Jag är svag, men ändå stark.

Alarmet ringer 6.00. Så fort jag vaknar upp vet jag att det är dags idag. Även om jag i huvudet är lugn så påminner mig kroppen om att jag har en utmaning framför mig. Pulsen slår lite snabbare och toabesöken är betydligt fler. Man kan tycka att jag skulle ha vant mig vid det här laget, när man gjort något många gånger borde det inte känns som en sån stor grej längre, eller? Jag äter frukost med mina systrar, packar ner bibel och anteckningsblock i väskan och beger mig med något tunga steg mot kyrkan. Då kommer det som alltid kommer innan det är dags, jag känner hur otroligt svag jag är. Jag kan inte göra det här själv, det går inte. Inom mig ropar jag högre och än mer desperat efter Guds hjälp. Orden vi har förberett kanske är fina, de kanske bildar starka meningar, men utan Hans kraft är de lika tomma som kyrkolokalen jag nu kommit fram till. African-time är något kvinnorna som samlas på torsdagar strikt följer, hur paradoxalt det än kan låta. En efter en droppar de in och en timma efter utsatt tid sätter mötet igång. Lovsånger sjungs och nya gäster välkomnas. Innan jag ska gå upp för att dela det jag tror Gud lagt på mitt hjärta, börjar det dunka inom mig. Jag känner mig inte så nervös längre, det är snarare en dunkande maning i mig. Jag förbereds och påminns om att jag inte gör detta själv. Någon som är så mycket starkare än mig, är med mig. När vi väl står där uppe och jag ser alla vackra kvinnor framför mig, byts den sista nervositeten ut mot en pirrande spänning. Jag kan känna lugn och de ord som förberetts kommer, som genom ett under, naturligt ur min mun. Nu och då under predikan händer det som jag bett så mycket för innan, Du kommer och gör det ingen annan kan göra. Du fyller rummet vi är i och orden som kommer ut ur min mun. Din närvaro och Din röst berör hjärtan. Dina tankar ändrar manuset jag har framför mig, formar om det i sista sekund. Du möter oss och Du blir förhärligad. Sen är det gjort. Jag går ner, trött men buren. Du uppmuntrar mig och jag påminns om att jag nu har gjort vad jag har kunnat, resten ligger i Dina händer.

Det skulle vara fel att säga att jag har lärt mig mycket gällande predikan här i Zambia. Jag har inte lärt mig någonting, men Gud har däremot lärt mig otroligt mycket. Det som framförallt har borrat sig in i mig, är hur svag jag är. Hur otroligt beroende jag är av Hans styrka. Sanningen ”I svagheten blir kraften störst” har gång på gång gjort sig smärtsamt påmind. För det är ibland smärtsamt att vara svag. Samtidigt har min förtröstan på Gud sällan varit större än nu, något som får smärtan att förvandlas till tro. För utan Honom kan vi ingenting göra, men samtidigt är allt möjligt genom Honom som ger oss kraft.

Namnlös

Jag och Lillian på kvinnogruppen

SAM_5116

Samma vackra Lillian lagar här mat utanför sitt hus, en vanlig och väldigt hemtrevlig syn här i området

/Hanna, Zambia.

Annonser