Itaporanga

Nu har vi varit i Itaporanga, Paraiba i snart fyra veckor. Det har varit fyra veckor som har känts. Vi är glada över att vara här men det har också varit väldigt jobbigt att lämna Campinas och Abese. Fantastiskt hur människor kan sätta sådana avtryck hos en efter en så kort tid som vi var i Campinas.

Här i Itaporanga kommer Jesper att vara med och utforma och starta en Fotbollsskola för stadens ungdomar, Anna hålla i pyssel och tillsammans kommer vi att hålla i engelskaklasser. Två dagar i veckan är vi även med och hjälper till vid ”casa da vida” dit barn kommer för att få höra om Jesus, leka och äta. ”Casa da vida” är ett socialt arbete som kyrkan som vi är utsända till har där man bland mycket annat ger ut jobbförberedande kurser till människor i staden som inte har något jobb. Här gör kyrkan ett fantastiskt arbete där man verkligen gör saker för människor utanför kyrkans fyra väggar. Vi kommer berätta mer framöver!

Vi har blivit väldigt väl omhändertagna av människor på plats och vi tror att vi tids nog kommer att trivas ännu bättre än vad vi redan gör.

Annonser

Hade aldrig trott att det skulle kännas så mycket

Från att bli uppryckt ur sitt sammanhang i Sverige till att bli inslängd i ett helt nytt. Det har varit en stor kamp, har nog aldrig känt så många känslor på en och samma gång.
Förtvivlan över att sakna sina nära så mycket att det gör ont varje morgon när man vaknar.
Tacksamhet över att få uppleva att nytt land, en ny kultur, lära sig ett nytt språk, ny mat och lära känna nya människor från helt andra sammanhang än vad jag är van vid.
Ensamhet. Att se sig om och se människor var man än tittar. Aldrig vara ensam rent fysiskt. Trots det har jag ibland känt mig så otroligt ensam.
Glädje över att få chansen att dela livet med nya otroligt fina människor.
Trötthet pga att omedvetet streta emot hela tiden.
Hopp, om sju fantastiska månader i Thailand.
Nu har vi varit här i två månader och äntligen känner jag frid över att få vara här. Jag vill inte vara någon annan stans. Jag är så glad och tacksam!

Lukten av värme som slår en på morgonen, alla leenden som möter oss, maten som ibland är så stark att det bränner i munnen, solen och all energi den ger, alla blommor och växter som växer vilt här (dom som vi annars har i krukor inomhus i Sverige) och all tid som finns till att söka Gud.
Längtan efter att få vara nära den Gud som har skapat allt detta växer sig bara starkare och starkare, och detta är bara en bråkdel av allt han har skapat, som han älskar och bryr sig om. Jag känner mig så välsignad som får tillhöra honom och få lära mig mer av honom. Jag längtar efter att formas till den lärjunge han har skapat mig till. Jag längtar efter att kunna tillbe honom så som han är värd att tillbes!

DSCF2384

Under Loy kratong Festival. Tusentals av dessa (khom loy) skickades upp i luften

DSCF2362

Parad också under Loy Kratong festival. Vackra kläder och håruppsättningar så många Vackra människor!

DSCF2218

Risfält i bergen, nära gränsen mot Myanmar.

/Karin Klint, Thailand

Mopedresa till en Bunong-by

Jag älskar att åka moppe! Eller ska man säga motorcykel? Har fortfarande inte riktigt fått kläm på hur man bäst ska översätta namnet på fordonen som alla kör här, och som också är en del av kollektivtrafiken. Kanske moppe är bäst ändå, tror inte de kan köra lika fort som en motorcykel.

Oavsett: jag älskar att åka med dem! Känna vinden i håret, frihetskänslan, att man kan ta sig långt men ändå har en närhet till omgivningen. Tror inte att jag ska säga att jag älskar farten, går det för fort sitter jag mest och tänker på vilka olika skador man kan få om man skulle krocka eller välta… 🙂

Den här eftermiddagen i provinsen Mondulkiri i (nord-)östra Kambodja, skulle vi åka moppe till en Bunong-by. Bunong är ett av landets minoritetsfolk, och de har sitt eget språk (som också heter Bunong). Från början skrev man det med latinskt alfabet men det nuvarande alfabetet, som International Cooperation Cambodia/ICC (som EFK samarbetar med) har varit med och utformat, utgår från Khmer men har vissa tillägg.

ICC bidrar också med skolmaterial, elektricitet och workshops med lärarutbildning/-fortbildning/stöd så att byn Puretang (är inte helt säker på om det stavas så…), en by med ca 100 hushåll, ska kunna ha sin egen skola på sitt eget språk. Barnen får lära sig läsa och skriva på Bunong, och man har även undervisning i exv. matte. Tanken är, förutom själva lärandet, att stärka minoritetsgruppen genom att ge dem undervisning i och på sitt eget språk.

Måndag till fredag kl.18-20 samlas 20-30 elever i 12-13-årsåldern i det lilla klassrummet. Längst fram finns en whiteboard, men det finns inga bänkar eller stolar, i enlighet med kutymen sitter man på golvet.

Lärarinnan Tot Ha har undervisat, helt volontärt, sen i januari. Hon upplever att föräldrarna generellt uppmuntrar barnen att komma till skolan, och att undervisningen här ger vissa grunder som senare hjälper dem när de kommer till den offentliga skolan. Det bästa med att undervisa tycker hon är att få lära ut till barnen och samtidigt få lära sig själv. Utmaningar är att det kan bli trångt i den lilla skolsalen och att en del av eleverna inte kommer i tid.

Just den här dagen när vi kom och hälsade på var det lördag och ingen undervisning. Men Tot Ha ställde ändå upp för en frågestund och för fotografering. Vi fick även träffa hennes lilla dotter, uppskattningsvis 2-3 år gammal, som de kallade för ”little teacher.”

Det hade hunnit bli mörkt när vi skulle åka hem igen, en erfarenhet rikare. Åter en fantastisk moppe-resa med vinden i håret, denna gång med en stor stjärnhimmel ovanför.

Sara Fredh

Kambodja

IMG_3142[1]

Solnedgång i Mondulkiri

IMG_3164[1]

Tot Ha i klassrummet i Puretang

IMG_3171[1]

Bunong

En vecka på förlossningsavdelningen

Den här veckan har jag varit på förlossningsavdelningen. Det är mycket intressant att se hur personalen jobbar och hur det går till när kvinnor föder.

DSC_6986

Förlossningsrummet

DSC_6987

De ligger på den här sängen för att föda.

DSC_6988

När barnet är fött tar man hand om barnet här

DSC_6999

Här kommer kvinnorna för att vila och umgås med sin bebis efter födseln

I måndags gick jag dit till jobbet kl.8:00. Det var inte så tidigt men det var lagom. När jag kom dit så träffade jag en tjej som bara är 14 år och heter Dana. Hon hade kommit till förlossningsrummet för två dagar sedan. Hon var för ung för att föda på det naturliga sättet. Läkare bestämde att hon måste göra kejsarsnitt. Det gick väldigt bra för henne. Jag hälsade på och försökte få kontakt med henne. Men det var svårt. Hon kunde inte så mycket engelska och det gör jag inte heller. Jag kan bara några fraser på Lamba. När hon inte förstår så skakar hon på huvudet. När jag inte förstår henne så säger jag chichipo ichilampa, det betyder jag förstå inte vad du säger. Hon är mycket stark även om hon är ung.

Den dagen så träffade jag några elever som studerar till att bli barnmorskor. De ska göra sin praktik där i tre veckor. De var 8 stycken plus en lärare. De var mycket unga och en av barnmorskorna, hon var bara 18 år. Hon var mycket duktig och smart. Jag beundrar henne faktiskt för att hon är så ung och så mogen. Jag lärde känna studenterna, de är trevliga. De har bara 6 månader kvar att läsa. Sen blir dem färdiga. Det är två år utbildning för att blir barnmorska.

DSC_7045

Studenterna

DSC_7047

Läraren med studenterna

Jag har aldrig sett en kvinna föda barn förut men ha hört mycket om det. Föda barn i Zambia är väldigt tufft för man ger inget smärtstillande. De flesta kvinnorna som föder har det väldigt ont i flera timmar. Ofta lämnar personalen dem ensamma i förlossningsrummet tills det är dags för dem att föda eller om det behöver göra undersökning i mellan åt då kommer personalen in. Personalen är mycket duktig. Jag vill så gärna prata med gravida kvinnor och göra dem sällskap, men det är svårt att kommunicera med dem på grund av språket.

DSC_7039

Personalen Goldfridah och Briget

DSC_6990

Dorithy hjälper extra till på förlossningsavdelningen

Innan barnet kommer så får mammorna vara ensamma och ha ont men när barnet är väl ute så är det en otroligt fin känsla. Nyfödda barn är alltid söta. Mammorna kan slappna av och det värker inte lika mycket längre. Jag är mycket glad när jag kommer hem och tänker på vad jag har varit med om. I början av veckan så var det lite tufft och jag kände mig i vägen för dem. Det blev lättare sen när jag lärde känna personalen där och de som studerar till barnmorska.

DSC_7053

Jag och studenterna

/ Mapyu

Och så över till vädret

Väder är ständigt ett samtalsämne i Sverige. Varje dag vill man veta hur vädret ska bli för att kunna förbereda sig och planera på ett riktigt sätt. Men det är sällan jag tycker det faktiskt har stor inverkan. Okej, ska man ha grillfest utomhus eller om man ska ut på havet så spelar det en större roll men om det regnar lite blir dagen egentligen inte så annorlunda än om det hade varit sol. Kanske man tar en promenad eller sätter sig i solen en stund vid fint väder eller så tar man tid för en bok i soffan därhemma en regnig eftermiddag.

För det mesta så är vädret stabilt här: det blir sol med mycket värme. Under dagarna håller människor sig helst i skuggan, gärna med en tereré i handen. Men de dagar när regnet slår till då är det som hela dagen stannar av. Jobbet kan vara svårt att ta sig till/ifrån och elektriciteten kan gå. Det är svårt att gå några meter utan att bli genomblöt för regnet har inte lärt sig konsten att dugga lite lätt. Regnet vräker nämligen ner och gör allt blött. Marken hinner inte ta emot allt vatten som kommer så utmed gatorna forsar vattnet fram.

Efter att ha varit med om några stormar här förstår jag att väder oftare kan vara en fråga om liv och död. Jag förstår faran och rädslan för dåligt väder när tex trafiken blir svår och hus stryker med men jag kan inte låta bli att fascineras av naturens krafter. Blixtarna är vackra och åskan därefter får det att vibrera i hela kroppen.

Jag är tacksam över att jag få vara uppväxt i ett land med tryggt klimat och är glad för att jag här i Paraguay får bo i ett stabilt hus. Naturens krafter får mig inse hur liten jag är i jämförelse. Jag tror det är bra att få övas i överlevnad genom prövningar. Hur en naturlig storm kan försvåra livet eller hur en storm av händelser kan göra livet mörkare och svårt att se en utväg.

Det är då jag vänder mig till Gud och tackar honom som bevarar oss genom livets alla stormar!

/ Adan

Det har regnat och lite folk tar sig fram på de vattentäckta vägarna.

Det har regnat och lite folk tar sig fram på de vattentäckta vägarna.

Jag och Victor testar våra gränser i vattnet.

Jag och Victor testar våra gränser i vattnet!

Cerro Punta

När vi åker den roströda vägen mellan sockerfälten i sjuksköterskans minst sagt rangliga bil, uppstår åter den där känslan igen inom mig. Jag vet inte om den beror på den oerhört vackra utsikten, känslan av att mitt äventyrsbehov snart ska mättas eller om det är Guds kallelse som ljuder inom mig. Oavsett källa eller om det är en mix, så är känslan fantastisk och samtidigt lite skrämmande.

05:30 vaknade jag och kände mig som en zombie, 40 minuter senare sitter jag och min kollega på busstationen och inväntar den buss som inte har ett ”exakt” schema (vi väntade 40 minuter). 07:30 anländer vi till CCABs kontor i byn Itacurubi och fem minuter senare har jag blivit upplockad av sjuksköterskan för att resa till vårdcentralen i Cerro Punta. Där ska jag under drygt en månads tid följa Dr. Cardozo måndagar till onsdagar. Efter kort inväntan på att doktorn ska anlända och lite introduktion började patienterna strömma in till doktorn. I Sverige menar många att 15 min per patient är tight, på en vårdcentral. Något jag själv håller med om. Här diagnosticeras minst 3 patienter på samma tid.

Vissa stunder under dagen hängde jag med i precis allt som försiggick och hade grepp om vad som hände, medan andra stunder formades av ovanliga diagnoser, den svåra språkblandningen av spanska och guarani samt värmen över och jag kunde inte annat än att tillåta min hjärna att vila. Men samtidigt som hjärnan fick vila, bultar hjärtat som förr. Det som åstadkoms på denna enkla vårdcentral mitt i ingenstans, med de enklaste medel och med stor entusiasm och respekt för människan, det är ren och skär kärlek till folket. Samtidigt som patienterna får högsta fokus är dock Dr. Cardozo inte sen till att involvera mig till att fundera och undersöka. Han lär ut och ställer frågor. Patient efter patient lämnar vårdcentralen och helt plötsligt slår klockan 3 och det är dags att sluta för dagen. Vi sätter oss i bilen, och åker åter igen ut på den där roströda vägen som formats av gårdagens regn (läs ÖSREGN!) och morgonens känsla har fått en ny nyans. En märklig blandning av förnöjsamhet över dagen och känslan av att ”jag vill ha mer”. Så slår det mig att det bara är några dagar till. På måndag ska jag åter få åka den roströda vägen till Cerro Punta. Jag ska återigen få se engagemanget på vårdcentralen. Och ännu en gång ska jag få lära mig mer om detta folk, deras sjukdomar och sjukvården i Paraguay.

Tack Gud för denna tid i livet!

//Victor III

Den där röda vägen som går till Cerro Punta.

Den där röda vägen som går till Cerro Punta.

Dr. Cardozo tillsammans med Licenciat i mottagningsrummet. Enkelt men fint!

Dr. Cardozo tillsammans med Licenciat i mottagningsrummet. Enkelt men fint!

, Paraguay

Vila Georginas hjältar.

För två veckor sedan lämnade vi våra små och stora hjältar i Campinas för att åka vidare till Itaporanga i norra Brasilien. Det var med blandade känslor vi kramades hejdå, tårar och sorg över att vi inte längre skulle få vara med dessa underbara små kompisar men samtidigt glädje över tiden med dem och en förväntan inför att komma till Itaporanga där vi är nu.

Barnen som vi lärt känna på projektet ABESE i området Vila Georgina i Campinas är små hjältar, de kommer från så trasiga sammanhang men ändå har de kraft att skratta, leka och skänka så mycket glädje och kärlek. Deras föräldrar har gjort dåliga val i sina liv och säkert själva blivit utsatta vilket gör att de nu själva utsätter sina egna barn för risker. Som personalen i projektet säger så är det endast ”Gud och hans nåd” för att dessa barn ska klara av att komma in på bättre vägar. Personalen är hjältar som varje dag kämpar mot mörkret som finns i Vila Georgina. Även om barnen är underbara har de inte alltid enkla beteendemönster och ofta kommer föräldrar med behov av samtal, förbön, mat, kläder eller pengar. Personalen försöker alltid göra vad de kan och de ser hur Guds hand hjälper dem att hantera olika situationer. I Vila Georgina är droghandeln stor och har stor kraft, man känner det i atmosfären när man går runt på gatorna i kåkstaden. Många gånger försöker de kriminella att använda barnen för olika ärenden, till exempel att överlämna droger och i utbyte får de en leksak. För många barn kan detta locka på grund av att fler av dem inte får presenter hemma. På ABESE finns barn som funnits i detta men genom att han börjat där slutat att utföra dessa tjänster. Personalen talar ständigt om riskerna av att ge sig in i den världen och de försöker också att jobba tillsammans med föräldrarna. De har exempel på vissa barn som vuxit upp i projektet och som sedan gjort bra val för sina liv men de har även exempel på de som gjort fel val och som nu är inne i drogernas och kriminalitetens värld. Enligt personalen handlar det mycket om att inte tappa hoppet för gör de det skulle det skulle de inte orka stå upp och fortsätta med arbetet de gör. Något jag och Jesper förundras över är personalens stora hjärtan och tro, trots att de arbetat i projektet många år och varje dag ställs inför svåra frågor fortsätter deras hjärtan att vara mjuka och fulla av glädje. De har ett stort förtroende bland människorna i området och har aldrig blivit utsatta för hot eller våld, enligt dem själva är detta endast möjligt genom Gud.

Dessa människor som vi delat vår vardag med i två månader har en stor plats i våra hjärtan. De små hjältarna behöver fortsatt förbön för att de ska få kraft att kämpa vidare i deras hem och beskydd för att de ska göra bra val för sina egna liv. De stora hjältarna behöver förbön för att deras kraft i arbetet ska förnyas varje dag och för vishet i de svåra frågor som de dagligen ställs inför. De sprider Guds rike i Vila Georgina och för varje dag tror vi att mörkret krymper och att ljuset sipprar in och blir starkare.

 

IMG_7159 IMG_7165

IMG_7170 IMG_7219 IMG_7306 IMG_7493