Livet på en tråd

Igår så ställdes vardagen lite på sin spets. Här i Paraguay så bor människor ofta på inhägnade områden med sina hundar lösa på området. Jag bor på ett område som är basen för den organisation jag jobbar med här, CCAB, och med mig bor här 4 hundar. En av hundarna, vid namn Rocky, ägs av en missionärsfamilj som är mina goda grannar. Familjen består av fem personer – Mamma, Pappa, äldsta dotter (som bor på annan ort), yngsta dotter och lilla lille bror Joshua. Rocky och Joshua är verkligen bästa vänner och trots deras unga åldrar, Rocky är 1 år och 4 månader typ och Joshua kring 12, så är Rocky otroligt lydig och lite extra lydig i sällskap av sin husse.

Det som hände var att jag tränade basketpassningar med Joshua och en av de andra grannarna. Plötsligt hör vi ett par hundskall och ett barns skri. Vi släpper genast bollen och springer till andra sidan av området, varifrån ljuden kom. Eftersom CCABs bas befinner sig på området är det inte sällan som det kommer besökare som har med sig sina barn. När vi kom runt hörnet på ett av husen kunde vi se att det skapats lite uppståndelse vid kontorsdörrarna och att det var ett främmande barn i sällskap av sin mamma. Vi tog oss närmare och såg under tiden att barnet verkade skadat och att personalen började, lite i panik, leta efter förband och ringa samtal. Av någon anledning så hade Rocky, som visst kan vara lite busig men aldrig attackerat någon, faktiskt bitit den främmande pojken i vänstra låret. Benet förbands fort och de åkte så snart som möjligt iväg till sjukhuset.

För att inte att hundbett ska vara nog så var pojken redan svårt brännskadad sedan innan och hade en viktig operation inbokad nästkommande dag. Så en skadad pojke och en hund som orsakat det hela. Min vän, Joshua, var riktigt rädd. Skulle Rocky, som bitit pojken, bli avlivad på grund av sitt beteende eller skulle han få en chans till?

I säkert en timma så fick vi vänta med att höra något. Under hela den tiden var det mycket tankar som snurrade och rädslan för Rockys och pojkens liv var oerhört obehagliga att ha hängande över sig. Men tack Gud för det som följde denna långa väntan. Pojken mådde faktiskt bra och såren var inte så djupa. Efter att ha köpt mediciner och blivit hemskjutsade av ”Mamma och Pappa” så verkade han gå trygg. Likaväl Rocky fick ett gott besked, han skulle inte få några anklagelser utan skulle få leva vidare. Dock har han fått spendera dagen i ett litet skjul med stängsel, för att hamna lite i skamvrån så att säga.

Denna händelse fick mig att tänka igen på hur ofta jag tar saker lite för givet. En liten händelse som denna och en pojke kunde ha dött. På det kunde en hund blivit avlivad och skapat svår sorg för hans bästa vän och husse. Jag skulle vilja uppmuntra dig som läser detta att ta en stund med de du håller kär idag. Behöver inte vara länge eller något speciellt ni gör ihop, men att njuta en stund av dessa människor (eller djur för den delen) och visa hur värdefulla de är för dig – det är viktigt. Livet är skört och går så fort, en dag finns de hos oss och nästa har de gått vidare.

Jag ber att vi ska få glädjas över den tid vi får här tillsammans med de som står oss nära och jag tror att vi en dag ska få återse de personer vi saknar.

Guds välsignelse/ Adam

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Jag med mina sköna vänner (från vänster): Joe, Rocky och Joshua.

Annonser