Fel förväntningar

Så, vi har fyra veckor kvar i Chiangmai innan vi åker hem till Sverige igen. Vi har bara tre helger kvar här. Förra veckan slutade jag jobba på Phrao hostel för att barnen har åkt hem över sommarlovet, och jag flyttade in i huset med killarna i stan i Chiangmai. Bara några dagar efter sade vi hejdå till Markus som nu är tillbaka i Sverige, så våran trio är alltså inte hel längre. Det blir annorlunda nu när en är borta och jag har fått nya uppgifter, men det är också roligt att få göra någonting nytt på slutet.

Jag har fått hjälpa till mycket mer här i värdorganisationen än jag förväntade mig att få göra innan jag åkte till Thailand. Jag har faktiskt fått fylla en viktig funktion, vilket jag tycker har varit häftigt. Innan jag hade bestämt mig för att åka utomlands visste jag inte om jag skulle få möjlighet att förändra någonting, eller om jag mest bara skulle få stå vid sidan om och se på och göra något simpelt. Jag ville ändå åka. Främst skulle jag kanske inte få göra någon förändring, tänkte jag. Det kanske inte alls förväntades av oss praktikanter, så då skulle det räcka att jag bara fick en bra erfarenhet. Jag fick dock tur eftersom jag fick en chans att jobba som ensam svensk, på en plats där inga andra västerlänningar jobbade, men där det fanns ett äkta behov av en sådan.

Jag tror inte att de flesta barnen på hemmet hade pratat med en annan viting (farang) innan vi killar kom till Phrao. Självklart var en lärare som pratade flytande engelska oersättlig med en lärare från bygden, men att jag kom utifrån landet innebar också något annat väldigt viktigt för barnen. När vi samtalade om livet, jag intresserade mig för deras kultur och de fick ställa frågor om Sverige så har deras världsbild garanterat breddats, trots att de knappt någonsin har lämnat sitt hem där de har vuxit upp.

De har observerat skillnader mellan mig och de som vanligtvis jobbar på hemmet, mellan mig som är vuxen och de som är vuxna, helt normala människor, men som kommer från två helt olika världar. Jag tror att barnen har fått lära sig att saker och ting inte måste gå till på ett särskilt vis, eftersom jag har betett mig annorlunda än de andra både i klassrummet och till vardags om man jämför med de andra. Jag trodde nog faktiskt inte inte jag skulle klara av att hålla barnen så pass disciplinerade som jag gjorde utan en skräckinjagande stil och perfekta språkkunskaper. Hade vi inte blivit bästa vänner och syskon så hade det nog inte gått. Det gick med kärlek.

Så för all del, anta utmaningen och lämna trygga Sverige. Du kan inte veta vad just du kommer att kunna innebära för andra människor. Förvänta dig inte att du bara  kommer få vara en praktikant som står vid sidan om och ser på. Du kommer säkert att få spela en viktig roll.

image.jpg

Tack för att ni läste!

Annonser

Sommarlov och många farväl

I Mars har det varit många hejdån att säga. Med alla barnen från Phrao och min kära teamkompis Markus. Men vi avslutade på topp med utflykt till Thailands högsta berg tillsammans med barnen och en avskedsfest till Markus! Det har även inneburit en till vandring ut i djungeln där vi sov bland spindlar och ormar..

I skrivande stund har jag feber och blir därför hemmasittande vilket gör mig lite otaggad på att vara här i Chiang Mai. Men det är väl som Philip sa att när man är sjuk vill man inget hellre än vara hemma hos sin familj. Försöker istället nu tänka framåt på allt roligt jag ska göra innan jag åker hem nästa månad. Det är förstås en mixad känsla att tänka att jag snart ska lämna allt och alla här. Men resonerar jag lite med mig själv kommer jag fram till att 8 månader känns väldigt lagom.

Barnen på Phrao Hostel där Philip varit mest har nu tagit sommarlov vilket betyder att de åker tillbaka till sina byar. Vi hade då en sista utflykt tillsammans Till Thailands högsta berg ”doi inthanon”.(2565m) Det låter nog jobbigare än det var, men lite ont i rumpan fick jag allt.(Det gick köra enda upp) Vi besökte vattenfall och badade i en liten fors. Det var otroligt roligt, vi orkade inte byta om så vi hoppade i med kläderna på! Ett värdigt avslut tillsammans med mycket skratt och kärlek!

När vi kom fram till platsen vi skulle sova ut i djungeln så var det en orm vid ett träd precis bredvid. De dödade den snabbt, men inte nog med det så kom en stor spindel springandes vid våra sovsäckar. Men vi överlevde och det var en lika häftig upplevelse denna gången också! En annan natur nu när det är lite torrare, vackert det också. Kul att få bli mer en del av Lahukulturen också och hänga med de Lahu som var med.

Vi är nu utan Markus här och det känns tomt! 7 månader tillsammans sätter sina spår. TLF hade fixat med en avslutningsmiddag för honom och det var jättefint! Trots hög feber kunde jag verkligen njuta av den sista kvällen för Markus med alla fina tal, presenter och kärlek som fanns där. Jag känner mig väldigt uppskattad av alla här och jag uppskattar dom så mycket! Nu ska jag bli frisk och köra på in i det sista!

IMG_4405

Trots att jag inte varit med barnen allt för mycket har de fångat mitt hjärta. Kommer sakna dom!

IMG_4495

Här är vi på väg till vattenfallet man ser i bild. Väldigt högt och vackert!

IMG_4531

Här möts två olika kulturer. Markus som såklart vill krama hejdå och Preedaa som inte alls är van vid det i deras kultur. Blev en fin kram! 🙂

Gud är god! Amen. /Axel Chiang Mai, Thailand

Film, Blommor och Hongkong

Hej alla glada!

Jag pratade förra gången om att jag höll på att göra lite film. Jag har gjort klart en film och jobbar fortfarande på en, den tog lite längre tid att komma igång med för att jag behövde hjälp med översättning och jag kunde inte börja arbeta förens det var översatt. Men nog prat om den filmen, det finns ju en film som är klar om mothertounge och jag skulle bli jätteglad fall ni tog er tiden att se den. Jag skickar en länk här och hoppas att den funkar.

Filmen handlar om ett av Thai lahus projekt som ser till att barn får lära sig att läsa och skriva på sitt modersmål.

Förutom att jobba lite med film så har jag fortsatt med mitt vanliga jobb med engelsk undervisning men jag har inget emot att göra mer filmer och det kanske kommer lite mer filmer. Det är en rolig media att jobba i och det kommer komma mer filmer om EFKs arbete.

Under den här månaden har vi hunnit med att se blommor och resa till Hongkong och även vara med en kort stund under Roundtable Konferens (en konferens för EFKs samarbetsparters här i asien). I Chiang mai har de varje år en blomsterfestival som vi har haft turen att se.

Vi har åkte till Hongkong i Februari lite för att vi inte fick stanna i Thailand längre. Så vissa åkte till Hongkong för att fixa ett nytt visum medan jag inte gjorde det. Jag behöver ju inte vara i Thailand lika länge som de andra i mitt team. Är ju inte så lång tid kvar men det är tid jag får så jag får vara tacksam för varje dag.

När vi var i Hongkong tog vi också tid att lära oss lite om dess historia, alltid intressant att få lära sig om historia och kulturer som man inte vet så mycket om.

Sen var det också en vecka jag inte såg Axel något, det var som att bara försvann. Ingen av er som vet vad som hände med honom?

Ett foto från barnen på förskolan, en bild från flower festival och två glada killar för de har fått nytt visum.

En liten bit ”historia”

Jag har hittills undvikit att skriva om Pol Pot, Röda Khmererna, deras handlingar eller Kambodjas historia i allmänhet för den delen. Det har helt enkelt känts som om så många andra, i bättre och mer professionella och välformulerade forum, redan har skildrat allt detta och att jag därför varken kunnat eller borde skrivit om sådant här.

Nu har jag dock insett att det inte går att blogga ”ordentligt” om ett liv i Kambodja utan att över huvud taget nämna det fruktansvärda som utspelade sig här under 70-talet, främst för att alla kambodjaners liv än idag påverkas av vad Pol och hans följare utsatte landet, dess befolkning och kultur etc. för.

Kambodjas historia kan ni som sagt tillskansa er någon annan stans, i detta (och förhoppningsvis flera kommande) inlägg kommer istället en liten glimt av vad jag här i min vardag ser utav efterföljderna, eller ”arvet”, från Khmer Rouge.

 

Något av det jag gillar mest med vår vistelse i Phnom Penh är vårt boende. Vi bor lagom nära kontoret men ändå inte så långt från centrum. Samtidigt är vår gata allt annat än turistvänlig, vilket jag ser som ett stort plus. Men vår gata, dess bordeller och slumområdet intill är något jag kan återkomma till. Nu vill jag fokusera på det fina i att vi bor relativt nära Psar Toul Tom Poung, eller Russian Market som den också kommit att kallas efter det att de första turisterna som kom till landet (då i princip enbart bestående av ryssar) trivdes där. För vidare in mot centrum från marknaden ligger en gammal skola. Mitt i ett bostadsområde, bland små affärer och stånd, som vilken skola som helst. Ibland när jag gått förbi de gånger jag valt att promenera inåt centrum har jag ibland inte insett vart jag varit förrän jag närmat mig ingången, eller sett de enorma turistbussar som ibland tränger sig in på den lilla anspråkslösa gatan.

För taggtråd, det har ju många byggnader. Men visst, tittar en lite mer noggrant så ser denna något värre och framförallt mer sliten ut än den på närliggande byggnader. Och dröjer en så pass länge med blicken skymtar en den relativt livlösa skolgården innanför. Men kanske ändå en inte reagerar så mycket på det lilla en ser utifrån gatan. För galler för fönstren, det har nästa alla, även vi i vår lägenhet, trots att vi bor på femte våningen. Det är liksom standard här.

Nej, det är väl avsaknaden av barn och stundtals den lilla turisthop som samlas kring ingången till skolområdet som utifrån sett märkbart skiljer Toul Sleng (även kallad S21) från andra skolor. Går en in i byggnaderna blir Pols omvandling av klassrum till tortyrkammare och celler väldigt påtaglig.

Min första gång där inne gick jag in och bara satte mig i en av de små slitna träcellerna, stängde dörren och bara var där en stund. Kedjan på golvet som tidigare avslöjat om fången försökt vrida sig från sin liggande ställning på mage fanns kvar. Märken i väggarna, svarta fläckar på golven under tortyrbritsarna, kranier och benrester från barn och föräldrar, och (troligtvis inbillad, men ändå) en lukt, en känsla av allt som hänt, finns kvar i byggnaderna.

 

När jag kom hem satte jag mig med penna, papper och min lilla kambodjanska gitarr och fick ut låten nedan. Förhoppningsvis kommer någon form av inspelning upp inom kort. Målningarna som jag hänvisar till i texten finns att beskåda på Toul Sleng (och garanterat via Google för den intresserade). Läs gärna och kommentera vad som är bra/dåligt eller om ni undrar något.

Allt gott

Eric, Phnom Penh, Kambodja

 

Song from inside S21

Last night I woke up worrying, it had to do with you

Was it you that took my sister making nightmares come true?

 

This night in an old class room my cell of wood and clay

What used to be the place for scientists to come and play

Making experiments proudly stating ”Chalmers of Gothenburg” is the best

Of all schools of the world but now none of its glory’s left. There’s nothing left.

 

My dad and brothers went here with all their hopes and dreams

To become the finest engineers and that’s what they’d still be

But now Pol’s sent them away to one of these summer camps

I think they’ll suffer less than those from Stockholm, (but) still they’ll never be coming back

 

The only reason I’m left to live just a few more days

Through torture beyond imagination, bent and burned in every way

Is for my skills of painting fills out one of our captors needs

To have me watch bodies be twisted hanged and drown or put to bleed.. out

So I do
The more I see the more i feel how I’d rather like to stay this one out

Laying here in my cell crushing my nose against the floor

Of the second floor of building D chained up ancle just to tell

the guards with a small rattle that if I’d try to turn

It’ll remind me of our hell here and my open wounds will burn

S 21 I clang on to life, unlike the thousands that you claimed

To tell everyone this story, to paint, and it won’t be in vain

For now the world can come and see our beautiful school

And all the wonders of terror all your hatred put us trough

 

But then I turn to Sweden and the rest of the world – I try to screm but my throat is sore

My eyes begin to bleed again although not from being hit by the Khmai Rouge

But by the fact the the dark blue sheets of hatred, is starting to spread out once more

 

You your friends and families, how easy it will be

To scatter you and then put up some bars please have a look around and see

Barbed wire on all walls covered in the last pieces of human..

And then maybe in a thousand years our remains will be found

S21.s and killing fields emerging here in Sweden.

And someone’ll write this song again but I fear it all will be in vain

 

So here’s an open letter to those in power and to you,

who wants our own little pol pots like Jimmie, Le Pen or Jenssen become true

Oh how I wish you were just as unlucky as myself,

being born inside the capital that hatred turned to hell.

 

Then you’d see then you’d know then also you would open up

not to hatred but to love…

 

That’s all for now I hear them coming…. must be another execution for my brush to document

Let’s just hope it’s none of your brothers that has come to S21 to share my pain,

to meet their end

 

 

 

Bröd – det där västerlänningar lever av

Två gånger i veckan har jag haft engelsklektioner med en grupp i personalen på ICC. Fokus är det muntliga, att de ska träna på att komma igång och prata med den engelska de redan kan.
En lek eller spel vi gjort som är lite av en favorit för mig är det som på svenska heter ”med andra ord” eller ”alias”. Det går helt enkelt ut på att du ska förklara ett ord du får på ett kort utan att använda ordet eller delar av ordet. Står det flygplan kan du exempelvis förklara det med fordon som svävar i luften.

När vi spelade detta under en engelsklektion blev det en så spännande kulturupplevelse för mig. Jag hade inte riktigt samma associationsbanor som resten av gruppen, blev tydligt hur olika vi tänker om vissa saker! Såhär gick några av förklaringarna, fast jag översätter till svenska.

Landet som alla vill bo i…
– USA (alla skriker direkt i kör)

Om du har problem och är hemma kan du få hjälp av den här…
– Din granne

Röd och blå och gul och grön är det här
– Flaggor?…nej, kläder?…nej, hus?…nej, jag vet inte! (Får ta nästa kort)

Behöver människan för att leva…
– RIS! (alla ropar i kör)
…Nej, något annat…
– Syre!
…Nej, det här behöver västerlänningar för att kunna leva!
– Jaha, BRÖD!

Språket är spännande. Går att få ut så mycket av det. På khmer betyder äta att äta ris, det går att specificera till äta ris på morgonen, äta ris vid lunch, äta ris på eftermiddagen och äta ris på kvällen. (Frukost, lunch, middag, kvällsmat) Det är tydligt att ris är väldigt centralt för ätandet.

Ordet för utländsk på khmer är samma som fransk. Det franska kolonialarvet lever verkligen kvar. Vi var lite förvirrade i början när vi lärde oss att vitlök heter som i svenskan vit lök, medan gullök heter fransk lök. Nästa lektion lärde vi oss att gullök heter utländsk lök. Sedan förstod vi att det är samma sak. Utländskt, franskt, västerländsk – skit samma!

I Sverige är det nu på tapeten med ett könsneutralt pronomen, hen. I både khmer och bangla som jag studerat lite under StepOutperioden så finns det bara ett pronomen för han/hon/det – vilket gör att både benglalerna vi hade engelskalektioner med och även vissa av khmererna har lite problem med det här att skilja på he och she. Verkar inte vara så viktigt.

Även om jag inte är någon språkvetare så har jag förstått att språket har stor makt för hur vi tänker, vi tänker kring det vi har ett språk för. Med det är det spännande att se att här tänker vi olika, de saknar begrepp kring saker som är centrala i mitt språk och vi associerar annorlunda kring saker som vi båda egentligen har ord för.

/Rebecka, Kambodja

IMG_3286

Här är de, nästan alla i min lilla engelskaklass

Historier från Swaziland

Det bästa med Swaziland, liksom med alla platser i världen, är människorna som bor och lever där. Varje unik livshistoria; dåtid, nutid och framtid. Varje unik personlighet.

Jag har mött så många vackra, underbara människor i Swaziland och jag önskar att jag kunde dela med mig av dem alla! Jag har tyvärr inte den möjligheten – men jag kan dela några!

 

”Mfanzile”

SAMSUNG CSC

Mfanzile

Det här är Mfanzile , han är 24 år gammal. Strax innan årsskiftet tog han sin ”High School”-examen som prefekt, en av skolans bästa, mest stabila elever. Just nu håller han på att söka till universitetet.

Ambitionen är att bli ingenjör eller, om den drömmen av någon anledning inte skulle gå i lås, revisor.

När jag frågar honom om han har någon oro eller några speciella farhågor för framtiden så blir han tyst. Han funderar ett tag och sedan säger han helt enkelt; ”Nej. Jag oroar mig inte så mycket. Känner jag oro för någonting så gör jag det bara en kort stund, sedan ber jag till Gud och släpper det!”

 

För fem år sedan såg livet annorlunda ut för Mfanzile. Hans familj är inte särskilt välbärgad. Pappan har två fruar, något som blivit allt mer ovanligt på senare tid, men som fortfarande förekommer, och båda fruarna har fyra barn var. Pappan har två hushåll att försörja, men inget jobb. Jobb är en bristvara i Swaziland – speciellt om man inte har någon utbildning.

Mfanzile’s mamma och hennes fyra barn bor i ett ganska litet rum byggt av betongblock och med en plåtskiva som tak. På gården finns också ett litet förfallet hus byggt av pinnar och lera. Här brukade familjen bo innan betongrummet byggdes, men nu används det som kök. Naturbehov uträttas i ett trasigt dass utan dörr, byggt av överblivna betongblock från husbygget.

I Swaziland är Primary school, det vill säga, låg- mellan och ungefär halva högstadiet, avgiftsfri – bortsett från kostnaderna för skoluniform och skolväska.

Men när det var dags för Mfanzile att börja high school så fanns inga pengar till skolavgiften. Han fick se sina gamla klasskompisar gå till skolan, få utbildning och rustas för framtiden, medan han fick stanna hemma.

SAMSUNG CSC

Mfanzile och delar av familjen vid moderns hus

Men år 2011 så fick Mfanzile familj kontakt med Holiness Union Church i Swaziland. H.U.C driver, i samarbete med Evangeliska frikyrkan i Sverige, ett barnrättsprojekt som bland annat finns till för att stötta barns skolgång med finansiella medel. H.U.C har, förutom att betala skolavgiften, dessutom sett till att han har mat i magen, tak över huvudet och kläder på kroppen.

”Jag har H.U.C. och Gud att tacka för allt! För var jag är idag och dit jag är påväg. Jag hade aldrig klarat det utan deras stöd”

Men de fina betygen har varit hans egen och (som Mfanzile själv pointerar) Guds förtjänst. Och han har sannerligen inte legat på latsidan!

”En normal skoldag brukade jag gå upp klockan 5 på morgonen för att studera, läsa på och förbereda mig inför dagens lektioner. På eftermiddagarna efter skolan brukade jag göra mina sysslor och sedan gick resten av kvällen, för det mesta, åt till att göra läxor och studera.”

Om 10 år hoppas han kunna vara färdigutbildad och ha ett välbetalt jobb. Han hoppas också kunna ha möjlighet bidra både finansiellt och med arbetskraft till sitt hemland. Ett land som han vet har det knapert.

”Min dröm är att kunna ge tillbaka till samhället. Jag har blivit hjälpt och nu vill jag hjälpa andra.”

 

”Happiness”

SAMSUNG CSC

Happiness vid sitt grönsaksstånd

Bland de rangliga trästånden i den lilla byn Buhleni (som tar 3 minuter att åka igenom, men som vars invånare ändå envisas med att kalla för ”Stad”), dit Ylva och jag åker för att handla våra matvaror, har Happiness sitt stånd. Här har hon suttit och sålt sina grönsaker nästan varje dag i över ett decennium.

Hon är alltid glad och trevlig, och trots att hon är en ”Gogo”, det vill säga en farmor/mormor/äldre dam, så är hon duktig på Engelska, något som är ovanligt för hennes generation.

På utsidan ser hon ut att bara vara en vanlig dam som säljer grönsaker – men i verkligheten är hon en riktigt häftig person – en överlevare! En självständig företagskvinna i ett land där mannen är familjens ”huvud”.

När hon var i 20-årsåldern gifte hon sig med en man som hade problem med alkohol och brukade slå henne och deras gemensamma dotter. Hon såg ingen annan utväg än att ta med sig dottern och flytta tillbaka till sina föräldrar. Sin man har hon inte sett sedan dess.

Ung, ensamstående, utan vare sig universitetsutbildning eller inkomst, så var det svårt för Happiness att få tillvaron att gå ihop.

Hon började sälja bananer i ”stan” för att i alla fall kunna bidra med några mynt i hushållskassan. Verksamheten växte och idag har hon sitt eget stånd, med ett betydligt större utbud än bara några baner – även om nämnda utbud är väldigt säsongsstyrt.

”Jag har min verksamhet, jag har ett hus, en dotter och två barnbarn! Jag har till och med sparat ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en bil!” Säger hon och ler. ”Jag har det bra! jag är lyckligt lottad”

 

Två familjeöden

SAMSUNG CSC

Det här är delar av en familj bosatt i Nhlalabantfu, ungefär en mil på dålig damm-väg från Buhleni.

I det lilla tvårumshuset bor mamma, pappa, fem barn och två barnbarn. Det är ganska slitet och på tok för litet.

Familjen har det knapert. Torkan har slagit hårt mot hela landet och alldeles särskilt hårt mot dem som redan innan behövde kämpa för att få pengarna att räcka till.

Pappan inkomst kommer från vilka ströjobb han än kan finna, och periodvis går han arbetslös. Två av de äldsta barnen, en tjej och en kille, är i övre tonåren och har nyligen tagit sin high school-examen. Nu drömmer de om att kunna studera vidare på universitetet, men som det ser ut just nu så räcker de finansiella medlen inte till. Därför försöker de nu hitta jobb för att kunna spara ihop till sin utbildning. Tjejen drömmer om att bli läkare, men eftersom läkarutbildningen är både lång och dyr så satsar hon på att kanske kunna studera till lärare istället.

”Min dröm är att mina barn ska få en ljusare framtid. Att de ska kunna studera” Säger familjens Make/Gogo (mamma/farmor/mormor).

SAMSUNG CSC

Familjens hus

Hon gör så gott hon kan för att både sköta om hushållet, trädgårdslandet och barnbarnen – för att alla i hennes familj ska kunna leva drägliga liv. Hon försöker också bidra till familjekassan genom att tillverka och sälja sovmattor och sopkvastar av gräs.

Att tillverka en sopkvast tar ungefär två – tre timmar och en matta mellan fem dagar och en vecka – exklusive den tid det tar för att samla ihop och torka gräs.

Så vad är då priset för ett så exklusivt hantverk? En högkvalitativ vara som tagit mellan 2-168 timmar att framställa?

Kvasten kostar 15 rand, dvs. ungefär 7 kronor och 50 öre. Mattan kostar 60 rand, vilket är ungefär 30 kronor.

 

500 meter bort bor en annan familj.

SAMSUNG CSC

”Vi är tio personer i min familj; mamma, pappa, jag och sju systrar. Ingen av oss har något jobb eller någon fast inkomst.”

När den här unge killen skulle börja High school fanns inga pengar till skolavgiften. Därför fick han nöja sig med en grundskoleutbildning. Han pratar tillexempel inte Engelska.

”Vi hade helt enkelt inte råd… Och nu är det för sent, jag är för gammal” säger han. ”Men jag hoppas kunna ta körkort en dag – då kan jag kanske köra minibuss”

Han berättar att en släkting kör minibuss mellan Buhleni och Herefords. Han brukar ge familjen lite pengar när han kan. För just nu måste familjen förlita sig på andras generositet.

Torkan har utplånat deras skörd i år.

”Normalt sätt ligger det ett träsk där” säger han och pekar ner för en kulle, ungefär 60m från huset. ”Där brukar vi odla en speciell rova som vi brukar sälja i Buhleni. Men som ni ser så har träsket torkat ut”.

Familjen har det helt klart mycket svårt, och vår tolk berättar dessutom att mamman är ”sjuklig” och har inte hälsa att gå ut särskilt mycket.

En av hans systrar har dock, genom barnrättsprojektet, kunnat börja High School. Hon går sista året och drömmer om att bli sjuksköterska.

Men var pengarna till utbildningen ska komma från är i nuläget oklart, liksom framtiden i allmänhet.

Jag önskar att jag kunde säga att familjens har det ovanligt svårt. Men så är det tyvärr inte. Familjens situation är långt ifrån unik här i Swaziland.

 

”Två Systrar”

I Ett litet, litet lerhus – med läckande tak och trasiga rutor, har de bott i hela sina liv.

De är systrar. Den äldre är 20 år och den yngre 16 år. Den äldsta syster har dessutom två småbarn.

SAMSUNG CSC

Systrarnas hus

SAMSUNG CSC

Systrarnas hus

För sex år sedan blev systrarna föräldralösa. De har fått klara sig själva sedan dess.

De har en ”Aunt” i närheten, som bidragit med mat, kläder och andra förnödenheter.

De har ingen inkomst. Allt de äger och har, och allt de äter, har dem fått från grannar och vänner.

SAMSUNG CSC

Systrarna, deras Aunt och det yngsta av barnen utanför det nyinvigda huset

Men sedan början av Februari har de i alla fall fått en ny, bra bostad. Swazi aid har samlat in medel och sett till att huset blivit byggt. Det är inte stort, men det är helt och stabilt.

Den yngsta systern har blivit inskriven i HUC’s barnrättsprojekt som från och med nu kommer att bistå dem ekonomiskt.

 

Make I Mpofu

SAMSUNG CSC

Make rullar fat cakes

Mittemot kyrkan som jag och Ylva brukar gå till om Söndagarna bor den här kvinnan.

Hon är ensamstående med fyra barn; tre flickor och en pojke. Alla fyra har olika pappor och ingen av dem är närvarande i deras liv och bidrar heller inte ekonomiskt.

För att försörja sig och barnen så bakar hon små friterade brödbollar, eller ”Fat cakes”, som hon tar till del lokala High School:en och säljer. Varje boll kostar en rand styck.

Hon visade sig också besitter en ängels tålamod när hon försökte lära mig och Ylva hur man gjorde!

SAMSUNG CSC

Fritering

SAMSUNG CSC

Deg

Så påverkas jag av en annan kultur

Februari har varit riktigt bra. Min flickvän Evelina har varit på besök och har fått se hur jag har det här. Det skulle jag kunna skriva ett helt blogginlägg om men det får ni fråga mig privat om! Har även fixat vårat sista visum i Hong kong. Så nu är det bara att köra på sista 2 månaderna. Vi har äntligen hittat en Thaikyrka att gå i och får se hur en församling här kan se ut!

Tiden nu är lite speciell, en del av StepOutarna har åkt hem och jag börjar mer att inse att tiden här faktiskt kommer att ta slut. Det är både skönt och konstigt att tänka. Allt har blivit så vardag här och när vi kom hem till Chiang Mai från Hong Kong var det som att komma hem. Jag har börjat få hemläntan och saknar mycket i Sverige som naturen, vänner och familj. Men att det är 2 månader till känns också bra att kunna runda av med.

Något som jag tyckt ha varit utmanande här i Thailand i en annan kultur är all tankeverkstad som måste gå åt hela tiden. Sånt som jag annars inte behövt tänka så mycket. Hur jag ska uttrycka mig på Thailändska och kulturella regler och sådant som inte helt kommer av sig själv. Det har gjort mig ganska trött då jag hela tiden vill prestera så bra som möjligt i språket och det krävs mycket att hela tiden lyssna noga för att förstå. På Svenska kommer orden och meningarna naturligt och det går avslappnat lyssna på andra. Detta har gjort att jag ibland varit trött mentalt och att tänka på saker utöver allt här som framtiden kommer lite i andra hand. Är nog lite sådan som person också att jag låter framtiden komma och lever i nuet vilket är både positivt och negativt!

Men att tänka på allt här är också väldigt givande. Känner mig så välsignad med många olika relationer här, allt från Svenska missionärer, mina teamkompisar, Thaivänner, Internationella vänner från när vi lirat Ultimate frisbee här(en rolig sport) och alla Lahu jag fått känna här! Det blir en stor mix av olika sammanhang vilket varit givande. Har innan pratat om relationer och hur viktigt det är och kan verkligen understryka det här. Utan dom hade jag nog gått under här tror jag.

Några relationer är från kyrkan vi går till nu som verkligen har tagit emot oss med öppna armar. Det är som att komma
till en liten extra familj. Det är en ganska liten församling på runt 100 medlemmar kanske. De har möten på Thailändska så det är utmanande att förstå men bra övning och kul att se en annan mötesform än vad jag är van vid. Det är ofta vittnesbörder, tacksägelser, långa predikningar och mycket lovsång. Sen äter alla lunch tillsammans vilket gör det ännu lättare att komma in och lära känna människorna där. Det finns ungdomar i våran ålder som verkligen tar hand om oss och bryr sig om att vi är där!

Gud är god! Amen. / Axel, Chiang Mai, Thailand

IMG_4074

Jag och Evelina besökte ett fint vattenfall med många nivåer. Den är även lite speciell då man kan gå på den eftersom den inte är hal alls! 

IMG_7844

Det var Flowerfestival här i Chiang Mai, men om det var fokus på blommor vet jag inte. Men trevligt ändå! 

IMG_7772.JPG

Vi fick se ett projekt som TLF har där barnen får lära sitt modersmål! I den här förskolan var det konstant glädje från första stunden vi kom in. Väldigt härliga barn som värmde mitt hjärta!