Att säga hejdå

Jag avskyr avsked. Särskilt om det blir för definitivt, att man just i det ögonblicket står och tänker på ”det här är sista gången vi ses”. Så jag försöker att inte tänka så. Och man vet ju heller aldrig, vi kanske visst ses igen. Jag har verkligen ingen aning, tänk om jag kommer tillbaka hit och hälsar på förr än jag anar. Så jag låtsas som ingenting och säger hejdå med inställningen ”vi ses nästa gång.” Om inte annat gör det det mycket lättare för mig 🙂

I fredags hade ICC hejdåfika för oss. Jag kände mig så glad och tacksam för tiden här! Så mycket som man har fått vara med om och se, och många personer man har träffat som har gjort intryck.  Många många minnen. Rika minnen. Och erfarenheter. Tacksam.

Sara Fredh

Kambodja

image

Hejdå-fika på ICC-kontoret

Annonser

I love you

En sak som jag har lärt mig på denna resan är att språk verkligen är viktigt. Man kan resa runt i olika länder och klara sig bra på teckenspråk och engelska. Men ska man leva i ett nytt land en längre tid så är det verkligen frustrerande att inte kunna snacka. Frustrerande på båda hållen. För mig har det ibland känts som att bli ingen alls, bli anonym. Jag kan inte vara mig själv, för det jag skulle vilja säga kan jag inte säga. För folk runtomkring blir det också en frustration, många gånger tar samtalet bara slut för att det kan kännas meningslöst ”hon fattar ändå inte”.
Det är sorgligt att behöva acceptera att jag aldrig kommer lära känna dessa människor på djupet, så länge vi inte snackar samma språk.
Men att ha fått chansen att lära sig endel av språket är fantastiskt! Trots att man inte kan snacka djupt, så kan vi i alla fall ta oss fram och lite till på Thai. Det gör mig så glad och plötsligt känns det som att barnen tycker det är värt att försöka. Jag har dessutom kommit på en strategi: låtsas förstå så, fortsätter dom att snacka och tillslut kan man fatta sammanhanget i alla fall. De är så söta när dom pratar med oss och förklarar olika saker, mycket thai och lite engelska här och där och mycket teckenspråk.
Detta språk blir dock bara svårare och svårare ju mer man lär sig. Med tanke på att varje ord kan ha fem olika toner och därmed fem olika betydelser… Hehe
Men superkul att få lära sig ett språk som jag just nu har väldigt stor användning för. Får väl se om drömmarna att fortsätta lära sig när man kommer hem till Sverige fortfarande håller i sig.

Vart man kommer så kan typ alla i alla fall säga en fras på engelska: I love you.
Känns inte det ganska uttjatat? Just nu känner jag mig bara så tacksam för den enkla frasen.

Härom veckan när jag sa gonatt till tjejerna och precis skulle gå så säger en av de stora tjejerna, I love you! och att gå bredvid en annan tjej och hon säger I like you. Ååå, va det värmer hela mig!

Återigen, språket och jag kan bara hålla med! Tycker om dessa människor så mycket!

/ Karin Klint, Thailand

Fina flickor som vi har turen att få umgås med!

Fina flickor som vi har turen att få umgås med!

Glad student

Glad student

Allihop i en bild! Vackert

Allihop i en bild! Vackert

Växtvärk

Så vad har jag lärt mig på månaden jag spenderat här på Give a Child a Family?

Förutsättningar, kulturer, barnuppfostran och barnsyn skiljer sig åt. Att utgå från barnets/ens bästa kan därför se en aning olika ut beroende på hur dessa faktorer ser ut kring barnet/en. Jag kan inte säga att jag hunnit plocka ut det bästa från mina båda världarna ännu. Jag har inte på långa vägar hunnit fundera färdigt på vad som är bra och vad som behöver utvecklas på vardera håll.

Förhållningssätt jag haft i Sverige fungerar inte alltid här och det har verkligen varit en omställningens vecka för mig. Att jobba som pedagog på en skola eller förskola i Sverige är väldigt annorlunda i jämförelse med att vara volontär på ett GCF i Sydafrika. Jag har blivit tvungen att inse att min erfarenheter visserligen lärt mig en hel del men inte tillräckligt för att tackla alla utmaningar här. Allt jag tidigare lärt mig måste kopplas samman med de nya lärdomarna jag får här. Mitt förhållningssätt till barn måste anpassas till dessa barnen, deras kultur, deras behov och deras bakgrund. Det är på många sätt som att börja om från början. Jag har alltid tänkt och känt att jag har fallenhet för att jobba med barn men sen jag kom hit har jag brottats med hjälplöshet och frustration mer än en gång. Jag känner fortfarande att jag har fallenhet för att jobba med barn men min inställning till mina förmågor är nu aningens mer ödmjuk. Det är bara att konstatera att även om jag kan en del så har jag så otroligt mycket kvar att lära. 

Jag har insett att jag hade  en föreställning om att det här med barnomsorg det kan jag minsann så det kommer inte vara några problem för mig. Så min stolthet fick sig en liten törn, vilket var väldigt välbehövlig, och jag är otroligt glad för möjligheten att få växa med de nya utmaningarna jag möter här. Jag har börjat förstå att det är detta folk menar när de pratar om kulturanpassning. Att inte svälja allt man möter men inte heller ha inställningen att jag vet bäst. Det känns som en otrolig förmån att få jobba med och lära mig av personalen och barnen här på GCF. För att inte tala om alla härliga guldstunder jag får med barnen!

Morgonandakterna när jag får 20 min med ett barn i knät utan att samtidigt behöva hålla koll på resten av gänget. 

Ozonterapin då jag övervakar ett barn som ligger i ett bubbelbad som hjälper dem med syresättningen. 

Måltiderna då barnen på ett väldigt osvensktsätt med glädje äter vartenda riskorn på tallriken. 

Det är så viktigt att slipas mot andra människor även om det inte alltid är roligt. Det är en sådan välsignelse att få känna växtvärk inte i min kropp utan i min karaktär. 

Sofie Rundström, Margate Sydafrika 

Utflykt!

I förrgår var jag på utflykt tillsammans med en av mina engelskelever, Veasna (som jobbar på ICCs ekonomiavdelning), och några till ur hennes familj/släkt. Vi var totalt 7 vuxna och 4 barn (5,6 och 7 år gamla, och den yngsta gissar jag var kanske 3), fantastiskt roligt! Målet för resan var Kirirom National Park, där det skulle finnas vattenfall att bada i. Familjen plockade upp mig strax före halv nio i en minibuss där alla trängt ihop sig. Jag fick höra att även Veasnas pappa, som är över sjuttio år, hade velat följa med, men att det tyvärr inte gick eftersom han inte fick plats i bussen 😦 Veasnas svåger satt bland maten i bagaget 🙂 Barnen satt, ja, lite här och var.

Efter nån timme stannade vi och åt frukost. För kambodjanerna är det ofta en soppa med nudlar, kött och lite grönsaker. Jag brukar dock hålla mig till ris och fläsk, det är så svårt att få i sig alltihopa, ännu värre om man vill använda pinnar, det blir mest nåt slags slafsande och skvättande 🙂 Ris är lättare!

Sen körde vi vidare, och efter totalt ett par timmar var vi framme. Genast tog vi plats i en liten hydda/koja (det finns oftast många sådana på såna här ställen, man lånar eller hyr en per familj när man är iväg på utflykt) och åt lunch! Frukosten hade inte hunnit sjunka ner särskilt långt än, men jag tog för mig. ”Please, sister, try this, I made it”, sa Veasnas syster och pekade på en kycklinggryta med tomat och morötter. Gott gott 🙂

Jag promenerade runt lite i de vackra omgivningarna efter lunchen, glad att vara på söndagsutflykt. Familjen är buddhister (och i Kambodja är det ofta också med influenser även av äldre traditionella sedvänjor, exv offer till andar), och det var intressant att få se ännu lite närmre hur de utövar sin tro. Längs med vägen stannade de och offrade rökelse och pengar till anden som sägs råda över vägen från den platsen och ända ner till kusten. Innan vi åt lunch satte man ut en tallrik mat i skogen, till andarna.

Efter lunch åkte vi vidare till vattnet. Veasna hade varit där för 10 år sen, och då hade det varit ett stort vattenfall där. Nu var hon besviken för att det hade byggts massa små hyddor överallt och vattenfallet fanns inte kvar som hon mindes det. Men jag tyckte det var vackert! Vi tog plats i en hydda och barnen ville bada! Veasnas kusin hade handlat lite olika traditionella snacks som jag smakade: nåt slags chips av hela små miniräkor, friterade risbollar sötade med kokos och banan och stekt sött ris med bananfyllning, inlindat i bananblad. 🙂

På väg hem i bilen somnade alla utom chauffören. De lämnade av mig hemma, och jag var väldigt glad över att ha fått spendera dagen med dem!

Sara Fredh

Kambodja

image(1)

Hela gänget (utom Veasna som tog bilden)

image(2)

Veasna och hennes systerdotter

image(3)

Glada barn.

image(4)

Ett lite läskigt, men gott, ”räkchips” med hela miniräkor

Mitt jättestora fält

DSC_0194

Vårt fält och grannens fält

Folk här i Zambia äter ganska mycket majs. Deras sparmål är ichima och det är gjort av majs. I november eller december börjar folk att gräva upp jord för att plantera majs, bönor och andra grejer.

En dag så var jag hos en barnmorska som jag har lärt känna när jag jobbade på förlossningsavdelningen. Jag frågade om jag kunde hänga med till hennes fält så att jag får uppleva ”afrikan life” också för att hjälpa henne. När jag var där så presenterade hon mig för henne familj och jag träffade henne dotter som var nästa lika gammal som jag. Jag hjälper henne med hennes fält, efter att vi var klara så pratade vi lite om livet här i Zambia. Vi pratade om hur tufft det är att bo i Zambia, folk måste jobba hårt för att försörja sig, och så kommer vi in på mat och så sa jag att jag tycker mycket om majs. När hon fick redan på det så gav hon mig fyra torkade majs som var jätte hård.

DSC_0196

Mitt fält och Ninas fält bakom vårt hus

Jag tänkte om jag lägger den här majsen i vatten så blir de mjuka så kan jag göra någoting av det. Efter några dagar så var den lite mjuk och jag tänkte göra majsgröt av det men jag har aldrig kommit så långt.

DSC_0201

Varje gång när Nina och Hanna gick in i köket så ser dem majsen i bunken och brukade frågar vad jag ska göra med det? jag svarade; jag ska göra gröt utav den. Dagarna gick och jag har inte hunnit göra gröt utav den.  Vattnet som är i bunken torkade ut och små plantor kom fram och jag vet inte vad jag ska göra med majsen. Nu är det försent för att göra gröt för majsen håller på att växa. Jag bestämde att plantera den här majsen bakom vår trädgård och Nina hjälpte till. Nina och jag brukade hjälpa till med att ta bort ogräset. Nu har majsen växt jättelångt och färska majs börjar komma fram men problemet är att vi kommer åka hem innan den är färdig.

Och så har vi Hanna som också har ett fält bredvid huset, på sitt fält planterade hon jordnötter och majs. Jordnötter, kommer vi kanske hinna äta men inte majsen.

DSC_0700

Hanna och hennes fält

// Mapyu Zambia

Dagarna som går.

Hej.

Nu har vi varit i Brasilien i lite mer än 6 månader känns konstigt att tiden gått så snabbt. Det känns ännu konstigare att det bara är 7 veckor kvar innan vi sätter oss på planet och åker tillbaka mot Sverige.

Våra dagar rullar på som det har gjort de senaste månaderna och vi trivs bra.

Tänkte lägga upp ett litet schema så att ni får en uppfattning om hur våra veckor ser ut 🙂 Ibland kämpar vi med att det känns som att vi inte har tillräckligt många timmar schemalagda, att man för många timmar i veckan sitter inne i lägenheten, men vi har lärt oss och förstått att det är detta tempot man har här och i ärlighetens namn så vet vi inte om vi hade orkat så mycket mer heller på grund av värmen.

Måndag: Smyckeskurs. Anna har en grupp kvinnor som hon tillsammans med lär sig själv och lär dem om hur man kan göra egna smycken och olika pyssel. Annars så går mycket ut på att vila och ta igen sig efter veckan som varit.

Tisdag: Engelskalärare, vi har två grupper med ungdomar som vi på tisdagar tar emot för att lära ut engelska. En grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen.

Onsdag: På kvällarna har vi bön i kyrkan plus möte där vi ibland är med och sjunger.

Torsdag: Casa da vida, Kyrkans projekt för barn som vi är med och arbetar på dels som Engelska lärare men allra främst helt enkelt som vuxna människor som ger barnen den kärlek och omtanke som de kanske saknar i hemmet. Två grupper barn per dag. En på förmiddagen och en på Eftermiddagen.

FredagCasa da vida, Kyrkans projekt för barn som vi är med och arbetar på dels som Engelska lärare men allra främst helt enkelt som vuxna människor som ger barnen den kärlek och omtanke som de kanske saknar i hemmet. Två grupper barn per dag. En på förmiddagen och en på Eftermiddagen. Fredagar har vi också bön med ungdomarna i kyrkan under kvällen.

Lördag: Fotbollsskola för stadens ungdomar, två grupper per dag där det blir lika mycket ”disciplin-” och ”hur-man-visar-respekt-skola” som fotbollsskola.

Söndag: bibelskola/söndags gudstjänst.

Utöver detta så lägger vi också tid på att förbereda olika saker inför våra olika uppdrag men också att umgås med människor och ta tid för oss själva.IMG_8915

Jesper och Anna-carolina

Itaporanga, Brasilien

Varmt väder och en händelserik vecka!

Nu börjar den, den Thailändska sommaren! Jag har bara fått berättat för mig hur otroligt varmt det blir här under sommarmånderna. Varmast ska det vara i april/maj och sen bryts sommaren och dess värme med det välsignade regnet i juni. Det är början av mars nu och redan 38 grader på dagarna och 26 grader på nätterna..  För några veckor sen huttrade jag under fyra filtar med mössa och raggsockar när jag skulle sova! Vilka kontraster alltså! Och runtomkring mig ser jag bönderna på åkrarna, människor som sköter om sina vattenmelomsodlingar, kossor som står och betar mitt ute på stora fälten mitt på dagen, barnen som kämpar på de sista veckorna innan de får sommarlov.  Men om två veckor får barnen sommarlov och kan fylla de varma dagena med vattenkrig istället!

I veckan var jag och Karin på ett slags studentfirande. Det var för eleverna som går ut junor highschool och high school. Man firar lite innan man väl slutar av någon anledning. Det påminde mycket om sutdentfirandet vi har i Sverige fast gånger tre! Alla elever var översollade av blommor och gosedjur och hela skoluniformen var fylld av pins från vänner med olika hälsningar på! De gick en parad genom skolområdet och sen avslutades det med en ceremoni i en av de största skolbygnaderna. Det var så fint med god stämning och alla var så glada!

En annan rolig händelse när alla var glada var i förra veckan då vi gick på bio med alla barnen! Barnen hade pratat om det i flera dagar och frågat om det verkligen var sant att vi skulle gå på bio. Det finns ett stort köpcenter i Chiang Mai som har biosalong på 5e våningen, det var dit vi åkte! Barnen var som sagt väldigt glada och upprymda, medan personalen och vi var lite nervösa och stressade då vi skulle hålla reda på 40 barn inne på ett jättekomplex. Det gick dock väldigt bra och vi kom i samlad trupp hela vägen upp till bion och eftersom att vi var så många fick vi en salong för oss själva. När filmen var slut och vi åkte hem somnade de flesta i bilen, och de som inte somnade då somnade väl hemma. För många var det första gången de gick på bio, åkte hiss eller var inne i ett köpcenter så jag antar att det var de många nya intrycken som fick alla att bli så utmattade!

/Lydia Gustavsson, Thailand