Ris!

Har aldrig varit särskilt fascinerad eller förälskad i ris. Nu har vi inget val, här kretsar en väldigt stor del av livet kring just RIS.
Frukost, lunch, middag, sekt ris, kokt ris, ångat ris, soppa, dessert, snacks mm. Färgen vit är direkt översatt: ”färg ris”. När man ska äta säger man inte ”äta mat” man säger ”äta ris”.
Är dock förvånad över hur bra det går att käka ris tre ggr/dag och hur gott det är. Det finns så många sorter. Hittills har vi ätit, svart ris, rött ris, sticky rice (som är lite av ett signalement för norra Thailand) och ”vanligt” ris. När jag säger ”vanligt” så är det ju inte som i Sverige. Det är så mycket godare, vet inte varför. Men vi har skämtat om att dom skickar det dåliga riset utomlands.. Kanske?
Hemma är jag van vid att försöka variera det jag äter och skulle aldrig få för mig att käka tex potatis till frukost. Men här är det resten av det man äter som blir variationen. Olika ”bladgrytor”, kyckling tillagat på olika sätt (dock mest ben och senor..) och gris. Mycket grönsaker och mycket frukt! Ang grönsakerna så äter man väldigt sällan färska grönsaker det saknar jag med Sverige och att kunna äta ekologiska grönsaker och frukter. Blir lite mörkrädd när jag tänker på hur mycket skit vi käkar här, som någon sa: insekterna har i alla fall vett att hålla sig borta.. Någon annan berättade om bönder i bergen som aldrig skulle få för sig att käka sina egna grönsaker. Otäckt!
Åter till riset. Här har man skördat ris och köpt ris från andra den senaste månaden. Vi räknade lite på hur mycket som går åt på ett år och kom fram till ca två och ett halvt ton på House of Hope! Men när man ser hur mycket dessa små varelser äter blir det liiiite lättare att förstå i alla fall.
Är mycket fascinerad över denna gröda. Känns bra ändå att veta lite mer om ris. I våras innan jag visste att vi skulle hit. Funderade jag och mina kompisar över just ris. Hur funkar det? Var kommer det ifrån? Hur ser det ut? Hur skördar man? Nu vet jag. Känns kul!
När vi flyttade ut hit var risfälten alldeles gula och det var helt otroligt vackert. Kändes lite som i Sverige på sensommaren när alla fälten är gula. Nu är det inte lika vackert, men är glad att vi kom när vi kom så vi hann njuta av gula risfält.

Så fantastiskt är det inte med ris så tror dock inte att risätande i dessa mängder är en vana jag kommer ta med mig hem. Får se i Maj.

/Karin Thailand

WP_20141120_007

Ris färdigt att skördas.

WP_20141120_005

Torkar ris i solen. Huset till höger är flickornas och det till vänster är pojkarnas. Under dom bor jag och Lydia.

WP_20141120_028

Varje kväll samlar man ihop riset för att slippa få i dagg och varje morgon slätar man ut det igen. Detta gjorde vi i ca en vecka

Annonser

En jul i 40 graders hetta…

I helgen har två saker landat i mig. Två saker som jag tidigare känt till, men som jag liksom inte riktigt förstått.

I lördags cyklade jag och Adam för att handla mat, en cykeltur på ca 10 minuter. Vi hade suttit inne i vårt AC-klimat hela förmiddagen och insåg vid 12-tiden att vi behövde röra oss, för att hinna med dagens bestyr. Oturligt nog hade vi inte gått upp för att handla klockan 6 på morgonen som normala paraguayaner gör, utan begav oss ut vid 12-tiden då hade solen beslutat att gassa med full kraft. 40 grader i skuggan, en temperatur där cykelstyrets svarta gummiöverdrag var nästintill ohanterligt, för att inte tala om sadeln. Tidigare har jag funderat på hur det kommer sig att effektivitetsnivån här vanligen är lägre än i vårt väldigt produktiva Sverige. Svaret är, försök arbeta i 40 graders värme. Det går bara inte. Kroppen säger; Nej! Detta ger också svar på varför Paraguayanerna anpassat sina liv till de tidiga morgnar och vila mitt på dagen. Ett faktum en morgontrött människa (Läs jag) haft svårt att förstå. Försök arbeta i 40 graders värme!

Min andra insikt har även den med temperatur att göra. Igår kollade jag på SVTs Luciasändning från Göteborg (tillägg: för första gången i mitt liv, underligt hur man blir mer svensk utomlands). Vilken stämning! Jag rös flera gånger. Har aldrig känt mig så svensk. Grejen är att här i Paraguay har jag liksom inte riktigt funnit någon julstämning. Varför? Jo, säga vad man vill om det svenska mörkret och kylan, men det passar liksom in i den västerländska jultraditionen. Med allt ljusare dagar och den där värmen på 40 grader, är det svårare att med känsla sjunga med i ”Let it snow” och ”I’m dreaming of a white christmas”.

Det fantastiska med temperaturläget är att:
1) Fokus flyttas från produktion till relation.
2) Julens budskap får den vackraste förflyttning från att handla om myspys och paket till Guds sons födelse (läste att snittpresenten i Sverige kostar 800 kr).
3) Jag får uppleva det fantastiska och rogivande i att sitta under ett mangoträd och dricka min färskpressade mangojuice.

Livet i värmen är trots allt fint!

Victor III, Paraguay

En väldigt varm cykel!

En väldigt varm cykel!

En favoritplacering i hettans Paraguay.

En favoritplacering i hettans Paraguay.

Älska din nästa.

Församlingen ”Igreja Batista Independente Sertaneja” älskar andra människor, främst de minsta i samhället. Stora delar av församlingsmedlemmarna är flitigt delaktiga i kyrkans olika sociala insatser. Fler i församlingen har vad de behöver men lever inte i överflöd. Trots detta delar de med sig av sina tillgångar och sin tid när någon behöver. I detta inlägg tänkte jag berätta om ett av många exempel.

I en av söndagsskolsklasserna finns det en flicka som jag här väljer att kalla Sara. Hon bor med sina fem syskon och deras pappa. För ett år sedan gick mamman bort i samband med den yngsta broderns förlossning. Pappan har inte den bästa förmågan att ta hand om sina barn då han missbrukar alkohol och droger. Han arbetar inte utan får ett bidrag från staten för att vara hemma och ta hand om sina barn. En man i församlingen bor i närheten av dem och det är han som tar med sig Sara och några av hennes syskon till söndagsskolan. För några veckor sedan berättade Sara för söndagsskolsläraren Dielma om att hon snart skulle fylla år och att hennes dröm är att få en tårta. Hon berättade även att hon aldrig fått något paket. Dielma pratade med mig och några andra tjejer och kvinnor i församlingen om att hålla en liten födelsedagsfest för Sara. Dielma samtalade med pappan och vi fick tillåtelse att komma hem till dem och hålla en fest för Sara. Dielma gjorde en tårta, vi andra köpte några presenter (kläder, skor och leksaker), vi gjorde chokladbollar och tog med oss ballonger samt partyhattar. Väl hemma hos Sara fick vi träffa alla hennes syskon och även pappan. Han var vid sina sinnes fulla bruk och uttryckte tacksamhet över vad vi gjorde för hans dotter. Vi sjöng för Sara, åt tårta och bad för hennes liv och om Guds beskydd över hela familjen och deras hem. Sara öppnade sina paket och hela hon utstrålade lycka. Vi gick därifrån glada över att kalaset blev så bra. Men även med en sorgsen känsla över barnens utsatta situation. Den äldsta systern som är 11 år är den som sköter allt i hemmet. Hela familjen bor i ett litet och slitet utrymme på två rum och kök, de delar på två sängar. Vi tackar Gud för att några av barnen deltar i söndagsskolan och ber för att de ska få uppleva den kärlek Gud har för dem. Vi ber även för att deras pappa ska få bli befriad från sitt missbruk. Under tiden får vi som församling fortsätta att visa omsorg och att sträcka ut våra händer.

/Anna-Carolina

image

image

image

image

Mycket sång och dans

Jag är lika taggad varje gång när jag ska till kyrkan och ha gudstjänst. Det är så mycket sång och dans. kl.10:00 ska gudstjänsten börja men på grund av ”Zambia – time” så börjar gudstjänsten lite sent. Ingen klagar om att gudstjänsten ha börjat sent eller något. Det som är viktigt är att gudstjänsten börjar.

I början av gudstjänsten så sjunger körerna mycket, 2 till 3 sånger var i varje kör. När de ska gå upp och sjunga, på vägen dit sjunger dem en sång med mycket fina rörelser och musik till. När dem är framme sjunger de en sång utan musik, de sjunger Acapella. Efter den sången så ska de gå ner och sätta sig. På vägen till sin plats så dansar de samtidigt som de sjunger. De är helt otroliga. De är jätte duktiga på att dansa. Deras rörelse är så mjuka och gungiga. Det finns tre körer i kyrkan.

Efter all sång så går den som ska leda upp och välkomna alla. När den är klar så är det upplysningar. Det är mycket information så det tar en stund innan det är klart. Efter det så är det kollekt. Ibland så förekommer solo sång innan predikan börjar. Efter predikan sjunger man en psalm. Efter det så kommer avslutningsbönen. När gudstjänsten är slut så går alla ut medan en kör sitter kvar och sjunger.

Ofta är predikningarna långa. Jag, Hanna och Nina har varit med en gång när det var ungdomsgruppen som ledde gudstjänsten. En ung kille i vår ålder predikade men hans predikan var väldigt kort. Efter hans predikan så jublade alla.  Alla var så glada över att predikan var kort. Jag, Hanna och Nina fattade ingeting. Vi satt bredvid ett missionärspar och de berättade vad som händer. Vi tyckte att det var lite roligt. Mycket annorlunda men intressant att se hur de firar gudstjänst.

Bild 1: Påväg till kyrkan

Bild 2: Vår kyrka i Mpongwe

Bild 3: Såhär ser det ut inne

Bild 4: Kören sjunger

Såhär ser det ut innutiDSC_0755DSC_0757DSC_0763

/Mapyu, Zambia

Det är mycket som börjar bli vardag här

Att vakna 5.45 och ta vara på morgonen innan arbetsdagen startar, börjar kännas naturligt. Att klättra i mangoträden runt huset och att plocka bananer och avokado från tomten känns rätt normalt, och samtidigt otroligt lyxigt. Att tvätta kläder för hand börjar tillhöra veckosysslorna, om än en rätt oregelbunden sådan. Att trassla in sig i myggnät är en del av kvällsrutinen, dock inte den härligaste.

Att ständigt vara svettig är däremot något som inte är lika självklart längre. Regnperioden har nu börjat på riktigt, vilket till vår stora glädje har sänkt temperaturen till ett genomsnitt på ca 27 grader dagtid. Detta regn kommer leda till ett nytt inslag i vardagen: att halka omkring i lera. Färga bakbenen brunprickiga gör man effektivast med hjälp av flip-flop, något som vi ännu bara har gjort ett fåtal gånger men som garanterat kommer tillhöra vardagen så småningom.

En annan sak vi har att vänta inom en snar framtid är att jobba ute på fälten. De flesta som bor här har ett fält, detta fält kan variera i storlek men på de allra flesta planteras majs. Nu när regnet ganska regelbundet börjat falla, har även många börjat förbereda marken för den kommande odlingen. Än så länge har vi bara varit med ute ett par dagar, detta var tre veckor sedan och blåsorna i händerna håller fortfarande på att läka. Trots ömma händer var det härliga dagar, känslan av att ha uträttat något och kunna se tydliga resultat är en riktigt fin känsla. Men det är hårt arbete i het sol, jag beundrar dessa starka människor mycket.

Det finns många fler inslag i min vardag och i den kommande framtiden, men det sparar jag till ett annat inlägg, var dag har nog av sin egen plåga. Haha, nädå, livet är väldigt bra här och nästan varje dag förundras jag över vilken nåd det är att få vara här.
Nu är det mörkt ute och det börjar bli dags att trassla in sig i myggnätet. Önska mig lycka till.

/Hanna, Zambia

Lite bilder från dagens fältarbete:

"Så göra vi när vi sår vårat fält, tidigt en lördags morgon"

DSC_0408 ”Så göra vi när vi sår vårat fält, tidigt en lördags morgon”.  

DSC_0448

10 timmar av arbete och afrikansk sol gjorde oss till slut trötta, vi försöker verka coola, lyckas sådär.

DSC_0971

Sammanfattningsvis är vi så otroligt tacksamma för all glädje vi får uppleva här, Gud är god!

Det här med värderingar

I mitt förra blogginlägg utlovade jag en uppföljare om värderingskrockar. I sagda blogginlägg försökte jag dessförinnan klämma in mina funderingar i några sammanfattande, allmänt hållna och neutrala meningar. Det gick så där, antingen blev de för vaga och obegripliga eller kunde läsas som alltför generaliserande och  kritiska. Inte så lätt att uttala sig sakligt om kulturskillnader, som visserligen är verkliga, men som lätt förenklas och kan missförstås. Jag gör ett nytt försök nu (och skriver samtidigt ett längre inlägg än som rekommenderas). Vi håller tummarna för att det går vägen.

Värderingskrockar. I min vardag på kontoret krockar jag inte med personer eller rutiner. Det är en trevlig stämning på International Cooperation Cambodia. Mina kollegor är öppna, har nära till skratt och månar om varandra. I den kambodjanska kulturen betonas att bemöta andra på ett respektfullt, korrekt sätt och att visa hänsyn, lite som den svenska artighetskulturen. Och jag kan prata engelska med alla dem jag faktiskt behöver kunna kommunicera med. Inga problem så långt.

I samtal med andra, både kambodjaner och utlänningar som varit i landet en längre tid, har jag börjat se andra värderingar. Det finns en större öppenhet för att vi är beroende av varandra, jämfört med den svenska reda-sig-själv-mentaliteten. Värden som harmoni, tacksamhet och generositet hålls högt. Det är positiva värden som det inte finns direkt orsak att vända sig mot. En skillnad gentemot Sverige är att familjer, grupper och samhället ses som hierarkiska: det är naturligt att det finns människor som har mer ansvar att försörja och ta hand om andra. I gengäld har de större inflytande och ges större lojalitet. Så långt kan man konstatera att vi tänker olika, utan att väga värderingar mot varandra. Så vad är det jag hakar upp mig på?

Jag sitter framför datorn om dagarna och skriver informerande om mänskliga rättigheter, som ju är knutna till demokrati och rättstatsideal. Ett helt litet (eller stort…) paket värderingar som hör ihop. Med de glasögonen läser jag nyhetsrapporter och hör andra berätta om hur människors rättigheter kränks och hur de saknar större möjligheter till upprättelse (tyvärr är det ofta så att den som kan betala bäst har rätten med sig). Sedan nittiotalet har Kambodja en grundlag som bygger på demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Att förverkliga de idealen är en process som hindras t.ex. av korruption, men som också påverkas av just värderingar.

I Sverige, har det sagts, håller vi sanning som ett högre värde än harmoni. Vi kan tala om en persons handlande i termer av skuld och tycker att det är självklart att konfrontera det som är fel. I den kambodjanska kulturen är skam ett mer bärande begrepp än skuld, och kopplat till harmoni. Att konfrontera är att bryta harmonin och kan leda till att en person belastas med skam – i båda fallen något man vill undvika. (Det skulle också kunna förstås som att den sociala ordning man vill upprätthålla är viktigare än begrepp som rätt och fel, i sig en skiljelinje som inte nödvändigtvis är lika tydlig/viktig i alla kulturer.) Jag som kommer utifrån med mina värderingar kan känna en ilska och frustration över att ”så här får det ju inte gå till”, att vissa saker är uppenbart fel och borde rättas till. Min förståelse av ansvar, harmoni och lojalitet visar sig vara en annan.

Så för att avrunda: när jag först kom hit hade jag svårt att hitta de berömda kulturkrockarna (mer än mycket ytliga sådana). Med hjälp av andra har jag börjat se att de kan röra djupt liggande värderingar, på ett plan som gör mig riktigt upprörd, på riktigt (och de som känner mig vet att det inte händer särskilt ofta…). Sånt har jag funderat på, på sistone. Nästa gång kanske det handlar om nåt roligare, geckoödlor kanske.

/Sara Lindé, Phnom Penh

Så här långt…

Hej Sofie här!

Jag tänkte att jag skulle ge en liten sammanfattning av min tid utomlands så här långt. Det är ju nu(ja, eller iallafall om tredagar) fyra månader sedan mamma med tårar i ögonen vinkade av mig på Arlanda. Mina ögon höll sig torra under avskedet men kom efter några veckor när saknaden och insikten om avståndet slog in.

Jag har sedan jag åkte bott med familjen Carlsson i Yaounde, Cameroun. Jag har ägnat min tid åt att undervisa Tora Carlsson i ett rum som vi hyr på en Amerikansk skola för missionärsbarn. Detta är en rik välsignelse då jag har utbyte av lärarna och Tora av eleverna på skolan. Jag och Tora trivs väldigt bra ihop och att undervisa henne är både roligt och utmanande. Utöver undervisningen pluggar jag franska, delar gemenskapen i en hemgrupp (det vill säga att vi är några stycken som träffas för att be och läsa bibeln) och går till kyrkan.

Vissa saker med min resa har blivit som jag förväntat och vissa har det inte. Vissa saker bättre än jag anat och andra svårare än jag trott. Vissa saker har fallit på plats med lätthet medan andra varit utmanande.

Att språket skulle vara svårt för mig att få kläm på var något jag hade rätt i, men att luftfuktigheten är så hög under regnperioden att kläder möglar hade jag ingen aning om. Redan från första stund har jag känt mig som en i gänget hos familjen Carlsson, men att jag i ganska stor utsträckning är hänvisad till att vara bakom murar har verkligen varit jobbigt (det är bättre nu när jag lärt mig att ta mig runt lite på egenhand). Undervisningen och samarbetet med Tora är verkligen givande och roligt, men att komma hit ensam och vara tvungen att bygga alla relationer från noll har verkligen tagit på krafterna emellanåt.

Det som förvånat mig allra mest sedan jag kommit hit är dock hur lik jag är mig. Jag hade en föreställning om att jag skulle få nya problem att brottas med, att nya förutsättningar skulle leda till en ny Sofie. Jag använde mig för ett tag sedan av citatet ”Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.” vilket jag upplevt stämmer då Gud har varit och är med mig. Senaste tiden har jag dock tänkt att vart jag mig i världen vänder kan jag inte fly från mina ränder. Det är ett nytt land med nya förutsättningar och det har till viss del lett nya utmaningar och nya insikter MEN det har blivit väldigt tydligt för mig att mina fel och brister är desamma. Det är samma ovanor och själviskhet jag brottas med här som jag brottades med hemma. Jag kan inte fly från de delarna av mig själv som jag inte gillar och det finns inga genvägar. Vill jag bli en bättre människa måste jag göra jobbet som krävs för att förändras.

Jag hoppades att Gud skulle använda den här resan till att forma mig och ge mig nya insikter om livet. Som vanligt förvånar och utmanar han mig genom att lära mig något jag inte kunnat föreställa mig och inte heller så gärna vill erkänna. Vart jag än tar vägen och hur många år jag än lever kommer jag alltid behöva umgås med mig själv. Därför kommer det också an på MIG, ingen och ingenting annat, att göra det som krävs för att vara den jag vill vara. Som tur är finns Gud med mig varje steg och hjälper mig, så helt själv är jag inte.

Gud har för övrigt jobbat med mig på många sätt och verkligen visat sin trofasthet. Det är med stor tacksamhet jag kan konstatera att Gud verkligen gått före och förberett och att han är med i varje steg på min resa.

Ja det sammanfattar min tid här fram tills nu. Det är med glädje, nyfikenhet och lite bävan som jag ser framemot resten av min tid och vad Gud ska lära mig här näst.

Allt gott!
/Sofie Rundström Yaounde, Cameroun

En bild på en av mina vardagsvyer.

En bild på en av mina vardagsvyer.