Vardag…?

Nu har vi varit här i Phnom Penh i drygt två månader. Under tiden har dagarna med International Cooperation Cambodia gått från att varje dag bjuder på något nytt till vardagslunk. På skalan av StepOut-erfarenheter är vi i ena änden, där den strukturerade ’normaliteten’ råder: kontorsjobb, stadsliv och tillgång till allt som hör ’civilisationen’ till – caffe latte, knäckebröd, facebook.

En vardagslunk som ändå inte är helt som hemma. Till frukostkaffet anar man bruset och tutandet från gatan nedanför. Staden är redan full av liv, även där vi bor en bit utanför stadskärnan. För att ta sig ner till gatan måste man ta sig förbi två eller tre hänglås. Väl nere möter man värmen, spridda högar av sopor längs vägen, mopeder, bilar och små stånd med mat eller bränsle. En del drar eller kör runt sina mobila försäljningsstånd. Nu när regnperioden tycks vara över är det i princip alltid torrt och tar bara en kvart att gå till kontoret. Utan riktiga trottoarer måste man ha ögonen med sig och anpassa sig efter det omgivande flödet.

Under vägen passerar man NGO’s och utländska organisationer i var och vartannat hus, skolor, bistånds- och utvecklingsprojekt, varianter av engelskakurser, datorkurser och en fritidsgård med konstgräsplan, snacksförsöljning och pool. Den internationella närvaron är hög. Många goda viljor med en ambition att verka för det bättre. Ju längre jag är här, desto fler perspektiv ges jag på hur Phnom Penh förändrats i det yttre sen det öppnade upp i början av 90-talet och hur olika grupper jobbat med samhällsförändrigar på olika plan. Ibland ges jag inblickar i den kulturförståelse jag annars inte kan nå framför datorn i ett litet kontorsrum.

DSC_0008[1]

I det här huset har International Cooperation Cambodia sina lokaler.

Här tänkte jag egentligen fortsätta med ett resonemang om värderingskrockar, om lokal kultur och den som kommer utifrån, men insåg att jag inte får med det när mer än halva blogginlägget ägnats åt min promenad till jobbet. Jag lovar att skriva en uppföljare nästa vecka. Vi får se var jag landar i funderingarna.

/Sara Lindé, Kambodja

Annonser