Om en lång landningsbana i Kambodja

Tiden går fort här i Kambodja och snart är det jul. Jag börjar komma in i arbetet här på ICC i huvudstaden Phnom Penh. Mesta delen av min tid spenderas inne på kontoret där jag gör research för att ta fram ett underlag om miljösituationen i Sydostasien, problemområden och vad det är möjligt att göra någonting åt. Tanken är att ICC utifrån detta ska kunna få en fördjupad miljömedvetenhet hos anställda och på kontoret. Planen är att de inom en snar framtid ska starta ett projekt med mer direkt fokus mot miljö så min research kommer också delvis fokusera på att studera andra organisationer som jobbat på liknande sätt i Kambodja eller i Sydostasien. Utöver detta pluggar jag khmer och har engelskundervisning för personal på kontoret.

Det är och har varit en stor omställning att komma från en kultur (väldigt olik den svenska) till en annan (också olik den svenska men på ett annat sätt). I mötet med den kambodjanska khmerkulturen är mina referenspunkter nu både från Bangladesh och från Sverige.

Det första som slagit mig här i Kambodja är att det finns fler västerländska influenser här i jämförelse med i Bangladesh. För mig har det tyvärr känts som ett hinder för att uppleva den kambodjanska kulturen ”på riktigt” även om jag vill se förbi det, jag vill verkligen inte se mötet med Kambodja som ett mindre spännande kulturmöte bara för att det här finns mer av det jag är van vid från Sverige. Allt från klädvanor, att möta andra västerlänningar på gatorna till kaféer och butiker som påminner om de svenska har nog bidragit till min känsla av västerländskt inflytande. Det har tagit mig lite tid att landa i att jag bara måste försöka vara här och nu och försöka se lite djupare för att få uppleva mer av den kambodjanska kulturen.

Det har blivit väldigt tydligt för mig hur stor betydelse förberedelsefasen har inför en utlandsvistelse med både läsning och rent personlig mental förberedelse för att åka till ett land. Första tiden här i Kambodja var en stor utmaning just för att min mentala förberedelse kopplad till utlandsvistelsen var så starkt sammanbunden med Bangladesh. Det har helt klart krävts en större ansträngning för att orka vara öppen och ta in kulturen och människorna vi möter här. För mig har läsning varit en hjälp. Genom att läsa en bok och därmed bli serverad en viss vinkel och förståelse för den kambodjanska kulturen eller historien så blir jag sugen på att förstå mer och skapa mig min egen bild.

Oavsett om det är läsningen i sig eller bara att ha gett det nya landet lite mer tid så känns det nu riktigt spännande att vara i Kambodja med allt vad det innebär. Vissa veckor är vi på kontoret och de rullar på nästan som arbetsveckor hemma i Sverige men däremellan kommer det olika typer av glimtar som ger lite större inblick i vardagslivet för en khmer.

I helgen var vi bjudna hem till en kollega på ICC. Han har tillsammans med sin fru engelskundervisning för barn i området och de skulle nu i helgen ha ett avslutande Christmas Program som vi blev inbjudna till. Min kusin är på besök i Phnom Penh och även han blev medbjuden. Efter ett antal felkörningar med Tuk-Tuken, och en ganska lång resa ut på gropiga små vägar i vad jag tror är en före detta sjö som nu täckts igen för att bli mark att bygga på kom vi fram till Rathys hus utanför centrala Phnom Penh. Det lektes lekar och Eric hade med gitarren så vi lärde barnen ”det lilla ljus jag har”, vi sjöng på engelska med mer eller mindre improviserad översättning men rörelserna till var nog mest uppskattade och fungerar på alla språk. Sen åt vi lunch tillsammans och lekte en stund med barnen. Det var tydligt att barnen tyckte det var roligt att vi var med men jag är ändå ganska säker på att besöket betydde ännu mer för oss. Jag skickar med lite bilder från denna dag.

 

IMG_2371.jpg

IMG_2306.jpg

IMG_2319 (1).jpg

IMG_2339.jpg

IMG_2365.jpg

 

/ Rebecka Svensson i Phnom Penh, Kambodja

Annonser

Torka

För en månad sedan följde jag och Ylva med ett YWAM-team (youth with a mission) till ett lokalt odlingsprojekt.

Jag hade tänkt skriva ett glatt blogginlägg om hur vi, tillsammans med några församlingsmedlemmar från Holiness Union Church, hackade upp den hårda jorden, slet upp stenar och rötter och planterade grödor.

Jag hade tänkt skriva om hur härligt det var att få arbeta sida vid sida med så fantastiska människor. Att få göra någonting konkret – någonting som många kommer ha glädje och nytta av. För det var det som var tanken – att de som behöver mat ska ha tillgång till odlingen. Att ingen ska behöva gå hungrig.

Men nu när jag satt mig ner för att skriva så finns bara en sak på mitt hjärta. Någonting som gör så väldigt ont i mig – som bara inte går att ignorera. I Swaziland råder torka.

Värme. Svett. Sol. Damm. Temperaturer på mellan 35-40 grader – varje dag.

En regnig sommar i Sverige är samma sak som en dålig sommar. Inställda utflykter, grusade semesterplaner och sura miner.

En regnig sommar i Swaziland är en bra sommar – en sommar som innebär fulla magar. En livsnödvändighet.

För i Swaziland, där ekonomin är knaper, är majoriteten av befolkningen beroende av den mat som de själva kan odla på sina egna tomter. Speciellt här i bushen.

Och allt för många har allmänna floder som främsta vattenkälla.

Just nu råder högsommar här i Swaziland.

Ett normalt år så brukar regnen komma i början av oktober och familjerna brukar börja så i november/början av december. I år tror jag nästan att jag kan räkna regnfallen på mina fem fingrar.

Floder torkar ut, boskap magrar och dör, skördar dör och brunnar sinar. Svälten kryper sig närmare för varje utebliven regndroppe.

Det är en otroligt svår situation – en katastrof. Vad jag har förstått så är situationen i södra Afrika ingenting som medierna i Sverige uppmärksammat ännu – därför gör jag det nu.

Nu vet du.

/ Daniella, Swaziland

SAMSUNG CSC

Det här är egentligen en flod som förser en ett område på omkring 200-300 familjer med vatten

SAMSUNG CSC

Den enda sättet att få fram lite vatten är att gräva i leran

SAMSUNG CSC

Magert. Boskapen är ”hårdvalutan” här i Swaziland. En ko kan vara vara avgörande, till exempel för ett barns skolavgift eller för mat i allmänhet

SAMSUNG CSC

En kvinna och hennes son går tillbaka hem efter att ha grävt ihop lite vatten

SAMSUNG CSC

Resterna av en ko i det som en gång varit en flod.

 

 

Ett öppet hjärta

Något jag alltid överväldigas av här i Swaziland är generositeten och öppenheten. Det är så annorlunda och långt från den attityd som vi svenskar oftast har.

Jag och Daniella bor i ett hus på tomten hos en pastorsfamilj här i Swaziland. Pastorn brukar ibland ta med oss hem till olika familjer i området vi bor och i församlingen han är pastor i. När vi åker därifrån så brukar de vi hälsat på alltid säga att vi är välkomna när vi vill. Det är nämligen så det är när man är vänner här. Det behövs inte något sms eller samtal innan man kommer för att höra om personen kan eller inte, man kommer förbi när man vill för att umgås. Lite annat än Sverige. Detta innebär att vi också har folk som kommer och knackar på vår dörr och vill hitta på något. En väldigt härlig inställning, men ibland är det lite prövande när det helt plötsligt kommer någon och hälsar på. Då är det lätt att tänka ”Jag höll ju på med detta, låt mig göra det klart…” eller ”Varför kommer ni nu? Jag är ju upptagen!”. Som tur är så är Swazier väldigt glada så det är oftast väldigt trevligt och roligt att få besök. Senast häromdagen kom tre tjejer i 10-års åldern mitt när jag hängde tvätten. De sjöng lite för oss och lärde oss lite lekar. Oväntat men roligt!

SAMSUNG CSC

Tjejerna som hälsade på blev lite blyga när de skulle sjunga och gömde sig. Helt utan anledning då de, som de allra flesta i Swaziland, var väldigt duktiga på att sjunga.

Något annat som är annorlunda här är generositeten i detta fantastiska land. Vi blir ofta bjudna på något. Hälsar vi på hos en granne så är det nästan lite konstigt om vi går därifrån utan att ha fått en stor papaya. Många gånger kan jag känna att jag inte vill ta emot något. Varför skulle jag behöva få en papaya? Jag har ju faktiskt råd att köpa all mat och frukt jag behöver här i Swaziland. Till skillnad från personen som ger mig något så har jag ju så mycket mer än jag egentligen behöver och den har bara det nödvändigaste (om ens det). Men samtidigt, att inte ta emot är i princip oacceptabelt när betyder så mycket att få ge som det gör. Dessutom är det ju saligare att ge än att få. Så att förneka människor att ge är ju lite taskigt, minst sagt.

SAMSUNG CSC

Denna kvinna träffade jag på marknaden i Manzini. Jag frågade om jag fick ta en bild på henne och hinkarna med mango och hon sa ja. När jag sedan visade henne bilden blev hon så glad att hon gav mig en mango. Jag hade tänkt att köpa som tack för kortet, men det gick hon inte med på.

Nästan varje vecka blir blir vi antingen bjudna på mat, får en eller två papayor, eller hittar en låda med mango på verandan. Allt detta kommer från människor som tycker att vi är värda detta. Själv kan jag känna att det inte alltid är så. För även om min närvaro här betyder mycket och att jag kan hjälpa till med olika saker, så är det ibland svårt att själv förstå det. Men det är ett fantastisk sätt att leva, att dela på det man har och ge till varandra. Något som jag tror att vi i Sverige ibland skulle behöva öva oss på.

Får jag något i Sverige så kan jag direkt känna att jag måste ge tillbaka något, för givaren i fråga förväntar sig det. Får jag något i Swaziland så känner jag nästan bara tacksamhet, för här ger man utan att förvänta sig något. Den generositet och öppenhet som finns här är verkligen något som jag kommer ta med mig när jag är tillbaka i Sverige.

/Ylva, Swaziland

Vi har i alla fall tur med vädret, varje dag

IMG_1050

Att plocka ner en kokosnöt från toppen av ett högt palmträd är inga problem för en van klättrare

IMG_0995

Belita krossar jordnötter i familjens jättemortel för att göra sås till middagen. Medan Teppo rensar en kyckling som ska kokas, kryddas och bli till samosafyllning

IMG_1066

Kakbak med Claudina och Minhalda på en stråmatta i skuggan av mangoträdet

IMG_0990

Här ligger cashewnötter på tork i solen för att sedan rostas över öppen eld innan de äts upp, det är mycket jobb för att få äta en liten nöt

IMG_1112

Barn i Moçambique är mästare på att hitta på egna lekar och bygga ihop sina egna leksaker av olika saker som folk kastat bort. Just här spelar barnen luffarschack på en bit kartong som spelplan

IMG_1062

Vi tog med vår lilla valp Shifu för ett dopp i Indiska oceanen för att bli av med lite oinbjudna kryp som bodde i hans päls

/Alexandra, Moçambique

Vilken fest!!

Jag är ordentligt mätt efter förskolan CICA´s stora examen! Vilken brakfest det blev! Vi har haft några dagar då vi hjälpt till att förbereda detta. Lärare, föräldrar och lokala ledare var inbjudna. Barnens föräldrar och lärarna på CICA har bidragit till all mat och dryck och kyrkans medlemmar har hjälpt till för att detta skulle kunna gå runt rent praktiskt. Kyrkan dekorerades, mat och tårta bakades i timmar! Vi hjälpte till med att förbereda kycklingarna i princip från liv- död och ner i grytan. Vi sydde även endel av barnens hattar och dräkter.

Dagen började tidigt för oss alla. Endel började dekorera kyrkan 05.00 men vi började dagen 06.30 med att färdigställa det sista av barnens dräkter.

DSCN0313

Kyrkan är fint dekorerad med gamla skolpapper och blomkvistar

DSCN0212

Här Klipper vi ut kartongbitar för att göra barnens examenshattar

Vi åkte mot skolan och där väntade några förväntansfulla examensbarn! Barnen fick tåga in och göra entré med pompa och ståt till sång och dans. Det var ett väldigt långt program med mycket inslag av tal, sång och dans. Barnen fick sitta stilla uppe på scenen i två timmar! Ni kan ju gissa hur mycket spring i benen de hade efteråt!

DSCN0377
Shina och Euridse väntar spänt på att få gå in i kyrksalen och upp på scenen.
DSCN0452

Här tar Marjolena 6år emot sitt examensbevis av rektorn Alberto. Mamma Erjolena står stolt bakom och tittar på.

Efter programmet dukades det upp en buffé med olika traditionella rätter så som bönor och ris,kyckling,Samosa (en slags friterat tre-kantigt bröd med olika fyllningar i) och två goda sallader! Alla åt och drack med glatt humör!

DSCN0565

Massor av god mat serverades till alla barn och gäster

DSCN0576

En riktigt festtårta hade ett av barnens föräldrar tagit med!

Efterrätten var en speciell syn… De gör ungefär, så som man oftast gör under ett bröllop när det är dags för brudparet att skära tårtan. De skär tårtan och matar varann. Alla sjunger i kör och i olika stämmor, ungefär ”nu är det dags att skära tårtan” tills hela proceduren är klar.

DSCN0591

Här står Shina och Skyne och inviger tårtan!

Detta var verkligen roligt att vara med att fira, eftersom vi varit med på förskolan och lärt känna barnen och varit med i förberedelserna. Härligt att veta att EFK´s arbete här ger utdelning. Barnen har blivit utrustade för att klara grundskolan utan att halka efter pga barnen här talar ett stamspråk som heter ”Chitzwa” som inte talas i de statliga skolorna. Här har de fått med sig språket Portugisiska och grundläggande skolrutiner för att lyckas väl i framtiden! klockan 18.00 är vi trötta men glada och promenerar hemåt efter en härlig fest!

/Marian, Mocambique

 

Phrao Hostel!

Jag läste ett blogginlägg från en av förra årets Stepoutare som jobbade på ett barnhem på ett annat ställe närmare Chiangmai, där hon beskrev hennes känsla när hon var klar med den första delen av hennes praktikperiod. Precis likadant kände jag när jag i mitten av oktober skulle flytta ut hit från vårt trygga lilla hus i stan och komma till elevhemmet. Jag hade också ”…både våndats och längtat hit”, som hon skrev. Det var lite jobbigt att flytta eftersom jag trivdes så bra i Chiangmai, både med de vännerna vi har skaffat där och med jobbet som engelsklarare på thai-kontoret. Det fanns även en osäkerhet över hur det skulle bli att jobba helt ensam på en avlägsen gård ute på landet där det inte fanns någon annan svensk person, och där knappt någon pratade engelska. Men då påminde jag mig själv om att jag det ju var mitt eget val att åka dit. Jag hade ju redan tagit beslutet och för länge sedan talat om för mig själv att jag hade bestämt mig , så det fanns ju inget att att bråka om längre. Jag såg ju faktiskt egentligen jättemycket fram emot att flytta hit. Det visste jag ju, fast jag var nervös.

Phrao Hostel är (för det första) alltså inget hostel för resande och backpackers, utan ett elevhem avsett för barn från bergsbyarna från 7 år  och uppåt, tills de nästan är gamla nog att börja på universitetet. några av barnen saknar någon förälder eller har föräldrar som inte kan ta hand han om dem av olika anledningar, men de flesta har föräldrar i sina hembyar. Hemmet ligger runt 5 km från närmsta stadscentrum, ute på landsbygden, vid foten av ett stort skogigt berg i norr och med utsikt över massa risfält som varje kväll badar i solljuset, och hela samhället Phrao ligger i en vacker dal omgiven av imponerande stora gröna berg. Jag har ett eget rum där jag sover på en liten madrass på golvet (Thai style) med mycket golvyta för både ett långt skrivbord och plats för många fler bäddar. Mitt rum ligger på övervåningen i killarnas hus, och tjejerna bor i ett likadant i hus bredvid. På undervåningen i killarnas hus står det långa matbord och stolar där vi samlas ofta. Mellan de två stora husen finns en stor gräsplan med två fotbollsmål, och en bit nedanför tjejernas hus finns ett volleybollnät. Bredvid volleybollplanen finns grishuset. Djur finns det många här, förutom ödlorna och myrorna som kryper längs med väggarna… Höns och tuppar springer omkring bäst de vill på hela området tillsammans med hundarna Bobbie och Tina, för att inte glömma alla fiskar i fiskedammen!

image

Killarnas hus till höger och tjejernas hus till vänster med fotbollsplanen i mitten, och grinden ut till vägen längst till vänster

image

Risfälten och trädgårdslandet i kvällsljus

 

Varje dag går barnen upp klockan 5:30 och går till sina olika städområden. Sen har de ganska mycket tid att göra sig i ordning innan frukost klockan 6:30. När man har ätit upp och diskat sin tallrik har de lite tid att göra klart det sista innan det är dags för morgonuppställningen vanligen klockan 07:10 framför bilen som skall ta alla till skolan. Innan lunch har jag vanligtvis engelsklektion med föreståndaren och hans fru i max två timmar, sen blir det faktiskt ganska lunkigt tempo då det inte alltid finns särskilt mycket att göra fram till klockan 16:00 när barnen kommer hem från skolan, men pang säger det då, så blir det liv och rörelse igen! Sen efter vi har ätit klockan 18:00 så har jag en lättsam engelsklektion klockan 18:30 med halva gruppen, innan de sätter sig med sina läxor då jag försöker hjälpa så gott jag kan, följt av lovsång och bibelläsning med bön. Efter en lång dag blir det då dags att släcka lampan klockan 21:00.

image

Uppställning och morgonbön vid bilen

image

Lovsång på kvällen

Som lärare och storebrorsa åt 26 barn går det åt mycket energi om dagarna, men då är det ju jättebra att jag får egentid på dagarna. Jag trivs jättebra här och det passar mig perfekt.

Nästan glad andra advent på er! Nästa gång skall vi prata om något helt annat. Det blir spännande!