Flexibilitet

Vi kom just hem från vår andra och sista visumresa. Nu är det absolut klart att vi får stanna i Thailand två månader till. Yes! I lördags kom vi hem från Hongkong, jag, Markus och Lydia, EFK-Thailands praktikant som kom hit i Januari, som numera är våran fjärde team-medlem. Som alltid när man kommer hem efter en intensiv resa när man har varit väldigt tätt inpå varandra är det skönt att bara komma hem och dö i sängen och passa på att få egentid.

När vi satt på planet på väg från Chiangmai till Hongkong fantiserade jag att vi egentligen satt på planet som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Det skall jag förstås inte göra förrän om två månader, och jag är glad för det. Jag trivs jättebra här och jag tänker köra ända in i kaklet utan att slacka ihop bara för att det närmar sig slutet. Trots att den här utlandsperioden har varit fantastisk har jag hela tiden räknat ner varje vecka tills vår tid här i Thailand är slut och jag har alltid haft stenkoll på hur lång tid vi har kvar här. Vi har haft långt fler otroligt bra stunder än jag kan räkna och jag tar med mig många erfarenheter härifrån. Jag kan inte nog förklara hur lycklig jag är att jag lämnade Sverige och åkte hit, men det har faktiskt varit en stor utmaning. Efter åtta månader kommer jag att definitivt känna mig himla färdig. Jag vet att jag inte vill jobba som missionär utomlands, så kan jag säga. Jag beundrar er som gör det. Ni är superhjältar!

Att vara flexibel var ledordet för oss StepOutare innan vi åkte ut till våra praktikländer. I nästan fem månader har jag levt under samma tak som människor som är uppväxta bland Norra Thailands minoritetsfolk Lahu. Jag har ätit deras mat och jag har lärt mig att knaggligt prata deras språk. På det sättet har jag och de funnit en mycket intim kontakt mellan varandra, och vi kan förstå varandra bra, särskilt jag och föreståndaren Somsak, vi har en nära relation och vet ganska bra hur den andra tänker vid det här laget, och han är en mycket vettig person som alltid har brytt sig om mig mycket. Missuppfattningar kan ske ändå, och jag tror att jag själv är minst lika skyldig till när jag ibland uppfattar det som att information har undgått mig. Så jag köper det inte om någon har fördomar om att det alltid handlar om kulturskillnader. Många kulturer har säkert en mer flytande uppfattning om tid eller annat än oss svenskar, men i mitt fall har det nog helt enkelt berott på att både jag eller någon vän som är Lahu har varit för blyga för att anstränga oss för att få den andra att förstå en mer komplicerad fråga. Alla andra runt omkring mig som är Lahu verkar oftast vara med på tåget när någon ger kommandon för att något skall göras, så jag har bara antagit att det är så.

Det kan vara utmanande att hänga med i svängarna när få andra pratar engelska, men fiskar man tillräckligt länge så går det till slut. Ibland förstår man inte något som angår sig själv förrän det känns väldigt sent, men då biter man ihop, fiskar något ur rockärmen och sen klarar man av det. Jag är tacksam för att människor inte är lika över hela världen, och jag har lärt mig att aldrig anta att människor som är väldigt olika mig är mindre vettiga.

Det är roligt att lära sig så mycket om en annan kultur på djupet på det här viset, men det går också åt så himla mycket energi. Jag kommer att pusta ut när jag är tillbaka i Sverige igen, och sen sakna allt detta igen.

image

En grupp väldigt vettiga människor provade Dim Sum i Hongkong.

image

Somsak och Sunday.

image

Jag försöker passa in i familjefotot tillsammans med Somsaks fru Apisalas (tredje från höger med bäbisen i famnen) familj i hennes hemby på betongplattan där senare det Kinesiska nyåret firades.

image

Utsikten från pojkarnas hus på elevhemmet.

Vi hörs igen! /Philip i Chiangmai

Annonser