House of hope

Två månader av stepoutperioden har passerat och tiden i Chiang Mai är avklarad.
Nu är vi äntligen här. Jag har både våndats inför detta och längtat hit. Jag har trivts så otroligt bra i Chaing Mai så att flytta ifrån vår lägenhet och den vardag vi byggt upp och vännerna vi fått kändes ganska jobbigt. Det var dessutom en påminnelse att vi kommer flytta härifrån helt och hållet om drygt ett halvår, som genast känns jättesnart!
Samtidigt har jag längtat hit, för det känns som att det börjar på riktigt nu. Vi ska få använda oss av den thai vi lärt oss och leva tillsammans med barnen och personalen här på internatet, det bor runt 20 barn i åldrarna 4-16 år.
Dagen börjar med att klockan ringer 05.00, då är det dags för morgonbön. Efter det ska alla tänder borstas och sen äter vi frukost. Efter frukosten springer alla omkring och fixar det sista inför avresan mot skolan som går kl 07.00.

bordtennis innan frukost

bordtennis innan frukost

frukost

frukost

påväg till skolan

påväg till skolan

Tiden fram till att barnen kommer hem kl 16 är oerhört lugn och stilla. Det exploderar dock när de kommer hem och hela området fylls av glada ungar! Vid 18 äter vi middag, efter det är det gör barnen sina läxor och vi hjälper dem så gott vi kan. Dagen avslutas med bön och lovssångsstund, efter den är klockan strax efter åtta och vi är, trots vår relativt lugna dag, helt slut och går och lägger oss nästan direkt.

tillbaka från skolan

tillbaka från skolan

glada barn!

glada barn!

När vi skulle stationera oss i vårt nya hem trodde vi båda att vi skulle dela rum och få varsin madrass på golvet vilket inte kändes som ett problem, det är vanligt att man sover så här. När vi tidigare hälsat på på olika ställen har vi både sovit på madrass på glovet och på stråmatta på golvet, många personer i samma rum. Efter natten på stråmatta värdesatte jag verkligen madrass på golvet högt, men här på house of hope får vi varsin säng, i varsitt rum! Det gjorde mig verkligen jätteglad, och jag förundras över hur glad jag blev av det. Men det bidrar ju till att känna sig hemma känslan, jag har ett eget rum att bona om under min tid här och det betyder mycket för mig för det är något jag är van vid.  Rummen vi har fått är på nedervåningen i huset där alla pojkarna sover, i ett hus bredvid sover alla flickorna. Flickornas hus är ett klassiskt thaihus byggt på pålar, pojkarnas hus var antagligen också så innan man byggde till nedervåningen. De båda husen är byggda i teakträ, någon sa att man bygger i teak för att myror inte tycker om att på på teakträ lika mycket som på annat virke.

barnens hus

barnens hus

Bakom husen ligger det risfält, ett litet hus för grisarna samt en damm. Framför husen ligger en stor gräsplan med en liten stig  bredvid kantad av bananträd och olika blommande buskar. Det springer dessutom hönor och kycklingar överallt, två hundar och ett par katter och det flyger omkring fjärilar i olika färger! Efter gräsplanen finns en stor vit byggnad i betong med alldeles rött tak. Här finns matsal och olika rum som är till för barnen. Ett rum är till för läxläsning samt taikwando som de övar på söndagarna efter gudstjänsten. Om ungefär två veckor ska riset skördas, risfälten bakom barnens hus tillhör house of hope, och då ska vi få vara med och hjälpa till!

risfält

risfält

Vi har skrattat mycket åt det, jag och Karin, att vi varken visste hur risplantan såg ut, växte eller hur man skördade det innan vi kom hit. Nu ser vi risfält hela tiden, och de är så vackra! Först ljust gröna sen övergår färgen i en mörkare nyans med lite orange i, svajandes i den ständiga solen.
Jag är så tacksam för allt detta som händer, det känns som att man fått en ny verklighet och det känns surrealistiskt men också väldigt naturligt. Framför allt så känns det jättebra att vara här, och jag är så glad för att få vara här.

Nästa gång ska jag berätta för er om risskörden, det blir spännande!

Allt gott!

/Lydia Gustavsson, Thailand

Annonser