Många Möten

December har varit en ganska annorlunda månad för oss här i Swaziland. Det är fortfarande varmt och torrt (några dagar har vi till och med haft temperaturer över 40 grader – i skuggan!). Men eftersom barnen på förskolorna har sommarlov till och med den 26 januari så såg vårt veckoschema ut att eka ganska tomt till en början.

Men när det såg som mest händelselöst ut för oss så kom ett glatt gäng från en YWAM-bas i Sydafrika som en skänk från ovan!

De öppnade sina famnar för oss och bjöd in oss att vara hedersgäster i deras team.

Därför har den senaste månaden tillbringats med 11 inkilade personer på det täckta flaket till teamets toyota hilux 2000 bakkie glatt farandes mellan olika projekt.

Vi har framförallt fått besöka, möta och umgås med människor i olika livssituationer.

Vi har hälsat på människor i deras hem, sjungit sånger och umgåtts tillsammans. Ibland har vi fått hjälpa till i hemmen där vi kunnat – vi har bland annat fått hjälpa till med saker så som städning, diskning, gårdsröjning och gräsklippning hos dem som av olika anledningar inte kunnat och orkat.

Vi har umgåtts med ungdomar – sportat tillsammans och haft små samtalsgrupper.

Det har varit ljusa, hoppfulla, glädjande och kärleksfulla möten, men också en del svåra, hjärtskärande möten som lämnat oss alla med en kvävande känsla av sorg och maktlöshet.

Alla dessa känslor fanns representerade när vi besökte sjuka människor och dess anhöriga på det lilla slitna sjukhuset i närliggande Emkhuzweni, både de i väntrummet och de inlagda på avdelningen.

Vi mötte människor – både unga och gamla, som fått en stroke, svårt sjuka barn, förtvivlade, modfällda anhöriga.

Men där fanns även hopp och glädje. Nyfödda barn och nyblivna mödrar. Tecken på tillfrisknanden. Besökande familjemedlemmar och vänner. Omsorg, kärlek och skratt!

Vi har också varit välsignade nog att få umgås med en hel del barn!

För trots att det är skollov så håller en av de förskolor som Ylva och jag varit som mest verksamma i ”lunchöppet” för barnen i samhället. Byrådet har ordnat så att en ”Make” (uttalas Maage och betyder ”mamma”) från trakten lagar lunch åt barn från familjer som har det lite sämre ställt.

Vi har ofta varit där och tillsammans har vi sjungit, lekt, dansat, umgåtts och spelat upp olika små sketcher för dem.

Barnen är verkligen en höjdpunkt för oss alla! För vems hjärta smälter inte när en hel hop med leende barn kommer springande för att kramas och hålla oss i handen när vi kommer gåendes? Och vem kan låta bli att le när 10 barn försöker spela på en gitarr samtidigt? Och vem säger väl nej till ömsesidig glädje?

Tack och Hej! /Daniella, Swaziland

SAMSUNG CSC

Vi klipper gräs med ”samurajsvärd”

SAMSUNG CSC

Disk

SAMSUNG CSC

Lek på förskolan 1

SAMSUNG CSC

Lek på förskolan 2

SAMSUNG CSC

Konsten att försöka pussla in 11 vuxna människor på en liten yta

SAMSUNG CSC

Vi och Teamet!

Annonser

Hopp för framtiden

I november började jag och Danni att en dag i veckan lära ut grundläggande datorkunskaper. Det som vi i Sverige ser som en självklar kunskap är långt i från självklart här.

Swaziland är ett land som utvecklas framåt och det är jätteroligt att se. Tyvärr så är utvecklingen lite ojämt fördelad över landet. Är man stadsbo är det lite lättare att hänga med. Hör man dock till de cirka 80% av befolkningen som bor på landsbygden och har dålig tillgång till både elektricitet, tekniska prylar och vatten, då blir det svårare att hänga med. Datorkunskaper blivit något som många arbetsgivare ser som en nödvändighet vilket gör att ungdomar från landsbygden sakta men säkert får svårare och svårare att hitta jobb. Därför känns det extra viktigt att få vara med och hjälpa till och lära ut, även om vi bara hinner med det allra enklaste och grundläggande.

Bland våra elever har vi väldigt blandat med kunskaper. En del av de som är med hade nästan aldrig rört en dator medan vi också har några, nu under sommarlovet i alla fall, ungdomar som kan en hel del då de pluggar på universitetet. Det gör det lite klurigt, för kunskaperna är så olika, men för det mesta så går det att lösa ändå.

SAMSUNG CSC

Nozipho & Temba hjälps åt med en uppgift. 

Som 90-talister och födda i Sverige är både jag och Daniella uppväxta med att ha lärt oss hur man använder en dator sedan en ganska tidig ålder. Detta gör att  det stundvis kan vara ganska utmanade och utvecklande att lära ut hur man använder en dator. Det allra mesta vet vi precis hur vi ska göra men att förklara det så att en person lär sig det är desto klurigare. Speciellt på engelska. Men det går.

Låt mig ta med er på en vanlig lektion. När klockan är ungefär tio över två kommer jag och Daniella. Vi ska egentligen börja två, men det har aldrig hänt. Vid halv tre har det kanske kommit en person och vi inser att även denna gång kommer inte datorerna. Så jag hoppar in i bilen vi fått låna och åker för att hämta datorerna medan Daniella väntar på eventuella elever. På vägen tillbaka plockar jag ibland upp en eller två ungdomar som är på väg. När klockan slår tre så brukar vi komma igång och vid halv fyra har de allra flesta kommit. Mellan fyra och halv fem brukar vi  sedan avsluta och känna en sorts lättnad över att ha överlevt även denna lektion.

SAMSUNG CSC

Nozipho & Rebecca har varit med på alla lektioner. 

Trots all väntan och allt ringande och åkande fram och tillbaka för att hämta datorer och se om folk tänker komma, så  är det värt det i slutändan. För när en kvinna på cirka 40 år, som i princip aldrig använt en dator tidigare stolt visar upp ett textstycke i programmet word som hon lyckats skriva helt och hållet själv, då känns det så värt. Eller när man ser hur ungdomarna hjälper varandra och kan förklara hur man gör för varandra och knappt behöver vår hjälp, då känner jag hopp.Jag känner hopp för dessa ungdomars framtid och för Swazilands framtid. Det är fint.

SAMSUNG CSC

Sphe, 15 år, ger mig hopp. 

/Ylva, Swaziland

Händer Som Talar

Vi har nu lämnat vårt kära Vilankulo för att börja ett nytt äventyr i huvudstaden Maputo i Moçambique. Vi dök rakt in i förberedelserna inför skolan ”Maos Que Falam” ska öppna.

”Maos Que Falam” är ett projekt som EFK stöder som ger arbetstillfällen och utbildning främst till döva och hörselskadade. Tanken är att det ska bli en skola som integrerar hörande och hörselskadade. De börjar med en förskoleklass och sedan även med en grundskola. Vi har fått följa med vår handledare Marta till Congolote där skolan ska öppna i Februari.

DSCN0837

Skylten är på väg upp på väggen

I Congolote har vi målat oss både gula och blå av all färg vi förgyllt klassrummen med! Det är väldigt roligt att göra något praktiskt med händerna vilket jag trivs väldigt bra med och tycker är roligt.

DSCN0809

Här målar vi ett av klassrummen i Congolote . Marta vår handledare kollar om jag håller måttet som målare… Det gjorde jag tack å lov!

Vi har besökt tjejerna i deras snart f.d. arbetsplas på ”Maos Que Falam”. Där arbetar de med sömnad av olika slag bl.a. sys det necessärer, väskor och diverse beställningar som de får in. Det är ett spännande och intressant projekt eftersom jag själv gillar att sy och att jag även kan teckenspråk!, fast bara på Svenska… Alfabetet skiljer sig dock inte särskilt mycket, jag hoppas på att bli ännu bättre på Portugisiskan så jag kan snappa upp teckenspråket snabbt!

DSCN0846

En gruppbild på oss alla som hjälpte till att måla och fixa till skolan

DSCN0876

Augustino och Nhco poserar glatt efter en hel dags måleri

De är så härliga och glada att man vill lära sig och att man engagerar sig i det de gör. Här om dagen fick vi bli undervisade i hur man gör en Necessär som de säljer mycket av på ”Maos Que Falam”. Jag kan avslöja att det tog väldigt lång tid för oss att göra en eftersom varken jag eller Alexandra har gjort någon necessär sedan grundskolan! Men roligt var det!

IMG_2359

Maria som jobbar på ”Maos Que Falam” undervisar Alexandra hur man gör en Necessär

Jag är otroligt tacksam för varje dag som jag får spendera här i Moçambique. Allt är verkligen så olikt Sverige och jag känner nästan att jag skulle vilja stanna här längre för att få med mig så mycket erfarenheter som möjligt!

Marian/ Maputo,Moçambique

 

Vilankulo, du har lärt mig allt jag kan

Vi har lämnat Vilankulo och inleder nu en ny tid i Moçambiques huvudstad Maputo. Här ska vi bo de två månaderna som återstår av vår resa.

Jag och Marian har haft besök av nära och kära hemifrån Sverige, det har varit underbart att få visa alla platser och presentera våra vänner här för våra besökare. Det är häftigt hur man på något vis får se allt med oinvigda ögon på nytt när det kommer besökare. Något som har blivit vardag sedan länge för mig, kan de nyanlända tycka känns ovant. Som tex, att barnen i alla familjer är inkluderade i allt föräldrarna gör, de hjälper till i föräldrarnas arbete, som oftast består i någon sorts självhushållning. Det är så olikt Sverige där man lämnar barnen på förskolan på väg till jobbet. Här finns inga sorteringsstationer med bilder som berättar exakt i vilken container jag ska kasta min trasiga porslinsskål. Man eldar alla sopor, det som inte vill brinna gräver man helt enkelt ner i marken, så gör man i byarna.

 

IMG_1084

Denzel är med när de vuxna jobbar

IMG_0885

Marian hjälper Claudio skriva sitt namn på förskolan

IMG_1143

Examensdags för barnen 20 november

Jag saknar Vilankulo, människorna, barnen mer än någon annan. Vi har lekt, bakat och lärt varandra så mycket. Det hittills mest effektiva sättet för mig att lära mig portugisiska, har varit att helt enkelt hänga med barn och låta dem förklara och rätta mig när jag säger fel.

IMG_1881

Fotboll på stranden med barnen, man får passa på när det är lågvatten

IMG_1640

Lussekattbak med Oriash, Teppo och Vanilton när min mamma var på besök i Vilankulo

När man kommer till ett nytt land med en kultur vet man inte något om hur man ska bete sig, eller hur många meticais man ska betala för en mango på marknaden (det kostar två metacais, motsvarande 40 öre). Då är man tacksam över människor som hjälper en. Människor som bryr sig om en som en familjemedlem från första stund man träffas, fast man är en total främling. Den tacksamhet jag känner till min familj i Vilankulo vet inga gränser, det jag fått vara med om och lärt mig där har jag inte varit i närheten av i Sverige.

IMG_2332

Tack så mycket, jag kommer aldrig glömma er! Muito obrigada, eu nunca vous esquecerei!

/Alexandra, Moçambique

Hemlängtan

Jag måste väl börja med att be om ursäkt för att ha skrivit i bloggen på tok för sent två gånger i rad. Jag måste bättra mig. Det kan bli mitt nyårslöfte! Härefter skall jag därför skriva ett nytt inlägg varje dag! Fast det går kanske inte EFK med på…

Nu när vi precis har passerat halvtid för vår praktikperiod så har jag hunnit få hemlängtan ett antal gånger. Den kan smyga sig på när jag minst anar det, men försvinner också ganska fort varje gång. Jag hinner liksom inte känna hemlängtan särskilt länge innan något annat plötsligt händer som får mig att glömma allt. Ett liv tillsammans med barn är inget stilla liv i alla fall! Det händer oftast tillräckligt mycket för att jag inte kan hinna tänka på Sverige.

Det kan komma någon och knacka på min dörr när som helst. Om Somsak, föreståndaren, skall åka in till marknaden så följer jag oftast med. Häromdagen när jag satt vid datorn var ett sådant tillfälle. Då skulle han tydligen ta de stora barnen som satt packade på flaket, ungefär 12-13 stycken, till marknaden för att köpa varsin nyårspresent som de skulle byta med varandra i skolan på Barnens Dag. Vill du hänga med? frågade han. Självklart!

Det hjälper också att påminna mig själv om min kallelse hit som jag har upplevt att jag har fått. Jag tror i hjärtat att Gud har sänt mig till att jobba utlämnat och självständigt på det viset som jag jobbar på elevhemmet nu. Det är som att Gud skickar små glädjeämnen varje gång jag tappar modet.

Jag kom nyss hem till Phrao Hostel från semester. Jag och Markus åkte ner till havet en vecka. Det var en väldigt bra semester, förutom att den mestadels blev väldigt dålig. Jag blev matförgiftad på en båt, vilket slutade med att jag kramade en toalett hela den natten. När man är magsjuk finns det inte mycket annat man saknar än att bara bli omhändertagen av mamma och pappa. Ganska fort började jag däremot sakna Chiangmai nästan lika mycket som Sverige. Jag känner mig väldigt trygg här. Det har liksom blivit ett riktigt hem det också på något vis, fast jag ändå verkligen inte ännu har lika bra kläm på hur allt funkar här som i Sverige.

Det har kanske blivit ett hem, både Chiangmai och Phrao Hostel, men framför allt har jag fått en stor extra familj. Barnen är mina bästa polare verkligen, och de är nog den bästa anledningen jag har till att vara här. Jag vet inte vad ni har för erfarenheter av barn om ni har åkt utomlands. När Axels familj var på besök i Chiangmai och på elevhemmet denna vecka påpekade hans mamma att barnen inte direkt klättrar på folk de träffar första gången, som barn i många länder kan göra om de träffar till exempel västerlänningar. Hon upplevde att hon fick anstränga sig för att få kontakt. Precis så är de. De har otroligt mycket integritet, och de har verkligen testat mig under lång tid för att se om jag är en man kan lita på, men i slutändan har vi kommit varandra otroligt nära.

Allt som hette hemlängtan botades på en sekund när jag kom tillbaka i måndags och tio barn ropar Filli! Och hjärtat smälter när någon ber om en kram.

image

Gänget bak på flaket till marknaden.

Det är absolut här jag skall vara just nu. Jag tror jag stannar ett tag till!

Relationer är så viktigt!

Något som verkligen slagit mig nu när min familj åkt hem efter 2 veckors vistelse här i Thailand är hur viktigt det är med nära relationer. Det gör så mycket i ens liv att ha människor man är trygg med. Där man precis som i relationen med Gud får komma som man är utan fasader. Det är viktigt tror jag att prioritera relationer vilket kräver arbete och engagemang, det kommer inte gratis!

Tiden innan julen här har det varit årsmöte i organisationen jag jobbar i (TLF) där de går igenom året. Sen så var det olika festligheter vi var med på. Både med missionärerna från Sverige och ute i Prao med Lahufolket där de hade julfest. Det har varit väldigt kul att se de olika julfiranden. Från Svenskt julbord till att sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” inför en massa Lahu! Vi har varit på många festligheter som Lahufolket har, det känns som de alltid har något att fira! Från ett Svenskt perspektiv känns det ganska oeffektivt att hela tiden ha det, men jag har märkt att det bygger relationer bra att mötas i glädje tillsammans. Det är också genom relationer det går påverka mycket!

Det har nu också gått över halva tiden och det är med lite kluven känsla jag går in i andra halvleken. Det blir spännande på ett sätt nu när jag redan kan kulturen och språket ganska bra så tror jag det kan bli ännu mer givande då relationer blir lättare att bygga. Jag känner också att det nu finns mer utrymme för mig att hjälpa och göra skillnad då jag är mer inne hur saker går till här och så. Men det känns också sorgligt att mycket av det jag bygger upp i språk och så kanske jag inte får så mycket nytta av sen, men man vet ju aldrig! Även alla människor jag åker ifrån, nu finns ju internet som tur är!

Att få ha haft sin familj här har verkligen varit ett privilegium och det har givit mig mycket energi att orka med resterande tiden. Bara att få en paus och vara lite turist men också att få visa familjen hur jag har det här vilket kan ge dem en större förståelse. Det är enormt viktigt med stödet hemifrån av familj och vänner. Annars hade det varit svårt för mig att klara av allt här. Tror verkligen böner gör stor skillnad!

Jag tycker det är roligt med språk och att plugga Thailändska är roligt när folket blir så glada av att jag försöker. De blir alltid lika förvånade då jag nog ser ut som en turist! Börjar nu kunna ta mig fram och föra samtal med Thailändarna vilket ger mycket och gör mig inspirerad till att lära mig mer. Då deras Engelska är så begränsad är Thailändskan en viktig ingång för att kunna bygga djupare relationer vilket jag vill! Nu börjar andra halvlek!

IMG_7214

På årsmötet var det bibelstudium och jag gjorde ett försök till att måla..

IMG_7540

På TLFs Julfest var det olika uppträdanden som denna dans barnen från Prao Hostel hade!

DSC_0348

Min familj fick hänga med när vi åkte ute till en by som ligger långt upp i bergen. Vi fick vara med 1 dag i deras nyårsfirande(Som varar i 7-10 dagar) Det var dans och mat tillsammans.

 

Gott nytt år! Gud är god! Amen.

Julfest och skördefest

Vad har hänt sedan sist?
Vi har fått vara med på en hel del.

 

En av de sakerna är lahufolkets skördefester. De firar den nya skörden(thanksgiving) rätt länge. Varje by firar det på olika datum, man kan gå från by till by och fira det många gånger. De kan vara olika firanden i nån månads tid. Firandet går till att det kommer folk från en massa olika byar och de har en predikning och efter så äter alla i byn och alla som har kommit en gemensam lunch tillsammans. Vi fick turen att fira det tre gånger i olika byar.

12506488_10200841507795771_232737358_n

Här har de pyntat ett altare inför skördefesten.

12489969_10200843037034001_1150827155_o.jpg

Här har det dukat upp mat i rader så alla i byn kan äta här. Var någonstans mellan 100 och 200 som kom till den här byn.

Vi har också varit med på TLFs julfest på Phrao. Det en kul dag, De hade olika lekar och festligheter. Under dagen var det mer lekar och senare på kvällen så var det en predikning. Efter Predikningen så var det lite festligheter. Det var sång och dans, själva fick vi sjunga en svensk sång. Det var utlottning av julklappar, alla som kom fick en lott/nummerlapp. Själv vann jag en handduk. Det var en lite annorlunda julfest än vad man är vad med men det var kul.

Vi har fått vara med på en konferens för alla EFKs medarbetare i Asien. Konferensen var i Hua Hin, några timmars bilfärd från Bangkok vid stranden. På Juniper tree, ett hotell som var till för missionärer. Vi var ett stort gäng från Chiang Mai som tog nattåget ner, samma tåg som vi tog oss upp till Chiang Mai med.
På konferensen var vi stepoutare ansvariga för barnen när de vuxna hade sina möten. Det var verkligen kul att få hänga med alla livliga m-kids. Vi hade hittat på olika aktiviteter för dem men som drama, skattjakt, sandslottstävling och en hel del annat kul. Vi hade ett drama om David och Goliat och konstigt nog blev jag Goliat. Känns som jag alltid blir Goliat, kan bero på att jag är 2 m?
Det var också roligt att få träffa alla EFKs medarbetare och få höra om arbetet de gör på olika ställen i Asien.

12498501_10200841496155480_1518676879_n

Här är ett av slotten från sandslottstävlingen. 

Efter konferensen tog vi en kort tur förbi Malaysia för att kunna förnya vårt Thaivisum. Var mycket resande på några dagar och det var skönt att få komma hem till Chiang mai. Kändes lite konstigt när man kom tillbaka till Chiang mai och det var hem.

Allt gott Markus