Krock? Säger sju, menar åtta, kommer nio

Hoppsan vad tiden flyger iväg när man har roligt! Jag och min resekamrat Alexandra har nu varit i Moçambique i drygt en månad. Oj vad jag har fått vidga mina ögon, öron, hjärna och såklart mitt hjärta för att för evigt bli märkt av denna resa jag gör just nu!

Det är sällan vi har fått uppleva så mycket flexibilitet på en så kort tid som vi har varit här i Afrika. Afrikaner, (har vi märkt) är väldigt duktiga och tycker om att göra scheman. Dock kan både tider och dagar i schemat variera väldigt! Vår värdfamilj här i Vilanculos, Moçambique, som vi kallar mamma och pappa, är våra handledare.Vi möter dem i stort sett varje dag. De skulle behöva många blogginlägg för att täcka upp allt det fantastiska de gör och framförallt ÄR!

Här om dagen blev vi bjudna på middag. ”Ni är välkomna hem till oss på middag klockan sju.”Vi ser såklart till att vara i tid, som vi svenskar ju oftast alltid är… punktliga. Vårt hus ligger ett stenkast ifrån vår mamma och pappa. Vi har lovat att inte gå ut utanför murarna till vårt hus efter klockan 18 p.g.a. överfallsrisken. Därför tar vi sällskap av barnen i familjen till mammas och pappas hus. Vi kommer in i huset som består egentligen av ett stort kök till hälften kaklat med något slags klinkers golv. Det luktar fisk. Här samlas hela familjen och äter, tittar på tv och mamma Felizarda har även sin syateljé samma rum men ingen mamma eller pappa syntes till. Vi försöker fråga på knagglig Portugisiska, ”Var är alla som ska komma och äta?,” vi får fram tillslut att de kommer snart.

Vi förstod att ”snart” kan betyda alltifrån 5 minuter till 2 timmar. Så vi tänkte, ”Ok.Vi lär barnen Fia med knuff under tiden vi väntar.”Vi spelar och många av er vet att ett parti med Fia kan ta låååång tid! Vi hinner bli trötta och tänker,”Ok.Vi kör ett spel till.” Så det blev ett kortspel och efter ca 2 timmar dyker folket in och maten dukas fram. Alla är glada och de ber såklart om ursäkt att de blev lite sena…

Vi har, sakta men säkert, börjat vänja oss vid tempot och att scheman och tider snarare är riktlinjer och kan som sagt variera lite hur helst. Jag trivs som fisken i vattnet här och tycker det är skönt att ”hoppa ur boxen” och in i ett helt nytt sätt att tänka! Men visst har det krockat med mitt sätt att tänka, absolut.

Jag har mycket kvar att lära av att leva i en helt ny miljö, kultur och jag tillägger att… jag älskar det! Här är lite bilder av vad vi varit med om.

Vi ses snart…

Marian Hautamäki, Mocambique

Bussen från Maputo till Vilanculos skulle åka 04.00. Vi kommer iväg 1,5tim senare...

Bussen från Maputo till Vilanculos kl 03.50. Vi skulle åka 04.00. Vi kommer iväg 1,5tim senare…fullproppad med folk och prylar!

Mamma Felizarda undervisar oss i Portugisiska

Mamma Felizarda undervisar oss i Portugisiska. Vi blir sakta men säkert bättre på språket!

Skräckblandad förtjusning...

Skräckblandad förtjusning…

Sekunderna efter… Jag blev skrämd av att hönan svalde och släppte taget! Mamma Felizarda skrattar i bakgrunden.

Sekunderna efter… Jag blev skrämd av att hönan svalde och jag släppte taget med ett litet skrik! Mamma Felizarda skrattar i bakgrunden.

Här hjälper vi Mamma Felizarda att baka bullar gjorda på kokosmjölk,mjöl,jäst och socker. Familjen har byggt en stor ugn för att kunna dryga ut kassan genom att baka bröd och bullar, som sedan säljs på marknaden.

Här hjälper vi Mamma Felizarda att baka bullar gjorda på kokosmjölk,mjöl,jäst och socker. Familjen har byggt en stor ugn för att kunna dryga ut kassan genom att baka bröd och bullar, som sedan säljs på marknaden.

Annonser