Ett öppet hjärta

Något jag alltid överväldigas av här i Swaziland är generositeten och öppenheten. Det är så annorlunda och långt från den attityd som vi svenskar oftast har.

Jag och Daniella bor i ett hus på tomten hos en pastorsfamilj här i Swaziland. Pastorn brukar ibland ta med oss hem till olika familjer i området vi bor och i församlingen han är pastor i. När vi åker därifrån så brukar de vi hälsat på alltid säga att vi är välkomna när vi vill. Det är nämligen så det är när man är vänner här. Det behövs inte något sms eller samtal innan man kommer för att höra om personen kan eller inte, man kommer förbi när man vill för att umgås. Lite annat än Sverige. Detta innebär att vi också har folk som kommer och knackar på vår dörr och vill hitta på något. En väldigt härlig inställning, men ibland är det lite prövande när det helt plötsligt kommer någon och hälsar på. Då är det lätt att tänka ”Jag höll ju på med detta, låt mig göra det klart…” eller ”Varför kommer ni nu? Jag är ju upptagen!”. Som tur är så är Swazier väldigt glada så det är oftast väldigt trevligt och roligt att få besök. Senast häromdagen kom tre tjejer i 10-års åldern mitt när jag hängde tvätten. De sjöng lite för oss och lärde oss lite lekar. Oväntat men roligt!

SAMSUNG CSC

Tjejerna som hälsade på blev lite blyga när de skulle sjunga och gömde sig. Helt utan anledning då de, som de allra flesta i Swaziland, var väldigt duktiga på att sjunga.

Något annat som är annorlunda här är generositeten i detta fantastiska land. Vi blir ofta bjudna på något. Hälsar vi på hos en granne så är det nästan lite konstigt om vi går därifrån utan att ha fått en stor papaya. Många gånger kan jag känna att jag inte vill ta emot något. Varför skulle jag behöva få en papaya? Jag har ju faktiskt råd att köpa all mat och frukt jag behöver här i Swaziland. Till skillnad från personen som ger mig något så har jag ju så mycket mer än jag egentligen behöver och den har bara det nödvändigaste (om ens det). Men samtidigt, att inte ta emot är i princip oacceptabelt när betyder så mycket att få ge som det gör. Dessutom är det ju saligare att ge än att få. Så att förneka människor att ge är ju lite taskigt, minst sagt.

SAMSUNG CSC

Denna kvinna träffade jag på marknaden i Manzini. Jag frågade om jag fick ta en bild på henne och hinkarna med mango och hon sa ja. När jag sedan visade henne bilden blev hon så glad att hon gav mig en mango. Jag hade tänkt att köpa som tack för kortet, men det gick hon inte med på.

Nästan varje vecka blir blir vi antingen bjudna på mat, får en eller två papayor, eller hittar en låda med mango på verandan. Allt detta kommer från människor som tycker att vi är värda detta. Själv kan jag känna att det inte alltid är så. För även om min närvaro här betyder mycket och att jag kan hjälpa till med olika saker, så är det ibland svårt att själv förstå det. Men det är ett fantastisk sätt att leva, att dela på det man har och ge till varandra. Något som jag tror att vi i Sverige ibland skulle behöva öva oss på.

Får jag något i Sverige så kan jag direkt känna att jag måste ge tillbaka något, för givaren i fråga förväntar sig det. Får jag något i Swaziland så känner jag nästan bara tacksamhet, för här ger man utan att förvänta sig något. Den generositet och öppenhet som finns här är verkligen något som jag kommer ta med mig när jag är tillbaka i Sverige.

/Ylva, Swaziland

Annonser