Att börja leva i Chiangmai!

Nu har jag varit i norra Thailand i tre veckor tillsammans med Axel och Markus. Ja wow, snart kan jag säga att jag har varit här i en månad! Ännu har vi inte börjat jobba på riktigt. Vi läser språk tre gånger i veckan och hänger på EFK:s (Interact:s) asienkontor nästan varje dag där det ibland finns någon uppgift åt oss, men där vi annars exempelvis ägna oss åt studier. Vi skall dock inte stanna på Interact utan strax börja jobba hos partnerorganisationen Thai Lahu Foundation (TLF), både på deras kontor i Chiangmai och ute på ett skolhem/internat i ett samhälle utanför Chiangmai för barn som annars har för långt till skolan från sina hembyar i bergen. Organisationen riktar sig till människor av minoritetsgruppen Lahu som lever i landets norra bergsområden. Vi skall alltså dela på oss så att en av oss tre ensam flyttar ut från stan till det här internatet, och den som får sticka och jobba med barnen blir faktiskt jag! Att jag jobbar ensam betyder dock inte att vi inte kommer kunna hålla ihop teamet på ett bra sätt.

Allt är nytt, och medan jag trivs och är lycklig så är det många dagar som energin går åt som behövs för att hålla humöret uppe. Så kan det bli när man mer eller mindre ofrivilligt blir hopklistrad i en trio för att leva tillsammans. Särskilt svårt blir det kanske om man som jag ofta behöver mer tid ensam och lätt blir utmattad när det händer för mycket runt omkring. Att vänja sig vid att leva tillsammans från morgon till kväll och att dela livet nästan mer än ett gift par gör är en nästan lika stor omställning för mig som att vänja mig vid en annan kultur! Vilken tur då att mina partners är så goa! Alla kan störa sig på varandras småsaker när man varit nära varandra för länge, även fast man tycker om varandra. Förstaperioder är ju ofta prövsamma tider. ”It´s like that, and that´s the way it is.”

Var vi än hamnar så kommer vi alla få möjlighet att åka ut i och besöka de olika bergsbyarna. Första gången vi var på ett sånt besök låg byn djupt inne i djungeln (tyckte vi) och vägen dit bar uppför och nerför genom berg och dalar bak på ett pickup-flak. Området var otroligt vackert och att åka dit var barnsligt kul. Från och med då frågar vi gärna numera när vi är åker ute på landsbygden om det ”händelsevis kan finnas plats där bak för oss den här gången också?”. Lovar er att vi inte helt skall ha vant av oss säkerhetsbältet helt i slutändan.

Jag mår alltså bra och ser fram emot de kommande sju månaderna här!

”Can we ride in the back again like last time?” – Axel till Chauffören.

Annonser