Olika städer i samma stad

När vi de första lördagarna gick nedför gatan med tunga kassar i vardera handen mötte vi roade blickar. Aha, tänkte vi, konceptet veckohandling är tydligen inte etablerat. Eller att gå och släpa på tunga saker som skulle kunna (borde?) köras på moppe…? Så småningom landade den kanske självklara insikten att de flesta vanliga Phnom Penh-bor antagligen inte har råd att köpa mat för en vecka i taget. Att många, som de tuktuk- och motodopförare som fyller gatorna, kanske lever på inkomster från dag till dag. Eller att det inte är självklart att man har ett kylskåp hemma.

Vårt lokala supermarket är inte stort, men tillräckligt modernt för att grönsakerna ska vara förpackade i plast och kosta lite mer än vad de egentligen behöver göra. Det är rent, luktar inget och varorna står prydligt uppställda på hyllor. Tempot är lugnare än hemma och det känns inte längre nödvändigt att bunkra upp för en vecka i taget, men ändå. Av bekvämlighet går jag dit, istället för att trängas med människor och mopeder på en smal, lerig stig mellan grönsaksstånd på mattor på marken, för att slippa andas in den fräna doften av fisk och kött som legat ute i värmen hela dagen.

I Phnom Penh syns större klyftor än skillnader i hur man handlar mat. Det byggs överallt, både högt och lågt, vanliga bostadshus och höghus. Mest iögonfallande är de stora projekt som börjar med tvångsvräkningar och slutar med muromgärdade bostadsområden, moderna hotell och stora shoppingcenter, exklusivt designade för rika och utlänningar (eller vilka andra skulle den tänkta marknaden bestå av?). Nödvändiga infrastrukturprojekt, som skulle göra tillvaron bättre för alla, tycks väljas bort för investeringar som lönar sig för de som redan har. Samtidigt syns problemen i vardagen. De underdimensionerade avrinningssystemen gör att översvämningar är vardag under regnperioden, bristande sophantering gör att det är sopor överallt, strömavbrott är vanliga företeelser.

Byggarbetsplats

Byggarbetsplatser överallt. Alla ser inte lika moderna ut.

Vältrafikerad bakgata

Denna sidogata är sandig och instabil även utan regn. Skulle behöva rustas upp.

En av de bestående intrycken från min resa är just klyftorna – i vid mening – mellan dem som har och dem som inte har. Skillnader som man egentligen vet om, men som kan kännas långt borta hemma i Sverige (där det visserligen också finns klyftor, men inte på samma sätt).

/Sara Lindé, Kambodja

Annonser

Hopp.

”Jag känner alltid frid när du är här” sa min syster till mig. Hon låg på en sjukhussäng och fick syrgas när hon yttrade de orden. Det var då den andra veckan jag besökte henne och hur mycket jag än önskade att jag kunde hjälpa henne, såg jag henne bli sämre och sämre för var dag som gick. Hon var inte gammal, bara i trettioårsåldern. Att hon varit stark syntes tydligt även om sjukdomen tärt mycket på hennes kropp.  Jag brukade sitta vid hennes säng och hålla hennes hand. När hon hade lite lättare för att andas sjöng vi lovsånger tillsammans, jag blev lika förvånad var gång hon flämtande lyfte upp sångboken i mitt ansikte. Trots att hon led fick tonerna henne att le och även fast svetten rann i hennes ansikte av smärta, var det något inom henne som fick henne att stråla. Vi bad ofta tillsammans och pratade om det hopp vi har oavsett hur vårt liv såg ut. Vi kämpade tillsammans, hoppades tillsammans, skrattade tillsammans och grät tillsammans. Vi blev systrar, hon och jag.

Under min tid här i Zambia jobbar jag med sjukhuspastorn och besöker patienter på sjukhuset. Det är en tung uppgift. Många patienter lider otroligt mycket och sjukhuset har tyvärr inte tillräckligt med resurser för att ge patienterna den vård de skulle behöva. Jag har hört att 80% av alla människor som dör här hade kunnat klara sig om de fått vård i Sverige. Åttio procent. Jag vet inte om den siffran är helt korrekt, men jag tror tyvärr inte heller att det är så långt ifrån sanningen. Så det är tungt. Det är tungt att älska, hoppas och sörja. Det är tungt att möta anhöriga till de som gått bort och hjärtslitande att höra deras skrik av sorg eka genom sjukhuset.

Men trots allt som är tungt så finns det även stunder av glädje. Att få se ljuset komma tillbaka till en patients ögon när hoppet väcks igen, gör det hela värt det. Att ta tid för och prata med en person som inte har någon som besöker honom, påminna honom om att han aldrig är ensam och få se när den vissheten landar i hans innersta, ger ny kraft. Att få se en kvinna som tidigare blivit buren till sjukhuset, själv kunna gå därifrån gör att tårar av glädje rinner ner för kinderna.

Jag kan inte göra mycket här, jag har ingen läkarutbildning och jag känner mig många gånger otillräcklig. Jag kan inte tala språket och har därför otroligt svårt att kommunicera med de flesta patienterna. Men jag kan i alla fall använda mina ben till att gå från bädd till bädd. Jag kan se personerna jag möter. Jag kan öppna mitt hjärta och känna med dem. Jag kan be med dem och finnas vid deras sida. Jag försöker göra vad jag kan göra och ber att Gud gör resten, att han ger hopp i hopplösheten.

Min syster somnade in den tredje veckan hon var på sjukhuset. Även om det smärtar i mig, så kan jag ändå finna tröst i att hon är fri från sin smärta nu. Hon är med sin Far nu, i ett rike där lidande, smärta och död inte existerar. Hon kämpar inte mot döden längre, utan lever i friden.

DSC_0104

En sjuksköterska, patienter och anhöriga på kvinnoavdelningen

SAM_4459

Pastor Shimubanga, den fantastiska man jag jobbar med

/Hanna, Zambia

Sugar and Spice

Att åka med StepOut till en huvudstad istället för till landsbygden har fört med sig en del skillnader. Jag hade verkligen inte förväntat mig att kunna gå till caféer när jag föreställde mig min resa! Jag hade nog mer tänkt mig sånt som flera andra räknar upp – bära vatten och jobba på majsfält 🙂 Men oberoende av vilken slags tillvaro/vardag man befinner sig i så kan man få med sig bra saker, intryck och lärdomar.

Ett café som jag tycker mycket om här i stan är ”Sugar and Spice.” Det drivs av en organisation som heter ”Daughters of Cambodia”, som jobbar med offer för trafficking och sex-exploatering. Utsatta tjejer kan söka upp organisationen och få hjälp att läka sina erfarenheter, få utbildning och anställning på exv. ett av cafeerna som drivs. Det finns flera ställen här i Phnom Penh som bedrivs på samma sätt, av andra organisationer. Bland mina favoriter finns ytterligare ett café/restaurang, en frisersalong och en liten pärla (också ett café) som säljer de allra vackraste små cupcakes man kan tänka sig. Jag blir glad och uppmuntrad av tanken. Det finns mycket hopplöshet, av olika sort, men ibland verkar det också kunna finnas vägar ut. Även ICC jobbar ju på olika sätt praktiskt med att sprida vägar till hopp, exv genom att göra röster hörda från grupper som inte så många andra ser eller hör. Jag tycker att hoppet får oförtjänt lite uppmärksamhet här i världen, jämfört med hur många människor det finns som förmodligen lever mest bara på det.

Hur hanterar man hopplöshet? Hur kan man ge hopp? (På majsfältet eller någon annanstans.) Snubblade igår over den lilla sagan om en pojke på en stand täckt av sjöstjärnor som flutit iland. Han var fullt upptagen med att slänga tillbaka en efter en i vattnet. En man gick förbi, och påpekade att det finns ju alldeles för många sjöstjärnor, du kan inte hjälpa alla. Då plockade pojken upp ytterligare en sjöstjärna och sa ”jo, men det gör skillnad för den här.”

Klyschigt? Kanske. Jag gillar klyschor. Tror att de har nåt att säga.

Sara Fredh

Kambodja

IMG_0918

”Heal”. Små fina budskap på deras möbler och textilier.

IMG_0917

Vackra saker. Här kan man stödja ett viktigt arbete mot trafficking.

Promenaderna är dagens händelse!

Nästan varje eftermiddag går jag och Mapyu ut på en promenad. Det är alltid något spännande som händer då. Man behöver inte bli kändis för att uppleva sig populär. Nej det räcker att vara vit i ett svartdominerat land. En fan-club av barn brukar springa efter och följa oss. Ett x antal gånger under promenaden hör vi ”how are you?” från ljusa barnröster. En eftermiddag när vi var ute och gick träffade vi på en kvinna som direkt öppnade upp sig för oss och berättade om alla hennes kärlekshistorier. En förmiddag när vi var på väg hem träffade vi på fyra vänner som förberedde mat till en försenad julfest för söndagsskolbarnen. De slutade med att vi fick vara med och tillaga denna kyckling från grunden. Det vill säga dra bort fjädrar från en blöt, död och tung höna. Nu när det är regnperiod blir vägarna väldigt leriga. Jag har bara lyckats ramla en gång, tack o lov så såg ingen. Dock är det väldigt vanligt att man snubblar till eller att flipp-floppen fastnar i leran. ”Sorry sorry” hör man då från de som har sett situationen. Också något som jag gillar med denna kultur. Här skrattar man inte åt folk om de gör något klantigt. Utan i stället har man medlidande med henne och hjälper personen upp på fötterna igen.

Jag kom ihåg hur vilse jag kände mig de första dagarna vi var här och gick runt för att upptäcka Mpongwe. Hade ingen koll alls på vart allt låg. Det är så stort här! Visst är det stort men nu har vi nästa utforskat varje liten väg som finns här. Mitt och Mapyus motto om vi inte vet vart en väg leder; Let´s explore! Jag kommer sakna det här att man träffar så mycket folk när man är ute och går. Människor som vi inte känner men som ändå stannar upp för att prata lite. Se deras förvånade ansikten när vi hälsar på Lamba.  Det ska också bli skönt att få komma tillbaka till Sverige och vara en i mängden. Inte alltid behöva vara uttittad, kunna gå och prata utan att känna sig förföljd. Ja, det finns både fördelar och nackdelar med promenaderna i Zambia och promenaderna i Sverige.

Featured image

Dessa sötisar kommer alltid springande emot oss när vi går förbi deras hus.

Featured image

Promenaden som slutade med en död höna i famnen.

/Nina Zambia

Pai (go to) Pai

Nu har vi precis kommit hem efter två dagar i Pai. En stad 762 kurvor utanför Chiang Mai.
Hemmet som vi bor och hjälper till på är ett barnhem och de flesta har inga föräldrar. I alla fall inte föräldrar som kan ta hand om dom. Av de få som har föräldrar är nästan alla drogmissbrukare.
Drogmissbruk är ett stort problem i byarna och bland minoritetsfolken.
Tasanee som är föreståndare här har några vänner i Pai som driver ett rehab center för missbrukare. Vi åkte till dom för att de vill försöka jobba mer med barnen för att undvika att dom också börjar använda droger som så småningom fastnar i missbruk. Så dom har kontakt med varandra och just nu har Tasanee möjlighet att ta emot ett barn till så vi var bla där för att besöka henne och hennes mamma.

Vi började med att åka till rehab center och få lite rundvisning och information om vad dom gör. Det var så intressant och nu när man har sett det och fått höra mer om problemen i byarna känns det lättare att förstå varför man vill ha barnen på barnhem trots att dom kanske har en förälder. Det känns som ett så komplext problem, man vill försöka göra sig av med barnhem, men samtidigt så funkar det inte just nu att göra på något annat vis. Ofta låter man barnen bo hor far och morföräldrar för att själv ge sig iväg och jobba. Vilket inte heller alltid funkar.
På detta centret jobbar dom så att man får komma några veckor och bo och bara slappna av, under den tiden börjar avvänjningen. Sen efter ett tag jobbar dom på centret med olika uppgifter för att slippa tänka. Under hela tiden ägnas mycket tid till Gud som gör det största jobbet.
Man bor ett par månader, innan man flyttar hem igen och där tar församlingen i byn över uppföljningen. De samarbetar med centret. Nu kommer jag inte ihåg hur många som klarar att hålla sig nyktra, men det var förvånansvärt många.
Vi frågade varför alla (och då är det verkligen nästan alla) börjar använda droger. Svaret vi fick var att det alltid har varit så och det går från generation till generation.

Efter det åkte vi allihop vidare ut i en av byarna för att träffa flickan som eventuellt ska flytta hit i maj. Vi mötte en jättefin flicka på 13 år som var duktig i skolan och hennes mamma och en av hennes systrar. Mamman är 29 år och har tre flickor med tre olika pappor som dom aldrig har träffat.

Vi som åkte dit var: Tasanee, två personal, tre volontärer och Egachai en pojk som bor här. Hans pappa bor i byn vi hälsade på så han åkte med för att träffa pappan. När vi kom till byn var bara pappans föräldrar hemma. Så vi hälsade på och snackade med dom innan vi lämnade Egachai där.
När vi sen kom tillbaka dan efter hade pappan kommit hem och det var så fint att få vara med och se dom återförenade.
Pappan är före detta drogmissbrukare och brukade slå sin son. Men trots det verkar det som att ett barn aldrig slutar älska sin förälder. Nu är han fri från drogerna och ska få jobba endel i Chiang mai.

Det finns hopp och tack vare ställen som House of Hope och House of Grace kan barn få växa upp under trygga förhållanden och slippa växa in i drogmissbruk. Och tack vare ställen som detta rehab centret kan människor få bli fria från sina missbruk! Det finns mycket att göra, men som sagt: det finns hopp!

/Karin Klint, Thailand

DSCF3287

Rehabcentret för drogmissbrukare

DSCF3291

Egachai med sin pappa

DSCF3281

Familjen vi besökte, utanför deras hus

DSCF3283

Ett vanligt hus i byarna, helt byggt av bambu

DSCF3293

vi som åkte, från vänster: Tasanee, hennes väninna, Egachai, Lydia och en till volontär och två av personalen

Fotboll!

För en vecka sedan startade äntligen vår fotbollsskola! Den skulle egentligen ha startat 31 januari, dock hade inte några föräldrar anmält sina barn fram till det datumet. Här i Brasilien är det svårt att starta aktiviteter innan karnevalen, landet kommer bara igång helt och fullt efter den högtiden. Kl 07:15 i lördags mötte vi förväntansfulla leenden och blickar när vi kom till skolan där vi ska hålla fotbollsskolan. Vi önskar att alla fick se dessa underbara leenden! Fotbollsskolan är främst för de barn som deltar i kyrkans projekt. Här är det lyx att ta del av en fotbollsskola då det är något som annars kostar mycket pengar. På grund av värmen börjar vi tidigt då vi har två grupper, den första är till för de mindre barnen mellan 7 och 10 år och den andra gruppen för de som är mellan 11 och 15 år. I fotbollsskolan ska vi försöka jobba mycket med att lära barnen om kamratskap och respekt, vilket fler av barnen saknar och inte får med sig från sina hem. Det är en grupp pojkar i projektet som är mycket stökiga, agressiva och som är svåra att nå fram till. Två av dem var med i lördags och vi var förundrade över hur lydiga och bra de förde sig. Här har fotbollen en stor kraft och vi tror att Gud vill använda sig av fotbollsskolan i barnens liv. Vi har kollat runt med olika kontakter som vi har i Sverige och lyckats få sponsrat med T-shirts, konor och fotbollar.

bild 2

bild 3 bild 4bild 1

Mvh Anna-Carolina och Jesper i Brasilien Itaporanga

Livet på en tråd

Igår så ställdes vardagen lite på sin spets. Här i Paraguay så bor människor ofta på inhägnade områden med sina hundar lösa på området. Jag bor på ett område som är basen för den organisation jag jobbar med här, CCAB, och med mig bor här 4 hundar. En av hundarna, vid namn Rocky, ägs av en missionärsfamilj som är mina goda grannar. Familjen består av fem personer – Mamma, Pappa, äldsta dotter (som bor på annan ort), yngsta dotter och lilla lille bror Joshua. Rocky och Joshua är verkligen bästa vänner och trots deras unga åldrar, Rocky är 1 år och 4 månader typ och Joshua kring 12, så är Rocky otroligt lydig och lite extra lydig i sällskap av sin husse.

Det som hände var att jag tränade basketpassningar med Joshua och en av de andra grannarna. Plötsligt hör vi ett par hundskall och ett barns skri. Vi släpper genast bollen och springer till andra sidan av området, varifrån ljuden kom. Eftersom CCABs bas befinner sig på området är det inte sällan som det kommer besökare som har med sig sina barn. När vi kom runt hörnet på ett av husen kunde vi se att det skapats lite uppståndelse vid kontorsdörrarna och att det var ett främmande barn i sällskap av sin mamma. Vi tog oss närmare och såg under tiden att barnet verkade skadat och att personalen började, lite i panik, leta efter förband och ringa samtal. Av någon anledning så hade Rocky, som visst kan vara lite busig men aldrig attackerat någon, faktiskt bitit den främmande pojken i vänstra låret. Benet förbands fort och de åkte så snart som möjligt iväg till sjukhuset.

För att inte att hundbett ska vara nog så var pojken redan svårt brännskadad sedan innan och hade en viktig operation inbokad nästkommande dag. Så en skadad pojke och en hund som orsakat det hela. Min vän, Joshua, var riktigt rädd. Skulle Rocky, som bitit pojken, bli avlivad på grund av sitt beteende eller skulle han få en chans till?

I säkert en timma så fick vi vänta med att höra något. Under hela den tiden var det mycket tankar som snurrade och rädslan för Rockys och pojkens liv var oerhört obehagliga att ha hängande över sig. Men tack Gud för det som följde denna långa väntan. Pojken mådde faktiskt bra och såren var inte så djupa. Efter att ha köpt mediciner och blivit hemskjutsade av ”Mamma och Pappa” så verkade han gå trygg. Likaväl Rocky fick ett gott besked, han skulle inte få några anklagelser utan skulle få leva vidare. Dock har han fått spendera dagen i ett litet skjul med stängsel, för att hamna lite i skamvrån så att säga.

Denna händelse fick mig att tänka igen på hur ofta jag tar saker lite för givet. En liten händelse som denna och en pojke kunde ha dött. På det kunde en hund blivit avlivad och skapat svår sorg för hans bästa vän och husse. Jag skulle vilja uppmuntra dig som läser detta att ta en stund med de du håller kär idag. Behöver inte vara länge eller något speciellt ni gör ihop, men att njuta en stund av dessa människor (eller djur för den delen) och visa hur värdefulla de är för dig – det är viktigt. Livet är skört och går så fort, en dag finns de hos oss och nästa har de gått vidare.

Jag ber att vi ska få glädjas över den tid vi får här tillsammans med de som står oss nära och jag tror att vi en dag ska få återse de personer vi saknar.

Guds välsignelse/ Adam

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.