Landsbygdsprojekt

Den gamle mannen hälsar oss välkomna när vi kliver av mopederna. Vi hälsar tillbaka med ett ”Chuom riep suo”, handflatorna mot varandra i höjd med hakan. Vi är i ett litet jordbrukssamhälle i Prey Veng-provinsen i sydöstra Kambodja, på vägen mellan Phnom Penh och Ho Chi Minh City.

Gården är liten, han bor i en enkel hydda av flätade, nu grånade, blad. Runtikring finns en gurkodling, damm för fiskodling, kycklingbur, en brunn och andra små hyddor. Våra kollegor från International Cooperation Cambodias projekt PARCE (Poverty Alleviation through Rural Community Empowerment) förklarar att vi är på besök för att se hur ICC arbetar. Han visar oss hur han fått hjälp med en enklare toalett, en vattenpump till brunnen och att kunna variera det han odlar och vilka djur han håller. Sen hans fru dog för ett par månader sen lever han ensam. Han förklarar att han sen dess inte orkat vara så aktiv.

Innan vi åker vidare till andra modellbönder får vi sätta oss tillsammans med en grupp i en annan hydda närmare byvägen. Trots våra försiktiga frågor är det svårt att veta om det är delar av hans familj, hans grannar eller en blandning. Vi frågar om hur de har upplevt att delta i ICC:s projekt och de vill veta hur gamla vi och våra föräldrar är och hur vi trivs i Kambodja. De är vänliga och tillmötesgående under hela vårt besök (som inte är planerat i förväg). De flesta eller alla i byn verkar vara risbönder. Med ICC:s träning och hjälp att diversifiera kan de på ett bättre sätt säkra inkomster under året.

Nu i januari är det lite svalare och jag är glad att jag tog med mig en tröja. Det är dammigt på vägarna. Vi gör några fler besök och de lite vaga bilder jag tidigare haft av ICC:s konkreta arbete i provinserna får tydligare konturer. Vi får träffa andra grupper som deltar i ICC:s projekt, bl.a. några som stöttats i att bilda olika typer av kooperativ. När de samarbetar i byarna kan de lättare stabilisera och förbättra inkomsten från risförsäljning, bidra till en gemensam sparkassa och möjliggöra mikrolån (där räntan går tillbaka till byborna, istället för ett låneinstitut).

Ri

Risfält.

Under eftermiddagen åker vi vidare mot Svay Rieng-provinsen, där vår studieresa ska fortsätta dagen efter. Efter att ha blivit tilldelade rum på ett hotell går vi (ett tiotal personer) ut på en gemensam, förbeställd middag. Till riset serveras olika rätter, smakerna är ömsom sötsurt, fräscht örtigt, salt och syrligt. En liten omelett är gjord med ”khmer-ost”, som det kallar den. Den smakar just salt och syrligt och aningens fiskaktigt. Senare visar det sig att det de kallar ost inte alls har något med mjölk att göra, utan är gjord på fisk och lite annat. En kollega berättar om komiska måltidsminnen på resa i andra länder.

Papaya i Svay Rieng

Papayaträd. Hade jag aldrig sett förut.

Ananas hade jag heller aldrig sett växa...

Ananas hade jag heller aldrig sett växa…

Dagen därpå får vi vara med och se hur ett annat ICC-projekt jobbar med förbättringar på en skola och fler jordbruksprojekt. De vi möter där pratar också om hur samarbetet inom byarna lett till större sammanhållning och enhet. På eftermidddagen åker vi tillbaka mot Phnom Penh. Ett av målen med ICC:s projekt är att de som bor på landsbygden inte ska tvingas till att göra samma resa för att försörjning saknas. Själv är jag trots givande dagar glad att vända ”hemåt”.

/Sara L

Annonser