Vemodigt avsked med älskade Bangladesh

Den 23 oktober lämnade Eric och jag Dhaka och Bangladesh bakom oss, i alla fall för den här gången. Vi än nu påväg mot nya äventyr i Kambodja. Mycket tankar har cirkulerat i huvudet under en kort tid.

I takt med att frustrationen över att vara inomhus konstant vuxit sig starkare för varje dag som gått efter det första mordet som skedde på en västerlänning i Dhaka, har också tankarna om att vi kanske kommer behöva lämna Bangladesh fått större utrymme. Hoppet om en snabb lösning eller händelse som gör det tryggare att röra sig i landet har också blivit mindre för varje vecka som gått.

Med hjälp av Erik på Asienkontoret för EFK fick vi erbjudande om att komma till International Cooperation Cambodia i Phnom Penh. Det krävdes lite tid men vi landade i att det nog under omständigheterna är den bästa lösningen – att försöka ladda om och starta på nytt i Kambodja.

Efter en dryg vecka av välbehövlig semester där vi försökt hela våra brustna hjärtan efter att ha lämnat vår stora förälskelse Bangladesh är det nu dags att börja hos ICC imorgon. Nästa inlägg ska få handla om ICC. Men först några tankar efter tiden i Bangladesh.

Jag är först och främst så otroligt tacksam. Tacksam över alla möten med underbara människor som jag kommer minnas livet ut, tacksam över att ha blivit välkomnad in i en kultur som inte går att ta sig in i som ren turist. Jag är tacksam över att ha hunnit få inblick i så mycket av det arbete WCB gör och tacksam över att ha fått se både solskenshistorier och några av de utmaningar som kan möta en organisation som arbetar med utvecklingsarbete.

Jag har verkligen fått brottas med att å ena sidan se så mycket potential genom små förändringar och å andra sidan behålla medvetenheten om hur skadligt det kan bli om jag kommer som svensk och försöker överföra mina västerländska ideal och med det kör över kulturen som organisationen tillhör och verkar i.

Det är inte enkelt att göra rätt. Exempelvis har vi fått erfara en hierarkisk organisation där de översta ledarna ska besluta och övervaka det mesta som pågår på organisationen. Med mina västerländska ögon ser jag både hur ineffektivt det blir och hur svårt det blir för organisationen att utvecklas när de som kan ta beslut om förändringar och förbättringar redan är så upptagna med allt det vardagliga som ska övervakas. Och de som arbetar ute på fältet i projekten står lägre i hierarkin och lyssnas inte på så noga även om de kan ha många idéer. Men så ska jag ju inte komma här som vit och tro att jag vet bäst och lägga mig i. Ska vi då låta det bara vara som det är? Svårt.

Eller tankar om struktur och långsiktighet som är så centralt i det västerländska tänket, inte minst när vi pratar om företag. Det är så lätt att komma med mina glasögon och se exempelvis att en investering som är stor idag skulle kunna bli så otroligt mycket mer lönsam för ett projekt om vi tänker i ett perspektiv om tre till fem år och inte bara den kommande månaden.

Något av det svåraste att ta ställning till tycker jag är vilka projekt som är viktigast och därmed värda att satsa på. WCB driver exempelvis skolor för hörselskadade barn. Utan dessa skolor lär sig barnen troligtvis inte att prata och riskerar att hamna helt utanför samhället. Många av barnen på dessa skolor kan sedan börja i vanliga skolor och får en chans. Jättebra på många sätt. Men om vi ställer det mot att samma pengar skulle kunna ge fem gånger så många barn utan hörselskada skolgång. Vad är viktigast då? Jag har många tankar, många frågor, men få svar.

Ett projekt WCB driver sponsrar skolgång för utvalda elever i fattiga byar. Låter bra, absolut. Men de flesta får bara stöttning för skolgång under 6 års tid. Efter dessa 6 år har barnen fortfarande ingen möjlighet att gå på universitet och genom sin skolgång ta sig ur fattigdomen. Istället är det för många flickor ett arrangerat äktenskap som väntar, för många pojkar väntar arbete för att försöka hjälpa till med familjens försörjning. Denna verklighet har genom projektet skjutits upp i 6 år. Det är ju bra. Men kan vi inte göra lite bättre frågar jag mig? Är inte en annan typ av upplägg bättre?

Jag har fått mer klarhet i varför denna typ av projekt drivs. Det är för att många kyrkor i Sverige som tidigare haft fadderbarnsprojekt tycker att det är en fin övergång till att hjälpa lite fler barn men på ett liknande sätt. Ett ganska ineffektivt projekt om vi nu strävar efter att minska fattigdom och brott mot barnkonventionen drivs alltså vidare för att det tilltalar givarna i Sverige. Med detta inser jag att vi behöver lyfta frågor om hur vi rent strategiskt gör världen till en bättre plats på ett sätt så att allmänheten i Sverige nås.

Tiden i Bangladesh har onekligen fört med sig fantastiska erfarenheter som jag kommer bära med mig och frågor har väckts som jag kommer få fortsätta grubbla på när vi nu ger oss in i arbetet här i Kambodja.

/ Rebecka om tiden i Dhaka i Bangladesh

IMG_0947

Sista veckan hade vi möjlighet att följa med Maria och Sandra som kom på besök från regionkontoret för EFK i Asien då de skulle besöka några av WCB:s projekt på landsbygden. Detta är en kvinna som fått ett får genom ett av projekten, hon har nu två lamm.

IMG_0989

Detta är en bild från ett möte med kvinnogrupper som genom WCB:s projekt får träning i allt från barns och kvinnors rättigheter och hygien till företagande.

Annonser