Long time no see

Hej alla läsare.

Först tror jag det är på sin plats med en ursäkt. Förlåt för att jag inte skrivit på så länge. Jag har varit ganska (eller väldigt) sjuk till och från under ”vintern” här men nu börjar allt till slut bli mer stabilt och jag ska försöka ta igen saker som legat på hyllan – som att skriva här till exempel.

Det blev tyvärr en omtumlande flytt från Dhaka till Phnom Penh, med kort varsel och allt annat vad det innebär med att byta land, kultur, religion hos lokalbefolkningen, språk, boende, vänner osv. Och visst – det går nog inte en dag utan att jag tänker på Bangladesh och allt fantastiskt vi fick uppleva där. Det blir lite som ett hål någonstans som inte riktigt fyllts sen vi flyttade därifrån, så jag hoppas och tror verkligen vi, i något sammanhang, kommer komma tillbaka till detta otroliga, fantastiska, vackra och välkomnande land.

Trots detta kan jag omöjligt förneka hur bra vi fått det här i Phnom Penh. Vardagarna rullar på med relativt varierande jobb på kontoret och diverse sysslor på fritiden. Vårt boende är helt fantastiskt; 15min moppe till kontoret, 10 min gångväg till närmsta större marknaden och 1 minut till slummen. Det sista kanske inte låter så fantastiskt, men det gör vår vistelse här så otroligt mycket mer verklig. När en går fram längs en stinkande, sopfylld kanal, med glada barn och diverse djur springandes kring benen, och när de vuxna skiner upp och glatt börjar prata och skoja efter att bara fått ett par ord khmer istället för engelska, då är det svårt att inte trivas.

Men det är också svårt att gå förbi de 10-20 bordeller vi bor grannar med och sen fortsätta upp på den mycket fräschare ”gata 155”, där det helt plötsligt är fullt av turister och expats, och inte reagera på detta. Hur kommer det sig att Khmererna blir alldeles till sig av förvåning, börjar skratta, sänker priserna på marknaden osv utav enbart ett ”nej tack” på deras språk från en vit människa? I Bangladesh var det lätt att förstå; där var vi så utstickande och konstiga, i kombination med att väldigt mycket färre i lokalbefolkningen kunde engelska, så det var inte konstigare att vi pratade bangla än att vi över huvud taget var där och intresserade av deras land. Men här, i Kambodja, där tusentals turister kommer årligen och så många utlänningar bor – hur kan det vara så konstigt?

För mig blir det tragiska svaret samma som orsaken till att allt lägre åldrar syns bland ”massörerna” ju längre bort vi kommer från vårt hus och istället närmar oss turistkvarteren. Vita människor, inte minst svenskar, ägnar nog vanligtvis inte ens en sekund av sina Kambodja-resor till att komma nära folket, kulturen, religionerna eller ens språket. Det handlar snarare om billig öl, billig mat, billig shopping och billigt sex.

Ju längre vi bor här, i vardagen, i fint och fult väder, som friska och som sjuka, desto mer och mer uppskattar jag allt vi har, allt vi fått och allt vi kommer få utav tiden här, av tiden i Bangladesh och av tiden som kommer sen när vi rest till Sverige igen. När jag får mat och kramar östa över mig (på ett väldigt icke-kambodjanskt sätt) av min nya mormor (landladyns mamma) och samtidigt inser att hon levt genom Pol Potts fruktansvärda regim så är det svår att inte fyllas med medlidande. Eller när en kollega berättar om hur hennes familjemedlemmar, en efter en, mördades på olika sätt efter att de splittrats och aldrig träffades igen…

Det är tungt, men så otroligt vackert.

Efter mitt första besök på tortyrmuseet Toul Sleng (även det på gångavstånd hemifrån) skrev jag en låt utifrån detta. Om intresse och tid finns kanske den dyker upp här inom kort. Tills dess får ni nöja er med bilder och ett löfte om att det inte dröjer länge innan nästa inlägg.

Fred, frid och fröjd.
Eric, Phnom Penh

IMG_2442IMG_2457IMG_2503IMG_2548IMG_2580IMG_2659IMG_2705IMG_2722IMG_2746IMG_2771IMG_2779IMG_2782IMG_2788IMG_2814IMG_2823IMG_2828

Annonser