Det finaste välkomnandet

Jag hade varit borta från mitt kära house of hope i över tre veckor! Först hade jag och Karin haft semester i två veckor och direkt därefter gjorde vi en visumresa till Laos.Då passade vi även på att hälsa på två missionärer som bland annat jobbar med församlingsgrundande verksamhet och child rights protection. Där stannade vi några dagar och det kändes väldigt inspirerande och jag är glad att vi fick chansen att få vara med och  se hur de arbetar! På vägen hem från Laos behövde vi stanna en natt i Bangkok för att sedan ta nattåget(14 timmar!) tillbaka till Chiang Mai.

Strandpromenad i Laos

Marknad i Bangkok

Marknad i Bangkok

Nattåget från Bangkok till Chiang Mai

Nattåget från Bangkok till Chiang Mai

Den sista veckan var så intensiv och merparten av tiden spenderades på resor och väntandes. Resan till missionärerna tog 15 timmar, från dem till Laos 8 timmar, i Laos väntade vi på att få lämna in våra pass på Thailändska ambassaden i 5 timmar. Det kanske låter supertråkigt och bara jobbigt, men det var det faktiskt inte! Jag har märkt att jag tänker mindre på tiden som går nuförtiden. Efter att ha levt i en stilla kultur på pass länge har jag blivit jätteduktig på att vänta och på att inte titta på klockan om dagarna. På house of hope finns det till exempel ett flertal klockor, men alla utom en har stannat eller går fel. Här bestämmer vi tid genom att säga ”efter frukost” eller ”efter lunch” vilket nästan kan betyda när som helst på dagen!

Hur som helst så var det så roligt att komma tillbaka, särkillt när barnen välkomnar en genom att springa mot en ropandes ”Pi Lydia, Pi Lydia!”, då blir man så varm i hjärtat och vill stanna för alltid!

Den kommande dagen var barnen lediga och jag blev lite orolig över hur det skulle gå, trots att det var så kul att vara tillbaka och härligt att träffa alla igen var vi båda trötta efter allt resande, en natt på buss, en natt på tåg och en natt i Bangkok på ett vandrarhem mitt i staden med basgången från högtalarna nere på gatan som letade sig rakt upp i vårt rum.

Men det gick bra, barnen var också trötta och det var väldigt varmt så de flesta vilade i hängmattorna och i en liten bugnalow som står under några träd.

Pipim och Jaiwan tar skydd mot solen i bungalown

Pipim och Jaiwan tar skydd mot solen i bungalown

Framåt eftermiddagen när värmen lagt sig lite klättrade några barn upp i en kokospalm och slängde ner kokosnötter så alla fick var sin!

Sutin uppe i palmen

Sutin uppe i palmen

Att öppna en kokosnöt

Att öppna en kokosnöt

Det svalkade gott men inte tillräckligt, så sen drog det igång ett vattenkrig!

Vattenkrig!

Vattenkrig!

/Lydia Gustavsson, Chiang Mai, Thailand

Ord är för futtiga

Nu har jag färdats de 11 timmarna från Nelspruit till Margate med Sydafrikas variant av långfärds buss.

2015/02/img_5991-0.jpgJag har landat i volontärhuset på Give a Child a Family (GCF), där det utöver mig bor sex andra volontärer. Alla är vi svenskar så här tar man, till skillnad från i andra Sydafrikanska hus, av sig skorna när man går in. Här har ni gänget!

2015/02/img_6004-0.jpgJag har börjat min orientering och fått en första glimt av GCFs fantastiska vision, organisation och personal. Det är imponerande och inspirerande att hör hur visionen tagit form och växt fram. Visionen är Give a Child a Family thats were they belong och organisationen började med ett par som öppnade sin dörr för barn och kvinnor i nöd och har nu växt till en organisation som nu har förfrågningar från flera regeringar runt om i Afrika som vill ha del av deras expertis.

Helgen har varit innehållsrik med strand besök, grillkväll eller braj (vet inte om det stavas så men det är så det låter när folk säger det) som det heter här, gudstjänst och vandring över en hängbro.

På gudstjänsten greps jag av äktheten och friheten i församlingens sätt att sjunga, dansa, be och ära Gud. Det kändes befriande och nytt, rent av radikalt på något sätt. Det blir så lät att gudstjänsterna blir ett program, men det här kändes som genuin lovprisning. De kallar gudstjänsterna för Sunday Celebration och det var exakt vad det var. Predikan handlade om Jesus förvandlande kärlek och fick mig att önska att jag skulle kunna sätta ord på den och förklara den för alla jag känner. Men jag tror inte att ord räcker till. Kanske är det just det Jesus ville säga till mig att ord är för futtiga för hans kärlek. Bara genom att leva i och leva ut den kan kärleken beskrivas och det är en utmaning.

Imorgon ska jag fortsätta med orientering och få träffa barnen som bor här i GCFs safe house, vilket jag ser fram emot. Hittills har jag inte träffat barnen men de här små huliganerna försökte sno vår klädnypor.

2015/02/img_6002-0.jpgOrd du behöver veta hur man översätter till Sydafrikans engelska är kvitto som kallas slip och trafikljus som kallas robot.

Guds Frid!
Sofie Rundström
Margate, Sydafrika