Historier från Swaziland

Det bästa med Swaziland, liksom med alla platser i världen, är människorna som bor och lever där. Varje unik livshistoria; dåtid, nutid och framtid. Varje unik personlighet.

Jag har mött så många vackra, underbara människor i Swaziland och jag önskar att jag kunde dela med mig av dem alla! Jag har tyvärr inte den möjligheten – men jag kan dela några!

 

”Mfanzile”

SAMSUNG CSC

Mfanzile

Det här är Mfanzile , han är 24 år gammal. Strax innan årsskiftet tog han sin ”High School”-examen som prefekt, en av skolans bästa, mest stabila elever. Just nu håller han på att söka till universitetet.

Ambitionen är att bli ingenjör eller, om den drömmen av någon anledning inte skulle gå i lås, revisor.

När jag frågar honom om han har någon oro eller några speciella farhågor för framtiden så blir han tyst. Han funderar ett tag och sedan säger han helt enkelt; ”Nej. Jag oroar mig inte så mycket. Känner jag oro för någonting så gör jag det bara en kort stund, sedan ber jag till Gud och släpper det!”

 

För fem år sedan såg livet annorlunda ut för Mfanzile. Hans familj är inte särskilt välbärgad. Pappan har två fruar, något som blivit allt mer ovanligt på senare tid, men som fortfarande förekommer, och båda fruarna har fyra barn var. Pappan har två hushåll att försörja, men inget jobb. Jobb är en bristvara i Swaziland – speciellt om man inte har någon utbildning.

Mfanzile’s mamma och hennes fyra barn bor i ett ganska litet rum byggt av betongblock och med en plåtskiva som tak. På gården finns också ett litet förfallet hus byggt av pinnar och lera. Här brukade familjen bo innan betongrummet byggdes, men nu används det som kök. Naturbehov uträttas i ett trasigt dass utan dörr, byggt av överblivna betongblock från husbygget.

I Swaziland är Primary school, det vill säga, låg- mellan och ungefär halva högstadiet, avgiftsfri – bortsett från kostnaderna för skoluniform och skolväska.

Men när det var dags för Mfanzile att börja high school så fanns inga pengar till skolavgiften. Han fick se sina gamla klasskompisar gå till skolan, få utbildning och rustas för framtiden, medan han fick stanna hemma.

SAMSUNG CSC

Mfanzile och delar av familjen vid moderns hus

Men år 2011 så fick Mfanzile familj kontakt med Holiness Union Church i Swaziland. H.U.C driver, i samarbete med Evangeliska frikyrkan i Sverige, ett barnrättsprojekt som bland annat finns till för att stötta barns skolgång med finansiella medel. H.U.C har, förutom att betala skolavgiften, dessutom sett till att han har mat i magen, tak över huvudet och kläder på kroppen.

”Jag har H.U.C. och Gud att tacka för allt! För var jag är idag och dit jag är påväg. Jag hade aldrig klarat det utan deras stöd”

Men de fina betygen har varit hans egen och (som Mfanzile själv pointerar) Guds förtjänst. Och han har sannerligen inte legat på latsidan!

”En normal skoldag brukade jag gå upp klockan 5 på morgonen för att studera, läsa på och förbereda mig inför dagens lektioner. På eftermiddagarna efter skolan brukade jag göra mina sysslor och sedan gick resten av kvällen, för det mesta, åt till att göra läxor och studera.”

Om 10 år hoppas han kunna vara färdigutbildad och ha ett välbetalt jobb. Han hoppas också kunna ha möjlighet bidra både finansiellt och med arbetskraft till sitt hemland. Ett land som han vet har det knapert.

”Min dröm är att kunna ge tillbaka till samhället. Jag har blivit hjälpt och nu vill jag hjälpa andra.”

 

”Happiness”

SAMSUNG CSC

Happiness vid sitt grönsaksstånd

Bland de rangliga trästånden i den lilla byn Buhleni (som tar 3 minuter att åka igenom, men som vars invånare ändå envisas med att kalla för ”Stad”), dit Ylva och jag åker för att handla våra matvaror, har Happiness sitt stånd. Här har hon suttit och sålt sina grönsaker nästan varje dag i över ett decennium.

Hon är alltid glad och trevlig, och trots att hon är en ”Gogo”, det vill säga en farmor/mormor/äldre dam, så är hon duktig på Engelska, något som är ovanligt för hennes generation.

På utsidan ser hon ut att bara vara en vanlig dam som säljer grönsaker – men i verkligheten är hon en riktigt häftig person – en överlevare! En självständig företagskvinna i ett land där mannen är familjens ”huvud”.

När hon var i 20-årsåldern gifte hon sig med en man som hade problem med alkohol och brukade slå henne och deras gemensamma dotter. Hon såg ingen annan utväg än att ta med sig dottern och flytta tillbaka till sina föräldrar. Sin man har hon inte sett sedan dess.

Ung, ensamstående, utan vare sig universitetsutbildning eller inkomst, så var det svårt för Happiness att få tillvaron att gå ihop.

Hon började sälja bananer i ”stan” för att i alla fall kunna bidra med några mynt i hushållskassan. Verksamheten växte och idag har hon sitt eget stånd, med ett betydligt större utbud än bara några baner – även om nämnda utbud är väldigt säsongsstyrt.

”Jag har min verksamhet, jag har ett hus, en dotter och två barnbarn! Jag har till och med sparat ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en bil!” Säger hon och ler. ”Jag har det bra! jag är lyckligt lottad”

 

Två familjeöden

SAMSUNG CSC

Det här är delar av en familj bosatt i Nhlalabantfu, ungefär en mil på dålig damm-väg från Buhleni.

I det lilla tvårumshuset bor mamma, pappa, fem barn och två barnbarn. Det är ganska slitet och på tok för litet.

Familjen har det knapert. Torkan har slagit hårt mot hela landet och alldeles särskilt hårt mot dem som redan innan behövde kämpa för att få pengarna att räcka till.

Pappan inkomst kommer från vilka ströjobb han än kan finna, och periodvis går han arbetslös. Två av de äldsta barnen, en tjej och en kille, är i övre tonåren och har nyligen tagit sin high school-examen. Nu drömmer de om att kunna studera vidare på universitetet, men som det ser ut just nu så räcker de finansiella medlen inte till. Därför försöker de nu hitta jobb för att kunna spara ihop till sin utbildning. Tjejen drömmer om att bli läkare, men eftersom läkarutbildningen är både lång och dyr så satsar hon på att kanske kunna studera till lärare istället.

”Min dröm är att mina barn ska få en ljusare framtid. Att de ska kunna studera” Säger familjens Make/Gogo (mamma/farmor/mormor).

SAMSUNG CSC

Familjens hus

Hon gör så gott hon kan för att både sköta om hushållet, trädgårdslandet och barnbarnen – för att alla i hennes familj ska kunna leva drägliga liv. Hon försöker också bidra till familjekassan genom att tillverka och sälja sovmattor och sopkvastar av gräs.

Att tillverka en sopkvast tar ungefär två – tre timmar och en matta mellan fem dagar och en vecka – exklusive den tid det tar för att samla ihop och torka gräs.

Så vad är då priset för ett så exklusivt hantverk? En högkvalitativ vara som tagit mellan 2-168 timmar att framställa?

Kvasten kostar 15 rand, dvs. ungefär 7 kronor och 50 öre. Mattan kostar 60 rand, vilket är ungefär 30 kronor.

 

500 meter bort bor en annan familj.

SAMSUNG CSC

”Vi är tio personer i min familj; mamma, pappa, jag och sju systrar. Ingen av oss har något jobb eller någon fast inkomst.”

När den här unge killen skulle börja High school fanns inga pengar till skolavgiften. Därför fick han nöja sig med en grundskoleutbildning. Han pratar tillexempel inte Engelska.

”Vi hade helt enkelt inte råd… Och nu är det för sent, jag är för gammal” säger han. ”Men jag hoppas kunna ta körkort en dag – då kan jag kanske köra minibuss”

Han berättar att en släkting kör minibuss mellan Buhleni och Herefords. Han brukar ge familjen lite pengar när han kan. För just nu måste familjen förlita sig på andras generositet.

Torkan har utplånat deras skörd i år.

”Normalt sätt ligger det ett träsk där” säger han och pekar ner för en kulle, ungefär 60m från huset. ”Där brukar vi odla en speciell rova som vi brukar sälja i Buhleni. Men som ni ser så har träsket torkat ut”.

Familjen har det helt klart mycket svårt, och vår tolk berättar dessutom att mamman är ”sjuklig” och har inte hälsa att gå ut särskilt mycket.

En av hans systrar har dock, genom barnrättsprojektet, kunnat börja High School. Hon går sista året och drömmer om att bli sjuksköterska.

Men var pengarna till utbildningen ska komma från är i nuläget oklart, liksom framtiden i allmänhet.

Jag önskar att jag kunde säga att familjens har det ovanligt svårt. Men så är det tyvärr inte. Familjens situation är långt ifrån unik här i Swaziland.

 

”Två Systrar”

I Ett litet, litet lerhus – med läckande tak och trasiga rutor, har de bott i hela sina liv.

De är systrar. Den äldre är 20 år och den yngre 16 år. Den äldsta syster har dessutom två småbarn.

SAMSUNG CSC

Systrarnas hus

SAMSUNG CSC

Systrarnas hus

För sex år sedan blev systrarna föräldralösa. De har fått klara sig själva sedan dess.

De har en ”Aunt” i närheten, som bidragit med mat, kläder och andra förnödenheter.

De har ingen inkomst. Allt de äger och har, och allt de äter, har dem fått från grannar och vänner.

SAMSUNG CSC

Systrarna, deras Aunt och det yngsta av barnen utanför det nyinvigda huset

Men sedan början av Februari har de i alla fall fått en ny, bra bostad. Swazi aid har samlat in medel och sett till att huset blivit byggt. Det är inte stort, men det är helt och stabilt.

Den yngsta systern har blivit inskriven i HUC’s barnrättsprojekt som från och med nu kommer att bistå dem ekonomiskt.

 

Make I Mpofu

SAMSUNG CSC

Make rullar fat cakes

Mittemot kyrkan som jag och Ylva brukar gå till om Söndagarna bor den här kvinnan.

Hon är ensamstående med fyra barn; tre flickor och en pojke. Alla fyra har olika pappor och ingen av dem är närvarande i deras liv och bidrar heller inte ekonomiskt.

För att försörja sig och barnen så bakar hon små friterade brödbollar, eller ”Fat cakes”, som hon tar till del lokala High School:en och säljer. Varje boll kostar en rand styck.

Hon visade sig också besitter en ängels tålamod när hon försökte lära mig och Ylva hur man gjorde!

SAMSUNG CSC

Fritering

SAMSUNG CSC

Deg

Annonser