Hopp.

”Jag känner alltid frid när du är här” sa min syster till mig. Hon låg på en sjukhussäng och fick syrgas när hon yttrade de orden. Det var då den andra veckan jag besökte henne och hur mycket jag än önskade att jag kunde hjälpa henne, såg jag henne bli sämre och sämre för var dag som gick. Hon var inte gammal, bara i trettioårsåldern. Att hon varit stark syntes tydligt även om sjukdomen tärt mycket på hennes kropp.  Jag brukade sitta vid hennes säng och hålla hennes hand. När hon hade lite lättare för att andas sjöng vi lovsånger tillsammans, jag blev lika förvånad var gång hon flämtande lyfte upp sångboken i mitt ansikte. Trots att hon led fick tonerna henne att le och även fast svetten rann i hennes ansikte av smärta, var det något inom henne som fick henne att stråla. Vi bad ofta tillsammans och pratade om det hopp vi har oavsett hur vårt liv såg ut. Vi kämpade tillsammans, hoppades tillsammans, skrattade tillsammans och grät tillsammans. Vi blev systrar, hon och jag.

Under min tid här i Zambia jobbar jag med sjukhuspastorn och besöker patienter på sjukhuset. Det är en tung uppgift. Många patienter lider otroligt mycket och sjukhuset har tyvärr inte tillräckligt med resurser för att ge patienterna den vård de skulle behöva. Jag har hört att 80% av alla människor som dör här hade kunnat klara sig om de fått vård i Sverige. Åttio procent. Jag vet inte om den siffran är helt korrekt, men jag tror tyvärr inte heller att det är så långt ifrån sanningen. Så det är tungt. Det är tungt att älska, hoppas och sörja. Det är tungt att möta anhöriga till de som gått bort och hjärtslitande att höra deras skrik av sorg eka genom sjukhuset.

Men trots allt som är tungt så finns det även stunder av glädje. Att få se ljuset komma tillbaka till en patients ögon när hoppet väcks igen, gör det hela värt det. Att ta tid för och prata med en person som inte har någon som besöker honom, påminna honom om att han aldrig är ensam och få se när den vissheten landar i hans innersta, ger ny kraft. Att få se en kvinna som tidigare blivit buren till sjukhuset, själv kunna gå därifrån gör att tårar av glädje rinner ner för kinderna.

Jag kan inte göra mycket här, jag har ingen läkarutbildning och jag känner mig många gånger otillräcklig. Jag kan inte tala språket och har därför otroligt svårt att kommunicera med de flesta patienterna. Men jag kan i alla fall använda mina ben till att gå från bädd till bädd. Jag kan se personerna jag möter. Jag kan öppna mitt hjärta och känna med dem. Jag kan be med dem och finnas vid deras sida. Jag försöker göra vad jag kan göra och ber att Gud gör resten, att han ger hopp i hopplösheten.

Min syster somnade in den tredje veckan hon var på sjukhuset. Även om det smärtar i mig, så kan jag ändå finna tröst i att hon är fri från sin smärta nu. Hon är med sin Far nu, i ett rike där lidande, smärta och död inte existerar. Hon kämpar inte mot döden längre, utan lever i friden.

DSC_0104

En sjuksköterska, patienter och anhöriga på kvinnoavdelningen

SAM_4459

Pastor Shimubanga, den fantastiska man jag jobbar med

/Hanna, Zambia

Annonser