Fokus på Gud i allt man gör

DSC_0752

Mänavdelningen

Jag är på mänavdelning nu. På mänavdelningen hjälper jag till med att städa, damma, bädda, ta blodtryck, blodprov, temp, ge medicin, lämna blodprov på labbet och hämta resultaten. Hur mycket arbetsuppgifter man har beror på hur många patienter man har på avdelningen. Ibland när man inte har så många patienter så blir man rastlös och bara sitter av tiden.

Ibland så finns det bara för lite att göra. Även om jag sysselsätter mig med någoting som .t.ex. städa medicin skåpet, gör linjer i boken. Personalen här använder mycket papper och linjaler för att de inte har tillgång till data. De antecknar allt i boken t.ex. Journal, rond, rapport. Det finns mycket tid kvar även om jag sysselsätter mig med olika saker.

Jag brukar tänka vad är det jag har lärt mig på mänavdelning och varför är jag där. Även om jag vill prata med patienter så kan jag inte så mycket av språket. Jag ser många patienter lida av sjukdomar och jag kan inte göra någoting. Jag känner mig så hjälplöss samtidigt okunnig. Det är så mycket jag vill göra för patienterna, ge dem en bra behandling men jag kan inte göra det. Jag känner mig otillräckligt i vissa situationer.

DSC_0757

På slutet av dagen så tycker jag inte ha lärt mig någoting förutom allt det här med ta temp, blod tryck, blodprov osv. Innan jag sover så tänker jag vad är det jag vill lära mig på mänavdelning. Vad kan jag göra för att inte känna mig rastlös, tråkig eller jobbigt att vara på mänavdelningen.

Jag känner att det är någoting som fattas i allt jag gör. Jag glömmer bort Gud i saker jag gör. Jag tappar fokus på Gud helt enkelt. Jag försöker hantera saker ensam men jag klarar inte av det. Jag behöver Gud och känna hans närvaro. Jag behöver hans hjälp. Jag fixar inte att se anhöriga som gråter utanför avdelningen och se patienter som lider av smärta.

Det som är viktigt är att känna hans närvaro och ha fokus på honom. Han kräver inte att jag ska göra för stora saker. Utan bara vara där på avdelningen och finnas där.

Under två och en halv vecka så har jag sett tre personer dö. Anhöriga gråter väldigt högt utanför avdelningen. I den situationen så känner jag mig hopplös och kan inte göra någoting.

Jag tror att Gud vill lära mig känna hans närvaro vad som än händer. Även när jag känner mig rastlös, hopplös, hjälplös, okunnig eller när jag ser andra lider och andra dör så vill Gud att jag ska veta jag att jag inte är ensam. Jag ska hålla fokus på honom och göra så gott jag kan. När jag gör saker ska jag göra det med kärlek därför att jag bryr mig om andra. Han kan ta hand om resten som jag inte kan fixa att göra.

DSC_0761

Marless och jag

/Mapyu, Zambia

Annonser

Roliga utmaningar

Varför resa med StepOut? ”Anta utmaningen!”, uppmanar webbsidan.

En efter en droppar mina kollegor in i mötesrummet ett par trappor upp och sätter sig ner vid det långa bordet. Det är torsdag eftermiddag, luftkonditioneringen svalkar ganska skönt i det solvärmda rummet. På skärmen bakom mig syns power pointen, jag har mina anteckningar framför mig och alla handouts färdiga. Jag försöker intala mig att jag inte alls är nervös utan tycker att det här ska bli roligt.

Gruppen som har samlats jobbar med olika projekt eller administrativt. Vi ska prata om mänskliga rättigheter, just denna dag kvinnors rättigheter. Några jobbar med barns rättigheter eller mot våld i hemmet, som en del av deras projekt, andra jobbar inte med rättighetsfrågor lika direkt. Vi drar igång och de diskuterar hur kulturen påverkar kvinnors situation. Alla familjer delar inte samma uppfattningar, inställningen till flickors utbildning och möjligheter varierar. Generellt bidrar traditionella könsroller och fattigdomen fortfarande till att flickor och unga kvinnor inte i lika hög grad har tillgång till utbildning eller till att familjebildning blir ett hinder mot att fortsätta med högre studier. Vi fortsätter sen med att prata om kvinnokonventionen och lika rättigheter för kvinnor och män.

Kambodja har anslutit sig till ett antal MR-konventioner, vilket (i den kambodjanska rättsordningen) innebär att de blir direkt tillämpliga som lag. På sikt kommer det förhoppningsvis leda till att landet faktiskt lever upp till sina skyldigheter. I nuläget är diskrepansen mellan yta och verklighet sorgligt stor. ”Rättigheter” är inte en självklarhet. Dels är den kulturella uppfattningen av begreppet annorlunda än den vi tänker oss (rättigheter förstås mer som privilegier som kommer med ålder och social ställning). Dels har rättighetsperspektivet inte fått den spridning (i skolor, bland tjänstemän o.s.v.) som man kan förvänta sig i ett land som gjort mänskliga rättigheter till bindande normer. I och med att den yngre generationen tar till sig nya influenser och olika organisationer sprider information om och kämpar för att mänskliga rättigheter ska respekteras, sker ändå en förändring på gräsrotsnivå.

Den beräknade tiden är på upphällningen. Mitt i att lyssna på gruppens resonemang, få nya perspektiv och svara på frågor, har jag glömt bort nervositeten. När vi skiljs åt är stämningen positiv och jag är glad över att få vara här på International Cooperation Cambodia bland så härliga människor, som jobbar för att de som är minst sedda av samhället ska få bättre möjligheter.

För ungefär ett år sen satt jag och funderade på att just anta utmaningen. Landade i ett ”jo, det ska jag nog”.

/Sara L, Phnom Penh

Så här såg det ut vid ett annat tillfälle, i Takeo.

Så här såg det ut vid ett annat tillfälle, i Takeo. Kimsan tolkade.

Självförsörjning

Hej!
Igår var vi (jag och de andra volontärerna) på studiebesök på en organisation som vuxit fram ur GCF. Den organisationen jobbar med att hjälpa folk till självförsörjning. De utgår från det som ”alla” här har vilket är land och lär dem hur man gör för att bruka den och odla grödor. Efter de dessutom vill att vi ska ta hand om planeten Gud gett oss att förvalta har de valt att all utbildning handlar om ekologiskt jordbruk. För att kunna ge så bra tips och stöttning som möjligt har de en egen test odling, där testar de olika gödningsmedel, olika grödor och odlings sätt och tekniker. När bönderna själva kommit igång garanterar de att köpa alla deras grödor så länge de odlar ekologiskt och grödorna är av god kvalité. Sedan säljer de vidare till olika affärer och restauranger. Bönderna får fortsatt stöd via en rådgivare från organisationen som även håller i regelbundna möten där bönderna kan dela erfarenheter och tips med varandra. Sjukt bra koncept!

Vi fick veta en hel det om ekologisk odling, något jag vet min lillebror Robin skulle älskat att vara med på. Sen fick vi också hälsa på hos två av bönderna de har kontakt med. Det är galet mycket jobb att odla grödor och sköta om åkerplättarna. Bevattningssystemet består av tunnor ut placerade för att samla upp regnvatten, hinkar som fylls ur små dammar och bärs till åkrarna för hand. De visade oss och berättade hur man planterar butternut(en pumpa liknande sak som man använder mycket till matlagning) mangoträd, sötpotatis, passionsfrukt, avokado, chilifrukter, majs och mycket mycket mer. Verkligen lärorikt och intressant det enda negativa var att vi alla glömde smörja in oss med sol kräm vilket resulterade i att det flesta av oss har rätt så intressanta brännor.
och köper grödor av bönderna.

Här har vi en av organisationens inspektörer som åker till uppsamlings platser och köper grödor av bönderna.

En bonde som plockar upp sina grödor för inspektion.

En bonde som plockar upp sina grödor för inspektion.

Resten av hennes grödor.

Resten av hennes grödor.

Här har vi en av bönderna och hennes barnbarn.

Här har vi en av bönderna och hennes barnbarn.

Här har vi förra årets Farmer of the year!

Här har vi förra årets Farmer of the year!

Han ger oss en tur på sin odling.

Han ger oss en tur på sin odling.

IMG_1823

Stay Blessed!
/Sofie Rundström
Margate, Sydafrika

Det finaste välkomnandet

Jag hade varit borta från mitt kära house of hope i över tre veckor! Först hade jag och Karin haft semester i två veckor och direkt därefter gjorde vi en visumresa till Laos.Då passade vi även på att hälsa på två missionärer som bland annat jobbar med församlingsgrundande verksamhet och child rights protection. Där stannade vi några dagar och det kändes väldigt inspirerande och jag är glad att vi fick chansen att få vara med och  se hur de arbetar! På vägen hem från Laos behövde vi stanna en natt i Bangkok för att sedan ta nattåget(14 timmar!) tillbaka till Chiang Mai.

Strandpromenad i Laos

Marknad i Bangkok

Marknad i Bangkok

Nattåget från Bangkok till Chiang Mai

Nattåget från Bangkok till Chiang Mai

Den sista veckan var så intensiv och merparten av tiden spenderades på resor och väntandes. Resan till missionärerna tog 15 timmar, från dem till Laos 8 timmar, i Laos väntade vi på att få lämna in våra pass på Thailändska ambassaden i 5 timmar. Det kanske låter supertråkigt och bara jobbigt, men det var det faktiskt inte! Jag har märkt att jag tänker mindre på tiden som går nuförtiden. Efter att ha levt i en stilla kultur på pass länge har jag blivit jätteduktig på att vänta och på att inte titta på klockan om dagarna. På house of hope finns det till exempel ett flertal klockor, men alla utom en har stannat eller går fel. Här bestämmer vi tid genom att säga ”efter frukost” eller ”efter lunch” vilket nästan kan betyda när som helst på dagen!

Hur som helst så var det så roligt att komma tillbaka, särkillt när barnen välkomnar en genom att springa mot en ropandes ”Pi Lydia, Pi Lydia!”, då blir man så varm i hjärtat och vill stanna för alltid!

Den kommande dagen var barnen lediga och jag blev lite orolig över hur det skulle gå, trots att det var så kul att vara tillbaka och härligt att träffa alla igen var vi båda trötta efter allt resande, en natt på buss, en natt på tåg och en natt i Bangkok på ett vandrarhem mitt i staden med basgången från högtalarna nere på gatan som letade sig rakt upp i vårt rum.

Men det gick bra, barnen var också trötta och det var väldigt varmt så de flesta vilade i hängmattorna och i en liten bugnalow som står under några träd.

Pipim och Jaiwan tar skydd mot solen i bungalown

Pipim och Jaiwan tar skydd mot solen i bungalown

Framåt eftermiddagen när värmen lagt sig lite klättrade några barn upp i en kokospalm och slängde ner kokosnötter så alla fick var sin!

Sutin uppe i palmen

Sutin uppe i palmen

Att öppna en kokosnöt

Att öppna en kokosnöt

Det svalkade gott men inte tillräckligt, så sen drog det igång ett vattenkrig!

Vattenkrig!

Vattenkrig!

/Lydia Gustavsson, Chiang Mai, Thailand

Ord är för futtiga

Nu har jag färdats de 11 timmarna från Nelspruit till Margate med Sydafrikas variant av långfärds buss.

2015/02/img_5991-0.jpgJag har landat i volontärhuset på Give a Child a Family (GCF), där det utöver mig bor sex andra volontärer. Alla är vi svenskar så här tar man, till skillnad från i andra Sydafrikanska hus, av sig skorna när man går in. Här har ni gänget!

2015/02/img_6004-0.jpgJag har börjat min orientering och fått en första glimt av GCFs fantastiska vision, organisation och personal. Det är imponerande och inspirerande att hör hur visionen tagit form och växt fram. Visionen är Give a Child a Family thats were they belong och organisationen började med ett par som öppnade sin dörr för barn och kvinnor i nöd och har nu växt till en organisation som nu har förfrågningar från flera regeringar runt om i Afrika som vill ha del av deras expertis.

Helgen har varit innehållsrik med strand besök, grillkväll eller braj (vet inte om det stavas så men det är så det låter när folk säger det) som det heter här, gudstjänst och vandring över en hängbro.

På gudstjänsten greps jag av äktheten och friheten i församlingens sätt att sjunga, dansa, be och ära Gud. Det kändes befriande och nytt, rent av radikalt på något sätt. Det blir så lät att gudstjänsterna blir ett program, men det här kändes som genuin lovprisning. De kallar gudstjänsterna för Sunday Celebration och det var exakt vad det var. Predikan handlade om Jesus förvandlande kärlek och fick mig att önska att jag skulle kunna sätta ord på den och förklara den för alla jag känner. Men jag tror inte att ord räcker till. Kanske är det just det Jesus ville säga till mig att ord är för futtiga för hans kärlek. Bara genom att leva i och leva ut den kan kärleken beskrivas och det är en utmaning.

Imorgon ska jag fortsätta med orientering och få träffa barnen som bor här i GCFs safe house, vilket jag ser fram emot. Hittills har jag inte träffat barnen men de här små huliganerna försökte sno vår klädnypor.

2015/02/img_6002-0.jpgOrd du behöver veta hur man översätter till Sydafrikans engelska är kvitto som kallas slip och trafikljus som kallas robot.

Guds Frid!
Sofie Rundström
Margate, Sydafrika