Hallå från Moçambique!

Under sammanlagt sex månaders tid kommer jag och min reskamrat Marian vistas långt utanför Sveriges gränser. Vi bor i Moçambique, sydöstra Afrika.

Det har tagit sin lilla tid att komma in i någon sorts vardag här. Bland annat har stor del av vår tid ägnats åt att resa fram och tillbaks över land och rike för att gå inslussningskurs och stämpla pass. Totalt har vi tillbringat ca 47 timmar på olika bussar sedan 1,5 månad tillbaks då vi landade i Johannesburg, Sydafrika. Vi har bott i Nelspruit, Maputo, varit på ett dagsbesök i Swaziland och slutligen landat i Vilankulo. Äntligen har vi kommit igång med vårt arbete här. Vi arbetar fyra dagar i veckan på en förskola där vi är sport och lekansvariga. Så lär vi oss portugisiska två lektioner i veckan, och tre gånger i veckan håller vi i engelskalektioner.

Här bor vi i EFKs missionshus tillsammans med en Mocambiqiansk familj, och vi stortrivs! Dagtid är tempot annorlunda i Moçambique jämfört med Sverige. Kultur och temperatur gör att man inte stressar igenom dagarna utan tar allt i en lugnare takt. Detta betyder dock inte att man har färre saker att göra. Det är mycket som ska hinnas med varje dag. Många har lång väg att promenera till skola eller arbete, kollektivtrafiken sträcker sig inte ut på landsbygden utanför Vilankulo. De flesta jag träffat går upp i soluppgången. Dels för att ta vara på den mycket begränsade delen av dagen, då man faktiskt kan promenera i snabbare takt utan att smälta bort i sin egen svett. Men också för att ta vara på dagsljuset som försvinner kl 18 om kvällarna.

/Alexandra, Moçambique.

IMG_0002

Mangoträdet i missionshusets trädgård är stort och klättervänligt.

IMG_9899
Lyckan i Joyce ögon när hon såg sitt fjärilsansikte i spegeln var obetalbar!IMG_9927

Här diskar vi i skuggan av palmerna efter varje måltid till det trevliga ljudet av grannens musik som alltid strömmar ur spräckta högtalare från andra sidan muren.

.IMG_9942

Bus och lek med barnen på förskolan i Vilankulo. 

Annonser

Krock? Säger sju, menar åtta, kommer nio

Hoppsan vad tiden flyger iväg när man har roligt! Jag och min resekamrat Alexandra har nu varit i Moçambique i drygt en månad. Oj vad jag har fått vidga mina ögon, öron, hjärna och såklart mitt hjärta för att för evigt bli märkt av denna resa jag gör just nu!

Det är sällan vi har fått uppleva så mycket flexibilitet på en så kort tid som vi har varit här i Afrika. Afrikaner, (har vi märkt) är väldigt duktiga och tycker om att göra scheman. Dock kan både tider och dagar i schemat variera väldigt! Vår värdfamilj här i Vilanculos, Moçambique, som vi kallar mamma och pappa, är våra handledare.Vi möter dem i stort sett varje dag. De skulle behöva många blogginlägg för att täcka upp allt det fantastiska de gör och framförallt ÄR!

Här om dagen blev vi bjudna på middag. ”Ni är välkomna hem till oss på middag klockan sju.”Vi ser såklart till att vara i tid, som vi svenskar ju oftast alltid är… punktliga. Vårt hus ligger ett stenkast ifrån vår mamma och pappa. Vi har lovat att inte gå ut utanför murarna till vårt hus efter klockan 18 p.g.a. överfallsrisken. Därför tar vi sällskap av barnen i familjen till mammas och pappas hus. Vi kommer in i huset som består egentligen av ett stort kök till hälften kaklat med något slags klinkers golv. Det luktar fisk. Här samlas hela familjen och äter, tittar på tv och mamma Felizarda har även sin syateljé samma rum men ingen mamma eller pappa syntes till. Vi försöker fråga på knagglig Portugisiska, ”Var är alla som ska komma och äta?,” vi får fram tillslut att de kommer snart.

Vi förstod att ”snart” kan betyda alltifrån 5 minuter till 2 timmar. Så vi tänkte, ”Ok.Vi lär barnen Fia med knuff under tiden vi väntar.”Vi spelar och många av er vet att ett parti med Fia kan ta låååång tid! Vi hinner bli trötta och tänker,”Ok.Vi kör ett spel till.” Så det blev ett kortspel och efter ca 2 timmar dyker folket in och maten dukas fram. Alla är glada och de ber såklart om ursäkt att de blev lite sena…

Vi har, sakta men säkert, börjat vänja oss vid tempot och att scheman och tider snarare är riktlinjer och kan som sagt variera lite hur helst. Jag trivs som fisken i vattnet här och tycker det är skönt att ”hoppa ur boxen” och in i ett helt nytt sätt att tänka! Men visst har det krockat med mitt sätt att tänka, absolut.

Jag har mycket kvar att lära av att leva i en helt ny miljö, kultur och jag tillägger att… jag älskar det! Här är lite bilder av vad vi varit med om.

Vi ses snart…

Marian Hautamäki, Mocambique

Bussen från Maputo till Vilanculos skulle åka 04.00. Vi kommer iväg 1,5tim senare...

Bussen från Maputo till Vilanculos kl 03.50. Vi skulle åka 04.00. Vi kommer iväg 1,5tim senare…fullproppad med folk och prylar!

Mamma Felizarda undervisar oss i Portugisiska

Mamma Felizarda undervisar oss i Portugisiska. Vi blir sakta men säkert bättre på språket!

Skräckblandad förtjusning...

Skräckblandad förtjusning…

Sekunderna efter… Jag blev skrämd av att hönan svalde och släppte taget! Mamma Felizarda skrattar i bakgrunden.

Sekunderna efter… Jag blev skrämd av att hönan svalde och jag släppte taget med ett litet skrik! Mamma Felizarda skrattar i bakgrunden.

Här hjälper vi Mamma Felizarda att baka bullar gjorda på kokosmjölk,mjöl,jäst och socker. Familjen har byggt en stor ugn för att kunna dryga ut kassan genom att baka bröd och bullar, som sedan säljs på marknaden.

Här hjälper vi Mamma Felizarda att baka bullar gjorda på kokosmjölk,mjöl,jäst och socker. Familjen har byggt en stor ugn för att kunna dryga ut kassan genom att baka bröd och bullar, som sedan säljs på marknaden.

Lärare och extra-storebror

Nu äntligen har vi börjat jobba med Thai Lahu Foundation, och kontakten med svenskarna på regionkontoret har börjat blekna. På tre veckor har det sannerligen hänt mycket. De senaste två veckorna har vi planerat engelsklektioner som vi har hållit för den nationella personalen på TLF, så svenska är inte längre gångbart. Inte ens engelska räcker särskilt långt längre med alla människor, vilket har hjälpt oss att snabbt bygga på våra Thai-kunskaper! Att lära sig ett helt nytt språk och använda det varje dag är precis så kul som jag hoppades att det skulle vara!

Thailändsk mat och fika är galet sött, och matkulturen är som sådan att vi inte äter några mjölkprodukter om vi inte köper själva utan bara äter den maten som vi blir bjudna på. Lätt att jag kommer bli antingen laktosintolerant eller få diabetes. Nej, jag skojar bara, klart jag kan köpa yoghurt ibland och behärska mig med sockret, men jag har redan vant mig vid varmrättsfrukost och extra sött thailändskt iste. Ris och kyckling till frukost är fantastiskt. Jag tycker att det är genialiskt enkelt att äta samma sak till frukost, lunch och kvällsmat.

Som så många andra västerlänningar som hamnar utomlands, upplever också vi en stor gästvänlighet i Thailand. Vi försöker styra så att vi inte skall bli för bortskämda eller särbehandlade, men man kan ju antingen välja att tacka nej till allting, eller istället försöka lära sig någonting av deras sätt att dela med sig. En Thailändare skulle aldrig köpa en chipspåse eller en dricka utan att dela den med hela gruppen, och den inställningen försöker vi nu också ha tillsammans, så gott vi kan, även fast svensken flest gånger tar över och tänker ”Nej! Min Snickers.”…

Efter två veckor som engelsklärare på kontoret har jag till slut kommit ut till internatet/skolhemmet Praoh Hostel, två timmar utanför Chiang Mai och här skall jag då alltså stanna! Den här veckan var vi med på ett ungdomsläger på gården som hjälpledare. Hela Oktober månad har dock barnen som annars bor här ”höstlov” så dem träffar jag inte än på ett tag, men det längtar jag till! Till slutet av månaden kan jag jobba med de vuxna här. Jag får ha engelsklektioner med dem, vilket säkert blir lika kul som det har varit på kontoret.

Nästan alla som var med på ledarutbildnings-lägret. Väldigt blandade åldrar. Jag blev imponerad över hur tålmodigt de yngsta satt med på all tung undervisning!

Nästan alla som var med på ledarutbildnings-lägret. Väldigt blandade åldrar. Jag blev imponerad över hur tålmodigt de yngsta satt med på all tung undervisning!

Axel på flaket tillsammans med

Axel på flaket tillsammans med ”team yellow”. Jag var team orange, och Markus blev grön, tillsammans med totalt 30-35 ungdomar som delades upp under veckan. Denna bild är från sista dagen när vi åkte på utflykt till ett stort vattenfall där vi fick leka och ha undervisning. Totalt tre eller fyra bilar åkte med fulla flak.

Markus och jag förbereder en engelsklektion. Väldigt roligt, men ibland tar det lite tid, och då blir man trött.

Markus och jag förbereder en engelsklektion. Väldigt roligt, men ibland tar det lite tid, och då blir man trött.

Instabilt säkerhetsläge och mycket stillasittande

Som Eric kort nämnde sist är säkerhetsläget i Dhaka något instabilt. Här i Bangladesh är det många lager i samhällsstrukturen som orsakar instabilitet och frågetecken kring hur säkerheten är. Två utländska NGO-arbetare blev skjutna till döds för två veckor sedan och orsaken till detta är fortfarande oklar. I och med det är det svårt att avgöra hur stor risken är för fler attentat. Med en tämligen korrupt regering känns det också som om sanningshalten i de uttalanden vi hört från premiärministern är värda att ifrågasätta ganska mycket. Oftast får vi höra lite uttalanden som verkar vara baserade på dennes magkänsla vilket följs information om hur mycket bra den här regeringen åstadkommit under sin tid vid makten.

Kring oss har säkerhetstänket trappats upp och vi rör oss i princip inte utomhus förutom kortare ärenden som vi gör tillsammans med anställda på organisationen World Concern Bangladesh. Detta tar ganska mycket på krafterna (framförallt de psykiska) ska vi ärligt säga. Det är mycket tid som spenderas inne på kontoret eller i vår lägenhet. Det är såklart en erfarenhet i sig att inte kunna gå ut, jag kommer definitivt uppskatta friheten att röra mig ute när vi nu kan göra det härnäst. Just nu är det mycket mobilspel, filmer, stickning och något korsord då och då som fyller tiden vi inte spenderar på kontoret. Mycket stillasittande helt enkelt. Tur att vi har ett hopprep som kan ge lite fysisk aktivitet även inne i lägenheten.

Vi saknar de där roliga grejerna vi tidigare kunnat göra för att uppleva Bangladesh själva i vårt eget tempo och på vårt eget sätt. Som att gå en sväng runt kvarteret och bara ta in alla intryck från vardagen i Bangladesh. De bengalerna vi arbetar med tenderar att ta oss till de större Supermarketsen för inköp och till finare mer västerländska restauranger för att äta vilket vi upplever som lite frustrerande.

Oavsett hur frustrerande vår situation känns stundtals så kan vi konstatera att det här är också en del i att uppleva hur det är att vara eller arbeta i en annan kultur med andra förutsättningar än de vi är vana vid och där vi inte kan smälta in och bara följa med strömmen. Vi sticker ut, vi kan inte systemet, och vi är måltavlor för fler kriminella aktiviteter här än hemma (även om vi som tur är inte märkt av det) samtidigt som vi ständigt särbehandlas och erbjuds det finaste och bästa. Nu på förmiddagen frågade jag några av vakterna och chaufförerna på kontoret om någon av dem kunde gå ut på gatan för att köpa lite frukt till mig. Snart är sju personer engagerade i att gå och hämta en man med fruktvagn och rulla den till precis utanför dörren så att jag ska kunna köpa frukt utan att behöva gå ut från kontoret. Omsorg och särbehandling!

Jag skickar med lite fler bilder från det bröllop vi var på för två veckor sedan. Betydligt roligare att visa upp!

IMG_0617

Utsmyckade och klädda i gult för ”gurkmejafesten” inför själva bröllopet, i detta fall var den dagen innan.

IMG_0629

Brudparet sitter på en liten scen längst fram medan gästerna turas om att gå fram för att lyckönska och smeta lite gurkmejablandnin i ansiktet på dem. Brudparet tackar då genom att ta handen på gästen och föra mot pannan och sedan hakan. Spännande liten ritual!

IMG_0661

Ett utsmyckat brudpar på väg fram mot vigselceremonin som skedde i en katolsk kyrka. De flesta av gästerna följer i ett tåg bakom brudparet.

IMG_0653

Eric och jag uppklädda för själva vigseln. Efter vigseln var det mottagning i näraliggande byggnad. Vi fick sitta ner, blev serverade mat och insåg att alla runt oss ätit upp och väntade på oss några minuter senare. På en kvart hann vi bli serverade, äta middag och tårta för att sedan säga hejdå och åka hemåt, detta för att lämna plats för andra gäster. Lite stressigt men rationellt system om man vill bjuda många!

/ Rebecka Svensson i Dhaka, Bangladesh

Kulturkrockar och chockar

En dryg månad har nu passerat sen jag och min teamkompis Daniella landade i Swaziland och vi har sakta men säkert börjat anpassa oss till ett liv här. Det är ett liv som iblandn är lite likt ett liv i Sverige och ibland väldigt långt ifrån det. Klimatet och värmen är bara en sak som är annorlunda. Här kommer några exempel på fler saker:

Transport – det spelar inte någon roll hur många man är. Har man en bil med ett flak på så kan alla åka med. Vanligtvis är vi ungefär 10 personer på flaket till pastorns bil när vi åker till kyrkan på söndagarna.

Språket – även om engelska är ett av de officiella språken och oftast fungerar bra så är det uppskattat om man kan lite siSwati. Det liknar dock inte svenska alls. Det är alltid en liten procedur när man hälsar på folk. Man skakar inte bara hand utan man ska visa respekt till äldre genom att göra på ett visst sätt och sen finns det olika fraser som man kan säga och gensvara på. Sakta men säkert börjar vi lära oss. Sen kommer det alltid någon med en ny fras och gör oss förvirrade, men det får man ta med ett skratt och så brukar det gå bra.

Kyrkan – att gå på en söndagsgudstjänst är inte riktigt som i Sverige. För det mesta är upplägget ungefär detsamma som i Sverige, men det är också det enda. Man börjar med att be & lovsjunga, det är däremot inte alls vad vi är vana vid. Det är lite mer gospel a la Swaziland. Det är inte alltid jag förstår vad som sjungs men trots det är det så innerligt att det inte spelar någon roll, det går att förstå vad de vill säga utan att förstå den exakta innebörden av orden. Sedan predikar oftast vår käre pastor, och det med betydligt mer glöd i baken än vad vi är vana vid i Sverige. Sjunger gör man också lite då och då, vem som helst i församlingen tar upp en sång när den får lite feeling och sen hakar resten på. Det är väldigt härligt!

Förskolor – att gå på förskola i Swaziland är inte obligatoriskt. Det gör att standarden mellan de olika förskolorna är ganska olika. En förskola vi är på har ett litet rum, en lärare och ca 40 barn. Inte helt optimalt så att säga. Däremot är barnen otroligt bra på att lyssna på sina lärare. De flesta barn lär sig engelska på förskolan så om man inte kan särskilt bra siSwati är det ibland svårt att få respekt men när läraren säger till så lyssnar barnen. Ingen tvekan om saken.

Gästfriheten – här i Swaziland blir man ofta bjuden på något när man är hemma hos någon. Det kan vara frukt, dricka eller mat. Men folk är gästfria och otroligt vänliga. Vi är välsignade som har hamnat i ett sånt vänligt land.

Några andra saker som jag inte är van vid i Sverige är att när man kommer till ett evenemang som västerlänning så sätts man ofta längst fram. Vi gick på ett tältmöte en kväll med vår pastor och placerades längst fram medans pastorn lugnt kunde sätta sig längst bak. En annan gång var vi med på en avtackningscermoni för en rektor på en skola och då placerades vi bland de viktiga och inbjudna gästerna. Det var inte något jag var riktigt beredd på och att ofta bli uppmärksammad, som de enda västerlänningarna i området, är lite konstigt ibland. I princip alla känner igen oss. Det är visserligen till fördel ibland men det kan också vara lite jobbigt att aldrig få smälta in.

Trots många utmaningar mellan kulturerna så är det så roligt och spännande att få vara här. Detta är ett halvår som jag alltid kommer bära med mig, det är jag övertygad om!

/Ylva, Swaziland

SAMSUNG CSC

Daniella leker med några av barnen på en av förskolorna. De uppskattar verkligen när vi tar oss tiden och leker ordentligt med dem. 

SAMSUNG CSC

Lupikweni pree-school, barnen pekar på djur och säger vad det heter på engelska. Har de rätt får de en applåd av hela klassen, annars hjälps man åt tills det blir rätt. 

SAMSUNG CSC

Traditionell swazi-dans. Väldigt osvenskt men väldigt häftigt att se på. 

SAMSUNG CSC

Några elever framför körlåtar på siSwati

SAMSUNG CSC

En vanlig söndag. Blir barnen trötta så sover de, spelar ingen roll om det är under predikan i kyrkan eller på förskolan. 

Äventyr från Swaziland: Barn, siSwati och kärlek

Mer än en månad har passerat sedan jag och min vapendragare Ylva lämnade ett småruskigt Sverige för ett betydligt svettigare, men ack så vackert Afrika!

Vi har det bra och vi har blivit väl omhändertagna både av människorna i Swaziland och på Interact’s missionscentra i Sydafrika.

Vi bor i ett fint hus på bushen i hhohho-regionen i norra Swaziland, ungefär 5km från närmsta by, Bhuleni.

Under den senaste månaden har huvudfokus legat på att ”landa” här i Swaziland. Komma in i kulturen, börja knyta relationer, introduceras till området och språket – skapa oss någon sorts vardag, helt enkelt! Då vi för tillfället inte har tillgång till någon bil (och då kollektivtrafiken/taxiverksamheten inte är särskilt utbredd här i bushen) – så har vi inte riktigt kunnat sätta igång ”på allvar” riktigt än.

Vi förlitar oss på skjuts från vänner till vår handledare och vår värdfamilj för att kunna ta oss fram. Trots transportsituationen så har vi ändå hunnit introducerats till några av de arbetsuppgifter och projekt som vi kommer kunna vara delaktiga i under vår praktik/volontärperiod.

Vi har tillexempel ägnat några dagar åt att sortera gamla papper och dokument på Svenska i vår värdorganisation HUC’s (Holiness Union Church) arkiv i Emkhuzweni.

Vi har också hjälpt till på två förskolor, en som ligger mycket nära stället där vi bor och en som ligger lite mer än en mil bort.

I förskolorna gör vi vårt bästa för att finnas till för både lärare och barn – vi sjunger sånger, leker lekar, berättar historier och försöker att vara allmänt behjälpliga i undervisningen. Men det är inte alltid enkelt!

Språkbarriären är en av de klurigaste svårigheter vi ställs inför. Trots att många vuxna och tonåringar är bra på engelska så pratar barnen bara siSwati (ett av huvudsyftena i förskoleundervisningen är att introducera barnen till Engelskan) och det är svårt att kommunicera med dem – och extra svårt att förklara lekar för dem! Vi har försökt att lära oss lite grundläggande siSwati – men det är ett klurigt språk med många klickande och smackande ljud som vi svenskar inte alls är vana vid.

Vi får förlita oss på att förskolelärarna översätter för barnen, vilket ibland fungerar mycket bra och ibland inte gör det.

Ett annat problem är lärarstaben och lokalen i jämförelse med storleken på klassen. I den ena skolan är lokalen på tok för trång och med ett plåttak som håller på att rosta sönder. Det är en ensam lärare som ansvarar för en klass på runt 45 barn. Naturliga behov uträttas under ett träd på skolgården.

Men läraren är jättebra och engagerad – och barnen är så glada och kärleksfulla! När vi kommer på morgonen blir vi alltid överösta av barn som vill hälsa, kramas och fråga ”how are you?” (den enda frasen de kan) och när vi går på eftermiddagarna så följer dem med oss så långt det är möjligt och vinkar tills vi inte ser dem längre.

Vi önskar att vi kunde göra mer för barnen och deras situation – men det är verkligen ett sant privilegium att få jobba och umgås med dem!

/ Daniella, Swaziland

Hem, ljuva hem!

Hem, ljuva hem!

Taket, Förskolan i Mavula

Taket, Förskolan i Mavula

Barnen ser sig själva på bild

Barnen på den lokala förskolan ser sig själva på bild

Lektion i Mavula

Lektion i Mavula

Lunch time! Lipuguweni preschool

Lunch time! Lipuguweni preschool

Delad glädje är dubbel glädje!

Nu har det börjat dra igång på riktigt. Har sen senast hunnit bli engelskalärare och husägare(vi hyr i 6 månader). Har fått möta många häftiga människor i diverse sammanhang som förgyllt min tid här och som för mig givit ytterligare bevis på att Gud finns och att han är god. Livet är spännande här, vet inte vad var dag har att erbjuda eftersom vi dagen innan kan få reda på att vi ska ut till en by eller liknande.

Nu går veckorna väldigt fort. Eftersom det ungefär är samma årstid året runt går dagarna i ett. Så att få se höstbilder hemma i Sverige känns långt borta när det är över 30 grader här. Jag trivs bra här, det känns verkligen nyttigt att få komma ifrån Sverige ett tag. Bara att få uppleva en annan kultur, en kultur här som är mer fokuserad på gruppen än individen. Bara en sån sak som att köpa mat eller liknande. I Sverige köper vi varsin maträtt, här köper man lite av varje och delar. Delad glädje är dubbel glädje, det har jag fått lära mig här!

Har då fått börja lära ut engelska till några vuxna i Thai-Lahu foundation (TLF) som är den organisationen vi jobbar i. Detta för att de lättare ska kunna kommunicera och förstå vad bland annat Interact (EFK) vill i utveckling och för att lättare kunna föra rapporter. Just nu lär jag dem de olika tempusformerna och hur de påverkar verbet. Har ingen tidigare erfarenhet som lärare så det är utmanande, men också lärorikt och spännande! Det blir att båda parter lär sig utav dessa lektioner.

Vi åker också ut till olika byar och får vara med och se utvecklingsprojekten i praktiken. Så vi får även uppleva mycket natur och en annan kultur i Lahufolket som inte är präglad av oss i västvärlden så mycket. Det är så fantastiskt vackert här i Thailand. Här i Chiang Mai är det höga berg och tjock djungel med många vattenfall.

Vi har nu fått ett hus med 3 sovrum, kök och tvättstuga. Så nu kommer jag inte längre dela säng med Philip, så får se hur det går haha! Här kommer vi bo resten av tiden så det är väldigt skönt att kunna landa på ett ställe. Har höga förhoppningar på allt jag kommer få uppleva här i Thailand, tror det redan satt sin
prägel på mig.

IMG_5696

Här är alla de som jobbar inom TLF i sina fina folkdräkter. (Ja, vi är riktiga jättar här i Thailand haha)

IMG_5546

Ett projekt jobbar med att Lahu barnen ska lära sig sitt moderspråk, detta gör det bland annat lättare för dem att lära sig andra språk sedan.

Är oerhört tacksam för alla böner och meddelanden! Stor trygghet att ni finns! Gud är god! Amen. // Axel, Chiang Mai Thailand