Hopp för framtiden

I november började jag och Danni att en dag i veckan lära ut grundläggande datorkunskaper. Det som vi i Sverige ser som en självklar kunskap är långt i från självklart här.

Swaziland är ett land som utvecklas framåt och det är jätteroligt att se. Tyvärr så är utvecklingen lite ojämt fördelad över landet. Är man stadsbo är det lite lättare att hänga med. Hör man dock till de cirka 80% av befolkningen som bor på landsbygden och har dålig tillgång till både elektricitet, tekniska prylar och vatten, då blir det svårare att hänga med. Datorkunskaper blivit något som många arbetsgivare ser som en nödvändighet vilket gör att ungdomar från landsbygden sakta men säkert får svårare och svårare att hitta jobb. Därför känns det extra viktigt att få vara med och hjälpa till och lära ut, även om vi bara hinner med det allra enklaste och grundläggande.

Bland våra elever har vi väldigt blandat med kunskaper. En del av de som är med hade nästan aldrig rört en dator medan vi också har några, nu under sommarlovet i alla fall, ungdomar som kan en hel del då de pluggar på universitetet. Det gör det lite klurigt, för kunskaperna är så olika, men för det mesta så går det att lösa ändå.

SAMSUNG CSC

Nozipho & Temba hjälps åt med en uppgift. 

Som 90-talister och födda i Sverige är både jag och Daniella uppväxta med att ha lärt oss hur man använder en dator sedan en ganska tidig ålder. Detta gör att  det stundvis kan vara ganska utmanade och utvecklande att lära ut hur man använder en dator. Det allra mesta vet vi precis hur vi ska göra men att förklara det så att en person lär sig det är desto klurigare. Speciellt på engelska. Men det går.

Låt mig ta med er på en vanlig lektion. När klockan är ungefär tio över två kommer jag och Daniella. Vi ska egentligen börja två, men det har aldrig hänt. Vid halv tre har det kanske kommit en person och vi inser att även denna gång kommer inte datorerna. Så jag hoppar in i bilen vi fått låna och åker för att hämta datorerna medan Daniella väntar på eventuella elever. På vägen tillbaka plockar jag ibland upp en eller två ungdomar som är på väg. När klockan slår tre så brukar vi komma igång och vid halv fyra har de allra flesta kommit. Mellan fyra och halv fem brukar vi  sedan avsluta och känna en sorts lättnad över att ha överlevt även denna lektion.

SAMSUNG CSC

Nozipho & Rebecca har varit med på alla lektioner. 

Trots all väntan och allt ringande och åkande fram och tillbaka för att hämta datorer och se om folk tänker komma, så  är det värt det i slutändan. För när en kvinna på cirka 40 år, som i princip aldrig använt en dator tidigare stolt visar upp ett textstycke i programmet word som hon lyckats skriva helt och hållet själv, då känns det så värt. Eller när man ser hur ungdomarna hjälper varandra och kan förklara hur man gör för varandra och knappt behöver vår hjälp, då känner jag hopp.Jag känner hopp för dessa ungdomars framtid och för Swazilands framtid. Det är fint.

SAMSUNG CSC

Sphe, 15 år, ger mig hopp. 

/Ylva, Swaziland

Annonser