Hemlängtan

Jag måste väl börja med att be om ursäkt för att ha skrivit i bloggen på tok för sent två gånger i rad. Jag måste bättra mig. Det kan bli mitt nyårslöfte! Härefter skall jag därför skriva ett nytt inlägg varje dag! Fast det går kanske inte EFK med på…

Nu när vi precis har passerat halvtid för vår praktikperiod så har jag hunnit få hemlängtan ett antal gånger. Den kan smyga sig på när jag minst anar det, men försvinner också ganska fort varje gång. Jag hinner liksom inte känna hemlängtan särskilt länge innan något annat plötsligt händer som får mig att glömma allt. Ett liv tillsammans med barn är inget stilla liv i alla fall! Det händer oftast tillräckligt mycket för att jag inte kan hinna tänka på Sverige.

Det kan komma någon och knacka på min dörr när som helst. Om Somsak, föreståndaren, skall åka in till marknaden så följer jag oftast med. Häromdagen när jag satt vid datorn var ett sådant tillfälle. Då skulle han tydligen ta de stora barnen som satt packade på flaket, ungefär 12-13 stycken, till marknaden för att köpa varsin nyårspresent som de skulle byta med varandra i skolan på Barnens Dag. Vill du hänga med? frågade han. Självklart!

Det hjälper också att påminna mig själv om min kallelse hit som jag har upplevt att jag har fått. Jag tror i hjärtat att Gud har sänt mig till att jobba utlämnat och självständigt på det viset som jag jobbar på elevhemmet nu. Det är som att Gud skickar små glädjeämnen varje gång jag tappar modet.

Jag kom nyss hem till Phrao Hostel från semester. Jag och Markus åkte ner till havet en vecka. Det var en väldigt bra semester, förutom att den mestadels blev väldigt dålig. Jag blev matförgiftad på en båt, vilket slutade med att jag kramade en toalett hela den natten. När man är magsjuk finns det inte mycket annat man saknar än att bara bli omhändertagen av mamma och pappa. Ganska fort började jag däremot sakna Chiangmai nästan lika mycket som Sverige. Jag känner mig väldigt trygg här. Det har liksom blivit ett riktigt hem det också på något vis, fast jag ändå verkligen inte ännu har lika bra kläm på hur allt funkar här som i Sverige.

Det har kanske blivit ett hem, både Chiangmai och Phrao Hostel, men framför allt har jag fått en stor extra familj. Barnen är mina bästa polare verkligen, och de är nog den bästa anledningen jag har till att vara här. Jag vet inte vad ni har för erfarenheter av barn om ni har åkt utomlands. När Axels familj var på besök i Chiangmai och på elevhemmet denna vecka påpekade hans mamma att barnen inte direkt klättrar på folk de träffar första gången, som barn i många länder kan göra om de träffar till exempel västerlänningar. Hon upplevde att hon fick anstränga sig för att få kontakt. Precis så är de. De har otroligt mycket integritet, och de har verkligen testat mig under lång tid för att se om jag är en man kan lita på, men i slutändan har vi kommit varandra otroligt nära.

Allt som hette hemlängtan botades på en sekund när jag kom tillbaka i måndags och tio barn ropar Filli! Och hjärtat smälter när någon ber om en kram.

image

Gänget bak på flaket till marknaden.

Det är absolut här jag skall vara just nu. Jag tror jag stannar ett tag till!

Annonser