Fokus på Gud i allt man gör

DSC_0752

Mänavdelningen

Jag är på mänavdelning nu. På mänavdelningen hjälper jag till med att städa, damma, bädda, ta blodtryck, blodprov, temp, ge medicin, lämna blodprov på labbet och hämta resultaten. Hur mycket arbetsuppgifter man har beror på hur många patienter man har på avdelningen. Ibland när man inte har så många patienter så blir man rastlös och bara sitter av tiden.

Ibland så finns det bara för lite att göra. Även om jag sysselsätter mig med någoting som .t.ex. städa medicin skåpet, gör linjer i boken. Personalen här använder mycket papper och linjaler för att de inte har tillgång till data. De antecknar allt i boken t.ex. Journal, rond, rapport. Det finns mycket tid kvar även om jag sysselsätter mig med olika saker.

Jag brukar tänka vad är det jag har lärt mig på mänavdelning och varför är jag där. Även om jag vill prata med patienter så kan jag inte så mycket av språket. Jag ser många patienter lida av sjukdomar och jag kan inte göra någoting. Jag känner mig så hjälplöss samtidigt okunnig. Det är så mycket jag vill göra för patienterna, ge dem en bra behandling men jag kan inte göra det. Jag känner mig otillräckligt i vissa situationer.

DSC_0757

På slutet av dagen så tycker jag inte ha lärt mig någoting förutom allt det här med ta temp, blod tryck, blodprov osv. Innan jag sover så tänker jag vad är det jag vill lära mig på mänavdelning. Vad kan jag göra för att inte känna mig rastlös, tråkig eller jobbigt att vara på mänavdelningen.

Jag känner att det är någoting som fattas i allt jag gör. Jag glömmer bort Gud i saker jag gör. Jag tappar fokus på Gud helt enkelt. Jag försöker hantera saker ensam men jag klarar inte av det. Jag behöver Gud och känna hans närvaro. Jag behöver hans hjälp. Jag fixar inte att se anhöriga som gråter utanför avdelningen och se patienter som lider av smärta.

Det som är viktigt är att känna hans närvaro och ha fokus på honom. Han kräver inte att jag ska göra för stora saker. Utan bara vara där på avdelningen och finnas där.

Under två och en halv vecka så har jag sett tre personer dö. Anhöriga gråter väldigt högt utanför avdelningen. I den situationen så känner jag mig hopplös och kan inte göra någoting.

Jag tror att Gud vill lära mig känna hans närvaro vad som än händer. Även när jag känner mig rastlös, hopplös, hjälplös, okunnig eller när jag ser andra lider och andra dör så vill Gud att jag ska veta jag att jag inte är ensam. Jag ska hålla fokus på honom och göra så gott jag kan. När jag gör saker ska jag göra det med kärlek därför att jag bryr mig om andra. Han kan ta hand om resten som jag inte kan fixa att göra.

DSC_0761

Marless och jag

/Mapyu, Zambia