Instabilt säkerhetsläge och mycket stillasittande

Som Eric kort nämnde sist är säkerhetsläget i Dhaka något instabilt. Här i Bangladesh är det många lager i samhällsstrukturen som orsakar instabilitet och frågetecken kring hur säkerheten är. Två utländska NGO-arbetare blev skjutna till döds för två veckor sedan och orsaken till detta är fortfarande oklar. I och med det är det svårt att avgöra hur stor risken är för fler attentat. Med en tämligen korrupt regering känns det också som om sanningshalten i de uttalanden vi hört från premiärministern är värda att ifrågasätta ganska mycket. Oftast får vi höra lite uttalanden som verkar vara baserade på dennes magkänsla vilket följs information om hur mycket bra den här regeringen åstadkommit under sin tid vid makten.

Kring oss har säkerhetstänket trappats upp och vi rör oss i princip inte utomhus förutom kortare ärenden som vi gör tillsammans med anställda på organisationen World Concern Bangladesh. Detta tar ganska mycket på krafterna (framförallt de psykiska) ska vi ärligt säga. Det är mycket tid som spenderas inne på kontoret eller i vår lägenhet. Det är såklart en erfarenhet i sig att inte kunna gå ut, jag kommer definitivt uppskatta friheten att röra mig ute när vi nu kan göra det härnäst. Just nu är det mycket mobilspel, filmer, stickning och något korsord då och då som fyller tiden vi inte spenderar på kontoret. Mycket stillasittande helt enkelt. Tur att vi har ett hopprep som kan ge lite fysisk aktivitet även inne i lägenheten.

Vi saknar de där roliga grejerna vi tidigare kunnat göra för att uppleva Bangladesh själva i vårt eget tempo och på vårt eget sätt. Som att gå en sväng runt kvarteret och bara ta in alla intryck från vardagen i Bangladesh. De bengalerna vi arbetar med tenderar att ta oss till de större Supermarketsen för inköp och till finare mer västerländska restauranger för att äta vilket vi upplever som lite frustrerande.

Oavsett hur frustrerande vår situation känns stundtals så kan vi konstatera att det här är också en del i att uppleva hur det är att vara eller arbeta i en annan kultur med andra förutsättningar än de vi är vana vid och där vi inte kan smälta in och bara följa med strömmen. Vi sticker ut, vi kan inte systemet, och vi är måltavlor för fler kriminella aktiviteter här än hemma (även om vi som tur är inte märkt av det) samtidigt som vi ständigt särbehandlas och erbjuds det finaste och bästa. Nu på förmiddagen frågade jag några av vakterna och chaufförerna på kontoret om någon av dem kunde gå ut på gatan för att köpa lite frukt till mig. Snart är sju personer engagerade i att gå och hämta en man med fruktvagn och rulla den till precis utanför dörren så att jag ska kunna köpa frukt utan att behöva gå ut från kontoret. Omsorg och särbehandling!

Jag skickar med lite fler bilder från det bröllop vi var på för två veckor sedan. Betydligt roligare att visa upp!

IMG_0617

Utsmyckade och klädda i gult för ”gurkmejafesten” inför själva bröllopet, i detta fall var den dagen innan.

IMG_0629

Brudparet sitter på en liten scen längst fram medan gästerna turas om att gå fram för att lyckönska och smeta lite gurkmejablandnin i ansiktet på dem. Brudparet tackar då genom att ta handen på gästen och föra mot pannan och sedan hakan. Spännande liten ritual!

IMG_0661

Ett utsmyckat brudpar på väg fram mot vigselceremonin som skedde i en katolsk kyrka. De flesta av gästerna följer i ett tåg bakom brudparet.

IMG_0653

Eric och jag uppklädda för själva vigseln. Efter vigseln var det mottagning i näraliggande byggnad. Vi fick sitta ner, blev serverade mat och insåg att alla runt oss ätit upp och väntade på oss några minuter senare. På en kvart hann vi bli serverade, äta middag och tårta för att sedan säga hejdå och åka hemåt, detta för att lämna plats för andra gäster. Lite stressigt men rationellt system om man vill bjuda många!

/ Rebecka Svensson i Dhaka, Bangladesh

Annonser