Den färgglada vardagen

En vardag i Chiang Mai hur ser den ut? Det är faktiskt svårt att säga då veckorna här är väldigt olika varandra! Det var nog lite så jag förväntade mig att livet utomlands skulle vara också. Men ibland finns det faktiskt rutiner här också.

Jag har haft lyckan att hitta havregryn här så de morgnarna jag befinner mig hemma blir det havregrynsgröt i mikron
med en okejsmakande mjölk och lite sylt, tyvärr finns inte lingonsylt. Det blir en liten andakt innan det runt 8 bär av till jobbet som är på det kontoret jag lär ut engelska på.

Då relationer är viktigt börjar vi alltid med att småprata lite och kolla läget. Det är också ett bra tillfälle för dom att använda sin engelska lite. Sen har jag lektion i nästan 2 ½ – 3 timmar ibland med lite pauser, så jag drillar dom hårt! Har inget material sen innan så det är lite utmanande att utan utbildning hitta lämpliga saker att lära ut och så vidare. Men jag ser framsteg hos dem vilket är kul! Försöker prata engelska med dom men jag tycker också det är kul att använda thailändskan så det är en svår balans. Tänker dock att de har mer nytta av engelskan i framtiden än jag har av thailändskan.

Jag är ibland med och lagar lite mat till de som jobbar på kontoret. Det är kul att lära sig hur man gör lite av de olika fantastiskt goda thairätterna! Får väl erkänna att jag främst skär grönsaker.

Sen äter vi tillsammans och det är inte på bord och med stolar som hemma i Sverige. Här sitter vi i skräddarställning och äter på golvet! Det gjorde ont i början, men börjar få hårdare hud på fötterna så nu är det ganska gött faktiskt! Det är tyvärr lite uppdelat att kvinnorna sitter vid ett ställe och männen på ett så försöker bryta det genom att sitta med båda!

Efter maten är det förberedande för nästa dag, ibland har jag thailektion med min sjukt sköna lärare! Det blir mycket prat men nu börjar det gå att ha det mesta på thailändska vilket är roligt. Det är ödmjukande och bra att lära sig thailändska samtidigt som jag lär ut engelska. Det går se hur olika språken är och att allt som är självklart för mig faktiskt inte är det för dom. De har inga tempusformer i verben till exempel.

Sen börjar arbetsdagen gå mot sitt slut, då är det skönt att komma hem eller slappna av och göra något annat. Vi har fått en härlig vän som har bott 18 år i ett barnhem som TLF(organisationen jag jobbar i) stöttat, han har sedan dess pluggat och jobbar nu på TLF. Han har dock ingen bostad så han brukar bo hos hos vilket är så roligt! Det är givande att vara med en person i sin egen ålder från en annan kultur och dela erfarenheter med varandra.

IMG_5770.JPG

Det här är våran fina vän ”Jalee” som nu bor hos oss ibland.

 

 

 

 

 

 

IMG_5418

Så här en liten del av kontoret ut. Här sitter Tuk Tik och Mata som jag fått privilegiet att lära känna!

Glad första Advent, Gud är god! Amen.

Annonser

Handla är väl inte så krångligt?

Jag har inte reflekterat så mycket kring ämnet att handla mat förut…Mat behöver alla. Att handla mat,behöver de flesta människor göra, likaså vi här nere i Moçambique. När vi först kom hit till Vilankulo fick vi veta, att man inte handlar ensamma på marknaden eftersom vi är vita. Vita människor förknippas väldigt ofta med mycket pengar.

Vi har blivit guidade på hur man handlar här. Rafael och Rosa, tillsammans med deras två barn som vi delar missionshuset med, har fungerat som våra guider många gånger.

IMG_0537

Här hjälper Rafael oss att kolla upp priserna på marknaden

Hemma i Sverige är det väldigt smidigt att handla. Jag är en ”Ica Maxare” eftersom det är enkelt.Där hittar man det mesta på samma ställe. Men här i Vilankulo fungerar det såhär: Ska man köpa mjöl får man gå till ”Estrella butiken”; mjölk finns att köpa på ”Turismo”; grönsaker och dylikt, får man gå in på marknaden.

Det finns en Supermarket med markerade priser. Men att handla där är väldigt dyrt. För att ge ett exempel: Ett smörpaket i ”bregott mellan” storleken kostar 56 kronor! Vi går in på marknaden en stund, så får ge en känsla om hur det är där. På marknaden finns det såklart allt möjligt så som, kläder, skor, höns, krabbor, väskor och ja, allt möjligt!

DSCN9970

Jag och Alexandra kollar runt på marknaden i Vilankulo

Här är det otroligt varmt och svetten rinner ner längs ryggen. Det luktar unken fisk och ibland kommer en urindoft svepande förbi. Det är fullt med flugor. Det är trånga passager mellan alla stånd som trängs under pressenningstaken och de ihopsnickrade borden. Många skriker ”MULUNGO!!” (det betyder ”vit”) efter oss vart vi än går, för att få vår uppmärksamhet.

DSCN0023

Jag kollar upp kokosnötterna som för övrigt är min absoluta favorit här. En kokosnöt kostar 1,50

Priserna är alltid ett litet äventyr i sig. Man vet aldrig vad som ska bjudas på idag, kanske dubbla priser eller trippla? I början blev vi lurade för att vi försökte oss på, att gå och handla som vi Svenskar gärna gör, utan att be om hjälp…

Nu är det lite annorlunda när vi har bott här ett tag. Senast idag har vi varit på ”Estrella butiken”. Precis utanför kom en yngre man med en skottkärra full med fantastiskt fina äpplen. Vi bestämde oss för att köpa 5 stycken. Vi visste att 10 stycken skulle kosta 100 Metical, vilket är ungefär 20 kronor.

DSCN0002

Ibland när vi behöver handla på Supermarket så åker vi en Chopella. Det kostar 10kr att åka ca 2km. Förarna sover ofta i sina små mopeder när det inte är rusning

 När vi hade plockat fram 100 Metical för att sedan vänta på att få tillbaka vår växel, hör vi mannen som står i kassan säga inifrån butiken något i stil med, ”Elas entendem.”, som betyder, ”De förstår.” Den unge mannen ser besviken ut när han hörde mannen inifrån kassan. Han lämnar tillbaka växeln och vi säger, ”Obrigada.” som betyder, ”tack.” Vi går därifrån och känner oss som om vi har fått vår revansch och vunnit en storslagen seger!

Marian, Moçambique

The typical vardagsdag

Låt mig guida dig genom en helt vanlig dag här i Vilankulo.

Just idag försov vi oss, jag och min roomie Marian, känslan av att vakna upp med den där av stressen i magen är smått tråkig. Vi kravlade ut ur våra myggnätsinbakade sängar och sprang som yra höns mot köket. Sån tur var hann vi äta mikrotinade frukostmackor, eltandborsta tänderna och fylla varsin vattenflaska innan vi tultade iväg mot huset varifrån vår skjuts till jobbet går.

Att behöva skynda i värmen, som redan kl 07.30 var uppe i 26 grader celsius är inte optimalt. Men vi hann fram i skaplig tid trots att vi sov extra länge. Varje dag vi får åka bil till och från jobbet är en välsignelse, för det tar på krafterna att promenera på sandvägarna i värmen.

Väl framme vid huset hälsade vi på familjen, så slängde vi oss upp på bilflaket och skumpade iväg mot förskolan vi jobbar på. I början blev vi alltid tillfrågade om vi inte vill sitta inne i bilen. Efter ett tag insåg vår kära familj här som äger bilen att vi inte satt där bak för att vara snälla, utan för att vi faktiskt gillar att sitta där. När jag var liten fanns det inte en chans att man skulle få sitta bak på pappas pickupflak (hur mycket jag och mina syskon än bönade och bad) Så tänk den barnsliga lyckan när jag får sitta där precis hur mycket jag vill!

Cirka 25 minuter senare var vi framme på förskolan. Att mötas av ett gäng barn med busiga glimrande ögon varje morgon är inte så dumt, de är alltid redo för de lekar vi plockar fram ur rockärmarna. Att vi inte talar samma språk betyder inte att vi inte kan lära känna varandra. Jag talar inte ett ord xitzwa (det lokala stamspråket) och barnen kan inte svenska. Så vi möts någonstans på mitten med lite portugisiska, påhittat teckenspråk, frustration och många stora leenden och skratt när det blir missförstånd.

När lektionen drar igång i klassrummet får barnen sjunga en sång och räkna hur många barn som är där. Läraren går igenom vilken veckodag, vilket datum och år det är. Så får ett av barnen be en bön.

Huvudundervisningen börjar med att läraren går igenom dagens ämne till exempel siffran sju. Läraren visar och förklarar hur siffran ska skrivas och så får barnen gå fram, en åt gången och prova att skriva siffran på tavlan. Efter det delas barnens häften ut där de får fylla i streckade sjuor och skriva på rader.

Lektionerna och lekarna är på portugisiska på förskolan för att barnen ska lära sig att tala landets officiella språk. När lektionen är klar håller läraren, jag och Marian i nån lek. Sedan äter barn och vuxna mat tillsammans, innan barnen får gå hem till sina familjer igen, och vi skumpar hem på de sandiga vägarna.

Alexandra, Moçambique

IMG_0328

Vissa dagar börjar skoldagen med att barnen ställer upp i två led och sjunger Moçambiques nationalsång, andra dagar är det fri lek tills lektionen börjar i klassrummet.

IMG_0349IMG_0358

På hemvägen åker några av barnen från förskolan med ibland

IMG_0802IMG_1261

Det är viktigt att lära sig ta selfies i tidig ålder 😉

Alla ska med!

Livet i Swaziland rullar på och veckorna bara flyger förbi. Jag antar att det blir så när man börjar komma in i en vardag. Om vi nu någonsin kommer få en vardag här. Det är inte många dagar som är likadana. Det är mycket som händer och vi får se mer och mer av vad som händer i detta vackra land. 

För en vecka sen så träffade vi Julia, en kvinna full av energi. Hon är deltid pastor,deltid rektor och deltid student. Hon läser på universitetet där hon håller på att skriva någon slags uppsats (om jag förstod det hela rätt). I och med denna uppsats har hon besökt två grundskolor i Swaziland som har resurscenter för barn med särskilda behov. Dessa två skolor är de enda grundskolorna i Swaziland som har resurscenter. Det finns privata skolor utöver dessa som kostar väldigt mycket, men det är bara två statliga.

Några dagar efter vårt första möte fick jag, Daniella och vår handledare Felicity, följa med henne till en av dessa skolor som ligger ungefär 30 minuter från området där vi bor. Framme på skolan fick vi träffa rektorn och vara med på morgonsamlingen med hela skolan. Bara den delen är väldigt annorlunda från Sverige. De börjar med att samla alla elever för att be sedan fick alla elever visa upp att de har med sig vedträ som kökspersonalen kan använda när de lagar mat. Har man inte något vedträ med sig får man inte någon mat. Lite väl hårt kan jag känna. Hur bra kommer eleverna att koncentrera sig utan mat i magen? Jag minns själv hur trött och okoncentrerad jag blev de dagar jag inte åt ordentligt när jag gick i skolan.

Eleverna visar upp sin brasved.

Eleverna visar upp sin brasved.

På resurscentret finns det tre lärare och ca 25 elever. Det är en lärare som tar hand om elever med olika inlärningssvårigheter och sedan två som tar hand om elever med synnedsättning och/eller inlärningssvårigheter. En av dessa två är till och med blind. Han har bra hand om eleverna och är väldigt bra på att förstå dem och hitta det sätt som just de behöver hjälp på. Detta är dock något som bara skolan och inte staten har förstått. Därför får han bara en liten lön av skolan, medans de andra två lärarna på resurscentret får lön från staten som är betydligt bättre. Detta är bara ett av de problem som man få handskas med på resurscentret. Lärarna är fantastiska och har väldigt bra hand om barnen, trots det så har integrationen mellan resurscentret och resten av skolan inte fungerat särskilt bra. Vi fick höra att många av lärarna och eleverna i de ”vanliga” klasserna verkar se det som något skamfullt att vara lärare eller elev på resurscentret. När en elev svarar fel kan både elever och lärare driva med den och säga att ”den hör hemma på resurscentret”, varav eleven kan svara att den hellre skulle sluta skolan än att gå där. Många tänker att barnen där är helt korkade och förstår inte hur fantastiskt detta är. Äntligen får dessa barn vara en del av Swaziland och ges möjligheter de inte fått tidigare.

Eleverna har en särskild skrivmaskin med blindskrift som de delar på.

Eleverna har en särskild skrivmaskin med blindskrift som de delar på.

En övning för att lära sig räkna, lägg lapparna med siffror på i rätt ordning. I bakgrunden sitter lärarinnan på golvet med eleverna och försöker tillsammans klura ut vilken siffra som ska komma först.

En övning för att lära sig räkna – lägg lapparna med siffror på i rätt ordning. I bakgrunden sitter läraren på golvet med eleverna och tillsammans försöker de klura ut vilken siffra som ska komma först.

Hjärtat blev helt varmt av att få se hur bra lärarna och eleverna på resurscentret funkade, jag hoppas verkligen att de får bli mer integrerade med resten av skolan inom en snar framtid. 

/Ylva, Swaziland

Internationell Bröllopsyra

I mitten av oktober var jag, Daniella, på en intensiv snabbvisit i Sverige. Min storebror och hans fästmö, numera fru, gifte sig den 17e oktober 2015. Självklart ville jag vara där och ta del av deras lycka!

Därför åkte jag alltså, med viss möda – mestadels orsakad av försenade flyg, hem.

Men det var det värt! Det var ett otroligt vackert bröllop och jag är så tacksam att jag kunde vara med! Det var traditionellt, men samtidigt personligt, med kostym och vit klänning, vigselringar i guld, tal och spex, mat i överflöd, en maffig tårta, vänner och familj, dans, fotograf, gästbok, umgänge, glädje och mycket, mycket mer.

Precis så som man tänker sig att ett bröllop ska vara!

Bröllop, så som Svensken är van vid!

Bröllop, så som Svensken är van vid!

Ungefär en månad innan min mellanlandning i Sverige så var jag och Ylva två av många gäster på ett traditionellt Swazi-bröllop.

Det var en fantastiskt varm och allmänt annorlunda upplevelse!

Bröllop är en stor högtid och i Swaziland sträcker sig hela firandet (i alla fall det vi var på) över två dagar.

Den första dagen börjar innan soluppgången då bruden och hennes följe beger sig till närmsta flod för att göra sig i ordning. Där stannar de tillräckligt länge för att kunna göra sig i ordning (klä sig i traditionella dräkter i alla möjliga färger – och vissa av dem på tok för avslöjande för Svenska medier) och för att kunna slakta, tillaga och äta en ko eller två (beroende på familjens finansiella situation).

Brudföljet dansar upp från floden

Brudföljet dansar upp från floden

Sedan börjar en oändlig, färgglad sång- och dansfest som helt enkelt håller på tills alla har tröttnat – vilket inte sker i första taget. Dammet yr, visselpiporna går varma, fötter stampas tills fotsulorna blöder (nästan i alla fall) och sång, tjut och stoj tycks aldrig tystna! Det är en folkfest där nästan hela byn närvarar!

Dagen efter är, så som vi har förstått det, vikt till gåvoöverlämning.

Jag och Ylva var bara där en kort sväng – vid själva dans-delen. Vi kom dit vid 14-tiden på eftermiddagen, lagom för att se brudekipaget komma uppdansande från floden, och åkte hem vid 17-tiden – långt innan någon ens börjat tänka tanken på att runda av festligheterna.

Man kan säga att vi beskådade, förundrades och tog in, snarare än deltog – svenskar som vi är.

Innan vi gick var vi dock tvungna att, som traditionen bjuder, dansa in i vimlet till och klämma in en 10-randssedel innanför brudens pannband.

Precis så som ett bröllop ska vara!

Bruden - Klädd supervarmt i värmen

Bruden – Klädd supervarmt i värmen

Dans!

Dans!

Dans

Dans

Vad gör man inte för att kunna se i en värld full av långa människor?

Vad gör man inte för att kunna se i en värld full av långa människor?

in the jungle the mighty jungle

Jag går uppför bäcken, vattnet går upp till knäna och mina stövlar är fyllda av vatten. Jag följer efter Wirachai som är erfaren och vet vart man ska gå. Uppför sicksackar vi oss för att gå där det är grunt. Vi kommer till en fors, vi måste gå över ett par hala stockar över forsen för att komma vidare. Det är inte långt kvar, man börjar höra det. Vi går en bit och plötsligt så öppnar djungeln upp sig, vattnet forsar ner kanske 10 meter. En fantastisk syn, varje steg värt bara för att se det här vattenfallet och man kan vara säkert att inte många andra har sett det.

Det har hänt mycket sedan senaste gången jag skrev. Vi har åkt runt en del i Chiang Rai och besökt olika byar ett sett en mycket av Thailands vackra natur. Vi har flyttat in i ett nytt hus sedan jag skrev sist. Ett hus lite närmare TLF-kontoret så att vi inte måste åka lika långt varje dag. Jag gillar huset även fast vi inte har jättemycket möbler, det är skönt att man får bo på ett ställe där man kan packa upp sina saker och känna sig mer hemma. Philip har också flyttat till Phrao. Lyckligtvis så får vi träffa honom på helgerna.

Jag och Axel har börjat jobba på TLF-kontoret där vi har en lektion var varje dag. Vi har två olika grupper vi undervisar, en lite mer avancerad och en lite lättare. Det är en roll man aldrig haft förut, man har alltid varit eleven i alla dessa är och nu är man läraren. Det har varit utmanande att vara lärare men det är också givande.

I Thailand så har alla i skolan lov hela oktober så då anordnade TLF ett läger för unga ledare som vi fick vara med på. Det var runt 50 personer totalt med ledare. Det var kul att man fick vara med även fast vi inte förstod så mycket av vad de undervisade om. På fritiden fick vi lite tid att umgås lite mer med ungdomarna, vi spelade fotboll och en sport som är som volleyboll fast man använder fötterna istället för händerna. Det gick helt okej faktiskt.    De ville at vi skulle sjunga lite svenska sånger så vi sjöng små grodorna för dem och de verkade gilla det. Man fick en lägerkänsla under de få dagarna och det kändes tomt när alla hade åkt hem.

Får några veckor sedan så tog Wirachai som jobbar på TLF-kontoret och några andra ut mig och Axel ut i djungeln. De skulle ut och jaga röda ekorrar så de tog med oss så att vi kunde vara med på turen och se den vackra naturen och se hur de levde ute i djungeln. De var verkligen skickliga och man märkte att det inte var första gången det var ute i djungeln. När det kvällen närmade sig och det snart skulle bli mörkt så kom vi till en campingplats, de började bygga ett vindskydd av bambu och bananblad. De känns som att de kan göra vad som helst av bara bambu och bananblad, vi åt på bananblad och drack från bambuglas. Även fast man var helt slut i kroppen efter att gå upp och ner för berg i djungeln så inte säga nej till en till tur i framtiden.

IMG_6316

Att få se djungeln öppnas upp och få se detta var något helt fantastiskt. 

12202101_10200677571217459_2046806763_n

Här sov vi i djungeln. Det här byggde dom med bara bambu och bananlöv.

12188729_10200677573617519_762338016_n

Nästan alla ungdomar och ledare som var med på lägret

12205074_10200677570777448_1736244762_n

Här är utsikten från Phrao där Philip kommer spendera mycket av sin tid.

Allt gott / Markus

Lite regn är bra för skörden och för tankarna!

Under den här resan har vi fått göra så otroligt mycket som jag är otroligt tacksam för att ha fått uppleva, långt mer än vad jag kan få plats att beskriva här. De senaste veckorna har jag och Axel och Markus upplevt Thailand på lite olika håll, men när vi ses så tar vi ofta tid att dela reflektioner och tankar med varandra.

Jag beundras av våra Thailändska vänner. Det förväntas av oss att vi skall ta för oss när vi är hemma hos dem, och vi har fått en god vän från TLF (organisationen vi jobbar på) som besökt oss många gånger och inte tidigare dragit sig för att låna en sovplats över natten. Det gör mig glad att se att andra vågar ta för sig. Jag har upptäckt att man oftast kan dra gränsen för hur mycket man tar för sig mycket längre än jag har trott utan att det blir stötande för värden. Jag är en försiktig person, som är rädd för att verka ohyfsad, men jag vågar tro att många människor även i Sverige gärna bjuder på mer än man tror.

Jag kom tillbaka till Praoh igår (2:a November) efter en helg i stan, och då var också barnen där. Det var första gången jag träffade dem sedan September när vi killar kom hit på besök för första gången. Den här gången var jag nervös inför vårt riktiga första intryck av varandra, men jag fick en så bra känsla! Oförberett bad föreståndaren mig att ha en engelsklektion med barnen och då tog jag min chans att ”bryta isen”. Fastän de redan var intresserade av mig ville jag göra någon avslappnad och rolig lek med dem, och det gick bra. Jag kommer att lära både barnen och de vuxna engelska, (Det här med engelskundervisningen är intressant. Som Axel skrev, är Engelska ett mer komplicerat språk att lära sig än vad man kanske minns om man pratar det flytande. Nu måste jag lära dem hur språket fungerar, men jag vet oftast inte hur, eller varför alla regler finns. De bara finns…) men jag ser mest fram emot att få en plats bland dessa människor. Jag trodde att jag hade koll på Praoh Hostel innan barnen hade kommit hit, men det blir till en helt annan plats när de är här. Det fattas verkligen något på gården utan dem.

Som i en uppenbarelse såg jag idag med hjärtats ögon varför det här projektet finns. Känslan av tacksamhet och Guds storhet spreds som genom hela kroppen medan barnen packades på flaken under paraplyn och plastduk, att det är exakt det här som hela det här projektet handlar om. Två gånger har vi besökt samma bergsby som kallas Khamuang, som ligger sju kilometer från den här gården, rakt upp bland bergen, in i djungeln. Många utav dessa barn kommer därifrån, och resten ifrån andra byar som ligger ungefär lika svår-åtkomliga och frånkomliga. Den här dagen ösregnade det när barnen åkte till skolan, men det var ingen fara. Vi blev alla lite blöta, men barnen hade regnskydd. Skolan ligger en kilometer bort ifrån gården Praoh Hostel och vägen är helt asfalterad, det gick på inte ens fem minuter. Den här dagen hade dock barnen inte alls kunnat gå i skolan om de hade bott i en lika illa placerad by som Kamuang. Det är en hel dags undervisning, och många fler dagar på ett helt år som går bort på grund av att vägen av grus och lera helt enkelt spolas bort när det regnar. Även under vackra dagar skulle kanske barnens föräldrar välja att inte gå till skolan om de hade behövt köra bil eller moped i en mil genom djungeln på morgonen, men det är inget faktum, utan bara jag som spekulerar. Här ser vi hur som helst tjugoåtta barn som har fått en bra chans i livet.

Alle man (flickor) ombord!

Alle man (flickor) ombord! Halva gruppen i taget fick skjuts till skolan som ligger tre minuter bort.

När det regnar får man sitta nära varandra och mysa. Det borde ju vara positivt!

När det regnar får man i alla fall sitta nära varandra och mysa. Det är ju bara positivt!

Jag följde med och släppte av dem, och kände mig upprymd av att se dem vandra in i skolan.

Jag följde med och släppte av dem, och kände mig upprymd av att se dem vandra in i skolan. Fint!

Läxläsning på kvällen. Jag blev tvungen att lära mig alla olika uppställningar på nytt. Det var länge sedan jag inte fick använda miniräknare...

Läxläsning på kvällen. Jag blev tvungen att lära mig alla olika uppställningar på nytt. Det var länge sedan jag inte fick använda miniräknare…