Lärdomar.

Jag har lärt mig mycket här. Jag har lärt mig att duscha med 4 liter vatten. Jag har lärt mig att småprata lite på ett afrikanskt språk. Jag har lärt mig mer om vad det innebär att ha ett öppet hem där folk bara droppar in. Jag har lärt mig att mer bara droppa in hos folk. Jag har lärt mig att vänta en timma på att möten ska börja, utan att bli tokig av frustration. Jag har lärt mig att koka majsgröt. Jag har lärt mig att inte klia på myggbett och att be för att de inte ska ge malaria. Jag har lärt mig att plöja fält och plantera majs. Jag har lärt mig att döda ormar. Jag har lärt mig att klippa gräs med en fjuttig metallgrej. Jag har lärt mig att gå upp kl 6 på helgerna. Du läste rätt, klockan 6.

Jag har lärt mig mycket, och jag har också på nytt insett hur mycket jag tar för givet. Att vatten ska komma från kranen eller att ha elektricitet, är bara två av dessa saker. En tredje sak är mat. Här om dagen gick jag förbi en familj jag kommit väldigt nära under min tid här. De har borrat sig djupt in i mitt hjärta och säger även att jag har tagit plats i deras. Vi satt på deras framsida, jag, tre systrar och deras mamma. Systrarna var sysselsatta med att fläta en annan tjejs hår medan vi alla samtalade om det ena och det andra. Rätt som det var skrattade alla till, jag hängde inte riktigt med på vad som hände och när mamman såg min frågande blick förklarade hon att den äldsta dotterns mage högt kurrade till och att det var vad som fick dem att skratta. ”Jaha” sa jag och log lite, men jag såg nog fortfarande lite frågande ut för mamman fortsatte att berätta att ”Hon har inte ätit idag det är därför”. ”Varför inte då?” utbrister jag förvånat, klockan var nämligen strax efter 17, det är en lång tid att gå på tom mage. ”Vi har nästan ingen mat, inga pengar till det. Ett mål per dag blir det, så snart ska vi äta kvällsmat i alla fall” blev det svar jag fick. Tro nu inte att hon klagade till mig när hon sa det här. Nej inte alls. Hon sa det faktiskt med ett leende, ett naturligt konstaterande och en axelryckning.

Kanske denna naturlighet gjorde det hela ännu jobbigare. Det är så de har det, det är deras vardag. Jag kan tro nu att jag borde ha vant mig vid denna vardag. Vant mig vid att se hur folk varje månad kämpar för att få maten att räcka till. Men det har jag inte. Jag vill inte det heller. Jag vill inte att det ska vara normalt, en del av vardagen eller något man naturligt kan konstatera att ”så är det”. Jag vill fortsätta att brottas med frustrationen av att inte kunna hjälpa alla jag möter. Fortsätta tänka igenom vad jag gör med mina pengar och försöka leva ut innebörden att ge i gåva vad jag har fått som gåva. Jag vill fortsätta prisa Gud av tacksamhet för så mycket jag så ofta tar för givet och samtidigt med vishet förvalta det jag för tillfället har. Ja, det är något jag gärna skulle vilja lära mig.

DSC_0219

Jag och Bernice vevar efter vatten.

DSC_0239

Dottern i en familj vi jobbade ute på ett majsfält med en dag. I brist på mat äts det mango. Obs, ej den familj jag skrev om i texten.

/Hanna, Zambia

Annonser