Att börja leva i Chiangmai!

Nu har jag varit i norra Thailand i tre veckor tillsammans med Axel och Markus. Ja wow, snart kan jag säga att jag har varit här i en månad! Ännu har vi inte börjat jobba på riktigt. Vi läser språk tre gånger i veckan och hänger på EFK:s (Interact:s) asienkontor nästan varje dag där det ibland finns någon uppgift åt oss, men där vi annars exempelvis ägna oss åt studier. Vi skall dock inte stanna på Interact utan strax börja jobba hos partnerorganisationen Thai Lahu Foundation (TLF), både på deras kontor i Chiangmai och ute på ett skolhem/internat i ett samhälle utanför Chiangmai för barn som annars har för långt till skolan från sina hembyar i bergen. Organisationen riktar sig till människor av minoritetsgruppen Lahu som lever i landets norra bergsområden. Vi skall alltså dela på oss så att en av oss tre ensam flyttar ut från stan till det här internatet, och den som får sticka och jobba med barnen blir faktiskt jag! Att jag jobbar ensam betyder dock inte att vi inte kommer kunna hålla ihop teamet på ett bra sätt.

Allt är nytt, och medan jag trivs och är lycklig så är det många dagar som energin går åt som behövs för att hålla humöret uppe. Så kan det bli när man mer eller mindre ofrivilligt blir hopklistrad i en trio för att leva tillsammans. Särskilt svårt blir det kanske om man som jag ofta behöver mer tid ensam och lätt blir utmattad när det händer för mycket runt omkring. Att vänja sig vid att leva tillsammans från morgon till kväll och att dela livet nästan mer än ett gift par gör är en nästan lika stor omställning för mig som att vänja mig vid en annan kultur! Vilken tur då att mina partners är så goa! Alla kan störa sig på varandras småsaker när man varit nära varandra för länge, även fast man tycker om varandra. Förstaperioder är ju ofta prövsamma tider. ”It´s like that, and that´s the way it is.”

Var vi än hamnar så kommer vi alla få möjlighet att åka ut i och besöka de olika bergsbyarna. Första gången vi var på ett sånt besök låg byn djupt inne i djungeln (tyckte vi) och vägen dit bar uppför och nerför genom berg och dalar bak på ett pickup-flak. Området var otroligt vackert och att åka dit var barnsligt kul. Från och med då frågar vi gärna numera när vi är åker ute på landsbygden om det ”händelsevis kan finnas plats där bak för oss den här gången också?”. Lovar er att vi inte helt skall ha vant av oss säkerhetsbältet helt i slutändan.

Jag mår alltså bra och ser fram emot de kommande sju månaderna här!

”Can we ride in the back again like last time?” – Axel till Chauffören.

Annonser

Solsemester? Nej, det finns mer än det i Thailand!

3 veckor in i ett grönskande land i en vacker stad där jag ihärdigt försöker att lära mig deras språk och kultur. Jag är här med 2 härliga grabbar: Philip och Markus, som jag kommer spendera mycket tid med.(Hela 8 månader!) Jag håller nog fortfarande på att landa i allt detta som för mig är väldigt nytt. Engelska är inte jätte gångbart här i Thailand utan just nu är det stapplande Thailändska och kroppsspråk som gäller. Så vardagen går nu mycket ut på att lära sig språket och komma in i de projekten vi ska vara i genom att läsa på om dem. Interact (EFK) har sitt Asienkontor här i Chiang Mai så det är en väldigt trygghet att ha dom här och roligt att kunna föra mer avancerade konversationer än Hej, hur mår du?(Ungefär på den nivån thailändskan är nu haha) Så på dagarna är vi mycket där och får en större inblick i hur det på olika sätt går att kämpa för en rättvisare värld. (Även mycket skämt och skratt)

Vi bor bra i en lägenhet med 2 sovrum och ett vardagsrum där vi varje dag åker ifrån i små röda bussar som kallas ”songthaew”. Bälten är inte något som direkt finns tillgängligt men det vänjer man sig snabbt vid. Det är en helt annan matkultur här, de flesta äter ute eftersom det kostar ungefär som att laga själv. De äter ris till alla måltider(frukost inkluderad) men ibland nudlar. Maten här i Thailand är helt underbar och ibland väldigt starkt. Men det börjar jag vänja mig vid och nu blir maten nästan tråkig när den inte är stark så det händer något. En måltid kan kosta mellan 30-50 bath, alltså runt 10kr. Thailändare är otroligt givmilda och ser mer till gruppens bästa mer än sitt eget vilket är något jag försöker lära mig och ta efter!

Snart kommer vi börja arbeta hos ”Thai Lahu Foundation” (TLF) som är en partnerorganisation till Interact och som arbetar med bergsfolket ”Lahu” i närområdena här med olika projekt, bland annat i by utveckling och att lära dem deras rättigheter. Det jag kommer göra är inte helt klart än, men antingen på deras kontor eller på ett skolhem.

IMG_5310IMG_5057Vi fick möjligheten att besöka en Lahu-by som TLF stödjer och se hur de lever där. TLF hjälper dem bland annat med elektricitet i form av vattenkraft och lite solceller. De bor i en dal bland höga berg och många vackra risfält. Bland de vackraste jag fått se i mitt liv, kan förstå att de vill bo där trots att det ligger avskiljt.

Till byn åkte vi på ett flak över höga berg och djupa dalar på vägar med hål lite överallt. En rolig upplevelse jag sent kommer glömma! På bilden är Jag(Axel) + Philip, foto: Markus.

Detta var allt för mig den för den här gången. Gud är god! Amen.

/Axel Chiang Mai, Thailand

Första inlägget, första mötet med Bangladesh

En dryg vecka har passerat sedan vi kom till Dhaka, den mycket folktäta och trafiktäta huvudstaden i Bangladesh. Jet-lagen har vi lämnat bakom oss då vi började resan med några introduktionsdagar i Thailand på EFK:s Asienkontor i Chiang Mai. Hursomhelst så är nu Eric och jag mitt i processen att landa i Bangladesh. En process som troligtvis kommer ta en månad eller två inser vi. World Concern Bangladesh (WCB), den NGO (non governmental organization) vi ska vara hos har tagit emot oss med öppna armar minst sagt. När vi går in i ett rum drar de igång AC:n på max, vi har fått ett eget ”kontor” och blir där uppvaktade av olika medarbetare som vill se hur det är med oss och försäkra sig om att det ständigt finns te tillgängligt. De är också mycket måna om vår säkerhet, vi har ännu inte varit fått promenera själva den knappt 500m långa sträckan mellan vårt guest house och kontoret, utan blivit körda i bil med AC mitt i den tätaste morgontrafiken. Första dagarna försökte vi försäkra dem om att vi absolut kan gå och om inte själva så med någon som sällskap, vi har dock fått försöka acceptera att även om vi är på en organisation som arbetar med de fattigaste och mest utsatta människorna i ett av världens fattigare länder så kommer nog vår säkerhet och komfort vara i topp på prioritetsordningen medan vi är här.

Första veckan har ägnats åt ganska intensiva bangla-studier. Vi inser att vi behöver lära oss en del bangla för att kunna ta oss runt på egen hand, blev faktiskt ganska förvånade att så få pratar engelska även inne i Dhaka. Utöver språkstudierna har vi börjat introduceras till de olika projekt som World Concern driver och stöttar. Vi har dels fått information från de olika projektledarna inne på kontoret och varit ute och besökt några av projekten som drivs inne i Dhaka. Allt vad World Concern gör ryms inte här, men en liten glimt från två av projekten vi besökt kan jag ge er.

IMG_0737

Den här kvinnan har genom ett mikrolån från WCB kunnat utvidga sitt skrädderi och därmed fått en hållbarare inkomst. WCB ger årligen lån på vanligtvis runt 1500 SEK till ca 11 000 kvinnor i Dhaka. Utöver skrädderi är det flera som utvecklat småskalig försäljning av olika slag till något större butiker som genererar en större och stabilare inkomst.

IMG_0716

Till höger ser ni en mamma med sitt barn som väntar på att få vaccinering på WCB:s mödra- och barnhälsovårdscentral. Där erbjuds förutom vaccin även annan hälsovård, preventivmedel, hälsoinformation och samtal kring familjeplanering då befolkningstillväxt är ett stort problem i Bangladesh. Patienterna betalar lite för vården men priset är baserat på inkomst.

/ Rebecka i Dhaka, Banglades