Lärdomar.

Jag har lärt mig mycket här. Jag har lärt mig att duscha med 4 liter vatten. Jag har lärt mig att småprata lite på ett afrikanskt språk. Jag har lärt mig mer om vad det innebär att ha ett öppet hem där folk bara droppar in. Jag har lärt mig att mer bara droppa in hos folk. Jag har lärt mig att vänta en timma på att möten ska börja, utan att bli tokig av frustration. Jag har lärt mig att koka majsgröt. Jag har lärt mig att inte klia på myggbett och att be för att de inte ska ge malaria. Jag har lärt mig att plöja fält och plantera majs. Jag har lärt mig att döda ormar. Jag har lärt mig att klippa gräs med en fjuttig metallgrej. Jag har lärt mig att gå upp kl 6 på helgerna. Du läste rätt, klockan 6.

Jag har lärt mig mycket, och jag har också på nytt insett hur mycket jag tar för givet. Att vatten ska komma från kranen eller att ha elektricitet, är bara två av dessa saker. En tredje sak är mat. Här om dagen gick jag förbi en familj jag kommit väldigt nära under min tid här. De har borrat sig djupt in i mitt hjärta och säger även att jag har tagit plats i deras. Vi satt på deras framsida, jag, tre systrar och deras mamma. Systrarna var sysselsatta med att fläta en annan tjejs hår medan vi alla samtalade om det ena och det andra. Rätt som det var skrattade alla till, jag hängde inte riktigt med på vad som hände och när mamman såg min frågande blick förklarade hon att den äldsta dotterns mage högt kurrade till och att det var vad som fick dem att skratta. ”Jaha” sa jag och log lite, men jag såg nog fortfarande lite frågande ut för mamman fortsatte att berätta att ”Hon har inte ätit idag det är därför”. ”Varför inte då?” utbrister jag förvånat, klockan var nämligen strax efter 17, det är en lång tid att gå på tom mage. ”Vi har nästan ingen mat, inga pengar till det. Ett mål per dag blir det, så snart ska vi äta kvällsmat i alla fall” blev det svar jag fick. Tro nu inte att hon klagade till mig när hon sa det här. Nej inte alls. Hon sa det faktiskt med ett leende, ett naturligt konstaterande och en axelryckning.

Kanske denna naturlighet gjorde det hela ännu jobbigare. Det är så de har det, det är deras vardag. Jag kan tro nu att jag borde ha vant mig vid denna vardag. Vant mig vid att se hur folk varje månad kämpar för att få maten att räcka till. Men det har jag inte. Jag vill inte det heller. Jag vill inte att det ska vara normalt, en del av vardagen eller något man naturligt kan konstatera att ”så är det”. Jag vill fortsätta att brottas med frustrationen av att inte kunna hjälpa alla jag möter. Fortsätta tänka igenom vad jag gör med mina pengar och försöka leva ut innebörden att ge i gåva vad jag har fått som gåva. Jag vill fortsätta prisa Gud av tacksamhet för så mycket jag så ofta tar för givet och samtidigt med vishet förvalta det jag för tillfället har. Ja, det är något jag gärna skulle vilja lära mig.

DSC_0219

Jag och Bernice vevar efter vatten.

DSC_0239

Dottern i en familj vi jobbade ute på ett majsfält med en dag. I brist på mat äts det mango. Obs, ej den familj jag skrev om i texten.

/Hanna, Zambia

Tiden mellan jul och nyår

Hallå igen!

Jag kan berätta för er som tvivlar att även Thailand blir kallt under december. De senaste veckorna har det nattetid varit nere kring 15 grader. Jag har fått införskaffa både yllemössa och raggsockar. De tillsammans med pepparkakorna jag och Karin bakade inför den stora julfesten som House of Hope hade bidrog faktiskt till julkänslan en del, men utöver det har det nästan känts som att i år finns det ingen jul. Så kände jag ett tag, och sen kom jag på mig själv ha snurrat till det helt. Vadå ingen jul, vad handlar julen om då? En jul utan snö och glögg, julmat och framför allt familjen, visst, men fortfarande en jul med Jesus! Det gör ju ingen skillnad om det står palmer runt omkring mig och jag befinner mig i en kultur som jag ännu inte riktigt förstår mig på, äter ris tre gånger om dagen och går i shorts. Även jag som kristen har lagt till massa saker som ska höra julen till men som egentligen är sekundära.

Nåväl, vi har i alla fall firat jul! Det började med julfesten här på House of Hope. Hela dagen höll jag och Karin i lekar och aktiviteter som avslutades med en skattjakt. Skatten var ett rum pyntat med ballonger och snöflingor i taket, en plastgran klädd i glitter, ringdans med smågrodorna och farmors lilla kråka och avslutningsvis en tomte som knackade på dörren och undrade om det fanns några snälla barn.

ägg på skedvattenhinksleken

tomten på besök

Tomten var det bästa på hela dagen om man ska gå efter barnens ansiktsuttryck och hejdlösa skratt när han klev in i rummet!
Därefter kom det folk från byar runtomkring, familjemedlemmar till barnen som bor här och andra vänner för att tillsammans äta middag. Efter middagen hölls det i olika framträdanden av barnen och hela kvällen avslutades med en andakt.

julframträdandet

Jag och Karin framför tillsammans men Jenn och Non en låt på House of Hopes julfest

Den 24e blev vi inbjudna till en koreansk församling som är med och stöttar House of Hope. De bjöd på korenask mat och en julshow som både innehöll spexiga framföranden och diciplinerade framföranden av musik och solosång. Den kvällen avslutades med att alla barn och personalen på House of Hope fick varsin julklapp!
Idag är några barn och en del av personalen på besök i en kyrka i Chiang Rai, många barn har åkt hem till sina familjer eller släktingar så bara några få är kvar här. Det känns lite tomt men är också skönt att ha en dag i stillhet mellan allt firande. Barnen har fått se två filmer, Frozen och Mulan.

titta på film

Ett av barnen frågade mig om det ser ut så i Sverige när vi såg Frozen. Ja, svarade jag, ibland ser det ungefär ut så, och jag kände att vi delade en fascination över snö som jag nog aldrig annars skulle ha fascinerats över.

/Lydia, Thailand

Spontant är bra!

Barnen har lov under december månad likaså jag. Ett lov hemma i Sverige hade jag säkert förgyllt dagarna med att titta på serier och filmer, slösurftat på facebook, läst bloggar eller åkt iväg för att shoppa. Här, då jag är utan telefon, begränsad tillgång till internet, ingen TV, shopping är inget alternativ för då måste vi sätta oss i en 14-manna buss där de klämmer in +22 personer som får färdas en timma i svett och bensinlukt. Nej, i stället förgyller jag dagarna med att tvätta för hand, laga mat, pyssla, leka med barn, spela volleyboll, ta promenader, samtala, arbeta ute på fälten och läsa böcker.

När jag går och lägger mig vet jag inte vad morgondagen kommer innehålla endast de dagliga rutinerna bestående av en promenad, tid med Gud och frukost. Sen är det upp till mig att bestämma vad jag vill göra. Vill jag läsa, gör jag det. Vill jag testa på en ny maträtt, gör jag det. Undra vad Miriam gör idag, jag går och hälsar på henne. Tomaterna är slut, jag tar med mig Mapyu och går ner till marknaden för att handla. På vägen hem ser vi att det spelas volleyboll så vi hakar på där och spelar tills det blir mörkt. Går hem och gör scones, pratar ihop oss om dagens händelse och så är det återigen dags för kvällsbönen.

Ett liv utan TV, mobil och ständig uppkoppling på internet kanske låter tråkigt och rastlöst. Men det är en befrielse. Här, då tekniken inte har tagit upp människans tid umgås man i stället med varandra och gör saker tillsammans. Snart är det jul, vem kunde tänka sig att det går lika bra att fira jul utan gran, utan pepparkakor, utan julklappar. I stället blir det större fokus på det viktigast. Gud som sände sin son Jesus hit till världen ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16)” Varför inte dra ner på internetanvändnigen under jul eller stänga av mobilen? Umgås med familj, vänner och fokusera på varför vi firar jul. Jag lovar, det är lätt värt det!

/ Nina Zambia

Featured image

En dag med målning och mangoätning.

Featured image

En varm och svettig dag ute på fälten.

Featured image

En dag bestående av tvättning.

Gatuvimmel

Det är två dagar före julafton, en dag som hemma i Sverige brukar vara fylld av sista-minuten-fix, julmusik och förväntan över att umgås med familjen. Idag sitter jag på kontoret och skriver lite månadsrapporter och fixar med annat jag vill vara klar med innan lediga juldagar. Det i sig är väl ungefär som hemma (och jag väntar julbesök av en familjemedlem, så det är också lite som hemma), men när jag går hem för dagen är det soligt och varmt och de flesta jag passerar är sannolikt inte i färd med att förbereda eller fira jul. Dagen då vi firar Jesus födelse är för den buddhistiska majoriteten en dag som vilken annan. Det som på ytan kan ta sig sådana uttryck som en generell brist på julgranar och julmusik, speglar en i grunden helt annorlunda livssyn.

När jag nu sitter och funderar på hur jag kan sammanfatta mina erfarenheter av tre månader i Kambodja tänker jag t.ex. på  hur livet och religionen är synligt här på ett annat sätt. Nu när det är torrsäsong är det också bröllopstider. I Phnom Penh är det vanligt att smälla upp ett stort tält på närmaste gata, när det är bröllopsmottagning. Jag vet inte hur det fungerar med tillståndsgivning, men i en stad där trafiken i allmänhet är lite hursomhelst blir det en extra utmaning för många när framkomligheten blockerats och rutten måste läggas om. På samma sätt smäller man upp tält ute på gatan när det är begravning (jag kallar det begravning, även om det är kremering som praktiseras mest).

Ut mot gatan har de flesta hus grindar. I de hus som ”bara” är bostadshus är grinden stängd hela tiden. Grindarna kan vara vackert utformade och färgglada, men signalerar ändå en viss rädsla och en tydlig gränsdragning. Där det förekommer verksamhet – matbutik, frisörsalong, klädförsäljning, café, restaurang, mopedverkstad,  verktygsförsäljning el.dyl. – står utrymmet ofta helt öppet mot gatan. På så sätt förstärks gatulivet av det vimmel som pågår halvt inomhus. I de flesta hus och i butiker har man ett altare (stående eller på golvet) där man bränner rökelse och/eller offrar små matgåvor. Ute på gatorna kan det finnas små stånd med försäljning och minirestauranger där det finns plats för några bord och stolar. Mitt i all denna livlighet springer hundar och tuppar omkring, barn cyklar förbi och ropar platt ”Hello!”.

Förstås finns det mycket annat jag upplevt under den här tiden, men just den här vardagsbilden var det som först dök upp i huvudet. Myllret ute på gatorna, att livet är igång från mycket tidigt på morgonen till mycket sent på kvällen. Svårt att komma ifrån. Människor är inte lika måna om att värna sitt ”personliga utrymme” här. Jag vet inte om det finns ens en gång.

Med de tankarna rundar jag av denna gång och önskar god jul härifrån Kambodja!

[Inom kort tillkommer bilder på hur detta gatumyller kan se ut…]

Sara, Kambodja

Ändrade planer

Hej där!
Det har blivit ändrade planer för mig och familjen. Den ursprungliga planen för familjen har varit att de skulle bosätta sig i Berberati i Centralafrikanska Republiken. Oroligheterna som eskalerade i början av året har dock inte möjligort en flytt in i CAR. Det är därför familjen (och jag) bott här i Yaound’e sedan jag anlände i augusti.

Nu har Evangeliska Frikyrkan (EFK) tillsammans med familjen fattat ett mer långsiktigt beslut som innebär att de flyttar till Nelspruit i Sydafrika.

Det betyder att jag också flyttar till Sydafrika för att tillbringa januari i Nelspruit med familjen. Alla fyra barnen Carlsson kommer att börja på en Internationell skola och tanken är då att jag finnas med som stöd under deras första skolveckor. Efter det kommer ju behovet av privatlärare (dvs mig) inte kvarstå och jag får då en ny placering. Så i början av februari kommer jag att flytta till Margate (också i Sydafrika) och jobba som volontär på Place of Restoration.

Place of Restoration är ett center som har särskild kompetens att ta emot barn och tonåringar som utsatts för olika former av övergrepp. Place of Restoration erbjuder professionell hjälp till ande, kropp och själ i en kärleksfull miljö med rådgivning, terapi och varm gemenskap. Man har fått se många illa åtgångna barn bli upprättade. Fosterhemsprogrammet, ”Give a Child a Family”, som är kopplat till verksamheten rekryterar lämpliga fosterföräldrar, utbildar och följer upp dem. Omkring 100 barn finns varje år på centrat. Barnen bor där i cirka sex månader innan de placeras i fosterhemsfamiljer. Välutbildade socialassistenter är anställda för att stötta barnen. Evangeliska Frikyrkans bidrag går till omkostnaderna för verksamheten.

Det känns spännande med nya äventyr, men lite sorgligt att lämna vännerna man fått här.

/Sofie Rundström
Kamerun, Yaound’e

Det är inte fult förens det rinner över...

Det är inte fult förens det rinner över…

Sommarlovet är här!!! (igen?)

Den senaste veckan har det varit feststämning på Gotas de Leche. Normalt sätt brukar jag hjälpa barnen som kommer till CCABs ”centro comunitario” (stadsdels center) med att lära dem matematik. Den senaste veckan har uppgifterna varit helt annorlunda. Istället för matte och att leka med barnen har jag fått städa och fixa inför skolavslutningen som var den 10 december. Det blev väldigt fint tack vare mina medarbetare Isabel, Vanessa och Dina. De pyntade denna gången tre olika ramar av trä med tyger (de jag nämnde i mitt senaste inlägg) och det var dagen efter jag och Vanessa som fick slita med att ta bort allt det fina!

Veckorna innan hade jag övat in en dans tillsammans med en del av barnen. Efter en predikan, lite tal och ett juldrama var det dags för mig att gå upp på scenen med barnen i färgglada kläder inför alla deras föräldrar och släktingar. Det var en riktigt go stämning bland oss alla under tiden vi dansade. Kanske lite extra rolig eftersom jag är minst dubbelt så lång som de flesta av mina duktiga dansare?

Den 15 december har alla anställda inom CCAB samlats för att ha en avslutningsmiddag ihop och även här var humöret på topp. Vi förberedde asado(grillat kött) och grönsaker tillsammans, därefter köpte vi ett stort lass mandioca( en rotfrukt som liknar potatis om inte lite sötare) – allt detta under ett ständigt tereré(en sorts te) drickande. Värmen var påtaglig, den från solen likaväl som den från vår gemenskap kring bordet då vi senare åt. Vi skrattade och hade det trevligt ihop och jag upplevde en känsla av att vara helt obekymrad – en känsla som blivit vanligare och vanligare för mig under min tid här i Sydamerikas hjärta.

Adan, Paraguay

Aslutningsbild med barnen från Gotas de Leche.

Aslutningsbild med barnen från Gotas de Leche.

Och här med alla anställda inom CCAB. Vi alla fick en kasse var med lite godsaker - gottigott gott!

Och här med alla anställda inom CCAB. Vi alla fick en kasse var med lite godsaker – gottigott gott!

Bröllopsdags!

Sara och jag har blivit bjudna på bröllop 7 januari. En kambodjansk tjej som jobbar på ICC ska gifta sig. Det ska bli jätteroligt 🙂 Jag hade hört av tidigare StepOutare att man kan tänkas bli inbjuden till ett eller flera bröllop under vistelsen här. Vet inte riktigt det totala antalet gäster men med tanke på att vi blir bjudna, som bara är förbipasserande, så kan jag tänka mig att man bjuder många! Bröllopspresenten är en summa pengar som man överlämnar i ett kuvert som man får med inbjudningskortet.

Har förstått det som att alla gäster inte kommer samtidigt till festen. En del blir inbjudna till att ta del av själva programmet, medan andra kommer bara till middagen. Då stannar man en stund och går sedan hem igen för att kunna lämna plats för fler gäster. Ibland hyr man en lokal för bröllopet, ibland sätter man upp ett stort tält nånstans (vilket kan vara ute på en gata, så att trafiken får ta en annan väg just då)

Ikväll ska vi hem till en amerikansk vän, som också är bjuden, och prova kambodjanska klänningar. Hon har bott här i flera år och verkar ha hunnit samla på sig några stycken. Får se om vi hittar nåt som passar.

Får återkomma med mer detaljer kring bröllopet när vi faktiskt varit där och upplevt det 🙂

Sara Fredh

Kambodja

IMG_0515

Det vackra inbjudningskortet!

Ris!

Har aldrig varit särskilt fascinerad eller förälskad i ris. Nu har vi inget val, här kretsar en väldigt stor del av livet kring just RIS.
Frukost, lunch, middag, sekt ris, kokt ris, ångat ris, soppa, dessert, snacks mm. Färgen vit är direkt översatt: ”färg ris”. När man ska äta säger man inte ”äta mat” man säger ”äta ris”.
Är dock förvånad över hur bra det går att käka ris tre ggr/dag och hur gott det är. Det finns så många sorter. Hittills har vi ätit, svart ris, rött ris, sticky rice (som är lite av ett signalement för norra Thailand) och ”vanligt” ris. När jag säger ”vanligt” så är det ju inte som i Sverige. Det är så mycket godare, vet inte varför. Men vi har skämtat om att dom skickar det dåliga riset utomlands.. Kanske?
Hemma är jag van vid att försöka variera det jag äter och skulle aldrig få för mig att käka tex potatis till frukost. Men här är det resten av det man äter som blir variationen. Olika ”bladgrytor”, kyckling tillagat på olika sätt (dock mest ben och senor..) och gris. Mycket grönsaker och mycket frukt! Ang grönsakerna så äter man väldigt sällan färska grönsaker det saknar jag med Sverige och att kunna äta ekologiska grönsaker och frukter. Blir lite mörkrädd när jag tänker på hur mycket skit vi käkar här, som någon sa: insekterna har i alla fall vett att hålla sig borta.. Någon annan berättade om bönder i bergen som aldrig skulle få för sig att käka sina egna grönsaker. Otäckt!
Åter till riset. Här har man skördat ris och köpt ris från andra den senaste månaden. Vi räknade lite på hur mycket som går åt på ett år och kom fram till ca två och ett halvt ton på House of Hope! Men när man ser hur mycket dessa små varelser äter blir det liiiite lättare att förstå i alla fall.
Är mycket fascinerad över denna gröda. Känns bra ändå att veta lite mer om ris. I våras innan jag visste att vi skulle hit. Funderade jag och mina kompisar över just ris. Hur funkar det? Var kommer det ifrån? Hur ser det ut? Hur skördar man? Nu vet jag. Känns kul!
När vi flyttade ut hit var risfälten alldeles gula och det var helt otroligt vackert. Kändes lite som i Sverige på sensommaren när alla fälten är gula. Nu är det inte lika vackert, men är glad att vi kom när vi kom så vi hann njuta av gula risfält.

Så fantastiskt är det inte med ris så tror dock inte att risätande i dessa mängder är en vana jag kommer ta med mig hem. Får se i Maj.

/Karin Thailand

WP_20141120_007

Ris färdigt att skördas.

WP_20141120_005

Torkar ris i solen. Huset till höger är flickornas och det till vänster är pojkarnas. Under dom bor jag och Lydia.

WP_20141120_028

Varje kväll samlar man ihop riset för att slippa få i dagg och varje morgon slätar man ut det igen. Detta gjorde vi i ca en vecka

En jul i 40 graders hetta…

I helgen har två saker landat i mig. Två saker som jag tidigare känt till, men som jag liksom inte riktigt förstått.

I lördags cyklade jag och Adam för att handla mat, en cykeltur på ca 10 minuter. Vi hade suttit inne i vårt AC-klimat hela förmiddagen och insåg vid 12-tiden att vi behövde röra oss, för att hinna med dagens bestyr. Oturligt nog hade vi inte gått upp för att handla klockan 6 på morgonen som normala paraguayaner gör, utan begav oss ut vid 12-tiden då hade solen beslutat att gassa med full kraft. 40 grader i skuggan, en temperatur där cykelstyrets svarta gummiöverdrag var nästintill ohanterligt, för att inte tala om sadeln. Tidigare har jag funderat på hur det kommer sig att effektivitetsnivån här vanligen är lägre än i vårt väldigt produktiva Sverige. Svaret är, försök arbeta i 40 graders värme. Det går bara inte. Kroppen säger; Nej! Detta ger också svar på varför Paraguayanerna anpassat sina liv till de tidiga morgnar och vila mitt på dagen. Ett faktum en morgontrött människa (Läs jag) haft svårt att förstå. Försök arbeta i 40 graders värme!

Min andra insikt har även den med temperatur att göra. Igår kollade jag på SVTs Luciasändning från Göteborg (tillägg: för första gången i mitt liv, underligt hur man blir mer svensk utomlands). Vilken stämning! Jag rös flera gånger. Har aldrig känt mig så svensk. Grejen är att här i Paraguay har jag liksom inte riktigt funnit någon julstämning. Varför? Jo, säga vad man vill om det svenska mörkret och kylan, men det passar liksom in i den västerländska jultraditionen. Med allt ljusare dagar och den där värmen på 40 grader, är det svårare att med känsla sjunga med i ”Let it snow” och ”I’m dreaming of a white christmas”.

Det fantastiska med temperaturläget är att:
1) Fokus flyttas från produktion till relation.
2) Julens budskap får den vackraste förflyttning från att handla om myspys och paket till Guds sons födelse (läste att snittpresenten i Sverige kostar 800 kr).
3) Jag får uppleva det fantastiska och rogivande i att sitta under ett mangoträd och dricka min färskpressade mangojuice.

Livet i värmen är trots allt fint!

Victor III, Paraguay

En väldigt varm cykel!

En väldigt varm cykel!

En favoritplacering i hettans Paraguay.

En favoritplacering i hettans Paraguay.

Älska din nästa.

Församlingen ”Igreja Batista Independente Sertaneja” älskar andra människor, främst de minsta i samhället. Stora delar av församlingsmedlemmarna är flitigt delaktiga i kyrkans olika sociala insatser. Fler i församlingen har vad de behöver men lever inte i överflöd. Trots detta delar de med sig av sina tillgångar och sin tid när någon behöver. I detta inlägg tänkte jag berätta om ett av många exempel.

I en av söndagsskolsklasserna finns det en flicka som jag här väljer att kalla Sara. Hon bor med sina fem syskon och deras pappa. För ett år sedan gick mamman bort i samband med den yngsta broderns förlossning. Pappan har inte den bästa förmågan att ta hand om sina barn då han missbrukar alkohol och droger. Han arbetar inte utan får ett bidrag från staten för att vara hemma och ta hand om sina barn. En man i församlingen bor i närheten av dem och det är han som tar med sig Sara och några av hennes syskon till söndagsskolan. För några veckor sedan berättade Sara för söndagsskolsläraren Dielma om att hon snart skulle fylla år och att hennes dröm är att få en tårta. Hon berättade även att hon aldrig fått något paket. Dielma pratade med mig och några andra tjejer och kvinnor i församlingen om att hålla en liten födelsedagsfest för Sara. Dielma samtalade med pappan och vi fick tillåtelse att komma hem till dem och hålla en fest för Sara. Dielma gjorde en tårta, vi andra köpte några presenter (kläder, skor och leksaker), vi gjorde chokladbollar och tog med oss ballonger samt partyhattar. Väl hemma hos Sara fick vi träffa alla hennes syskon och även pappan. Han var vid sina sinnes fulla bruk och uttryckte tacksamhet över vad vi gjorde för hans dotter. Vi sjöng för Sara, åt tårta och bad för hennes liv och om Guds beskydd över hela familjen och deras hem. Sara öppnade sina paket och hela hon utstrålade lycka. Vi gick därifrån glada över att kalaset blev så bra. Men även med en sorgsen känsla över barnens utsatta situation. Den äldsta systern som är 11 år är den som sköter allt i hemmet. Hela familjen bor i ett litet och slitet utrymme på två rum och kök, de delar på två sängar. Vi tackar Gud för att några av barnen deltar i söndagsskolan och ber för att de ska få uppleva den kärlek Gud har för dem. Vi ber även för att deras pappa ska få bli befriad från sitt missbruk. Under tiden får vi som församling fortsätta att visa omsorg och att sträcka ut våra händer.

/Anna-Carolina

image

image

image

image