det kan bli trångt i den lilla skolsalen och att en del av eleverna inte kommer i tid.

Just den här dagen när vi kom och hälsade på var det lördag och ingen undervisning. Men Tot Ha ställde ändå upp för en frågestund och för fotografering. Vi fick även träffa hennes lilla dotter, uppskattningsvis 2-3 år gammal, som de kallade för ”little teacher.”

Det hade hunnit bli mörkt när vi skulle åka hem igen, en erfarenhet rikare. Åter en fantastisk moppe-resa med vinden i håret, denna gång med en stor stjärnhimmel ovanför.

Sara Fredh

Kambodja

IMG_3142[1]

Solnedgång i Mondulkiri

IMG_3164[1]

Tot Ha i klassrummet i Puretang

IMG_3171[1]

Bunong