En liten bit ”historia”

Jag har hittills undvikit att skriva om Pol Pot, Röda Khmererna, deras handlingar eller Kambodjas historia i allmänhet för den delen. Det har helt enkelt känts som om så många andra, i bättre och mer professionella och välformulerade forum, redan har skildrat allt detta och att jag därför varken kunnat eller borde skrivit om sådant här.

Nu har jag dock insett att det inte går att blogga ”ordentligt” om ett liv i Kambodja utan att över huvud taget nämna det fruktansvärda som utspelade sig här under 70-talet, främst för att alla kambodjaners liv än idag påverkas av vad Pol och hans följare utsatte landet, dess befolkning och kultur etc. för.

Kambodjas historia kan ni som sagt tillskansa er någon annan stans, i detta (och förhoppningsvis flera kommande) inlägg kommer istället en liten glimt av vad jag här i min vardag ser utav efterföljderna, eller ”arvet”, från Khmer Rouge.

 

Något av det jag gillar mest med vår vistelse i Phnom Penh är vårt boende. Vi bor lagom nära kontoret men ändå inte så långt från centrum. Samtidigt är vår gata allt annat än turistvänlig, vilket jag ser som ett stort plus. Men vår gata, dess bordeller och slumområdet intill är något jag kan återkomma till. Nu vill jag fokusera på det fina i att vi bor relativt nära Psar Toul Tom Poung, eller Russian Market som den också kommit att kallas efter det att de första turisterna som kom till landet (då i princip enbart bestående av ryssar) trivdes där. För vidare in mot centrum från marknaden ligger en gammal skola. Mitt i ett bostadsområde, bland små affärer och stånd, som vilken skola som helst. Ibland när jag gått förbi de gånger jag valt att promenera inåt centrum har jag ibland inte insett vart jag varit förrän jag närmat mig ingången, eller sett de enorma turistbussar som ibland tränger sig in på den lilla anspråkslösa gatan.

För taggtråd, det har ju många byggnader. Men visst, tittar en lite mer noggrant så ser denna något värre och framförallt mer sliten ut än den på närliggande byggnader. Och dröjer en så pass länge med blicken skymtar en den relativt livlösa skolgården innanför. Men kanske ändå en inte reagerar så mycket på det lilla en ser utifrån gatan. För galler för fönstren, det har nästa alla, även vi i vår lägenhet, trots att vi bor på femte våningen. Det är liksom standard här.

Nej, det är väl avsaknaden av barn och stundtals den lilla turisthop som samlas kring ingången till skolområdet som utifrån sett märkbart skiljer Toul Sleng (även kallad S21) från andra skolor. Går en in i byggnaderna blir Pols omvandling av klassrum till tortyrkammare och celler väldigt påtaglig.

Min första gång där inne gick jag in och bara satte mig i en av de små slitna träcellerna, stängde dörren och bara var där en stund. Kedjan på golvet som tidigare avslöjat om fången försökt vrida sig från sin liggande ställning på mage fanns kvar. Märken i väggarna, svarta fläckar på golven under tortyrbritsarna, kranier och benrester från barn och föräldrar, och (troligtvis inbillad, men ändå) en lukt, en känsla av allt som hänt, finns kvar i byggnaderna.

 

När jag kom hem satte jag mig med penna, papper och min lilla kambodjanska gitarr och fick ut låten nedan. Förhoppningsvis kommer någon form av inspelning upp inom kort. Målningarna som jag hänvisar till i texten finns att beskåda på Toul Sleng (och garanterat via Google för den intresserade). Läs gärna och kommentera vad som är bra/dåligt eller om ni undrar något.

Allt gott

Eric, Phnom Penh, Kambodja

 

Song from inside S21

Last night I woke up worrying, it had to do with you

Was it you that took my sister making nightmares come true?

 

This night in an old class room my cell of wood and clay

What used to be the place for scientists to come and play

Making experiments proudly stating ”Chalmers of Gothenburg” is the best

Of all schools of the world but now none of its glory’s left. There’s nothing left.

 

My dad and brothers went here with all their hopes and dreams

To become the finest engineers and that’s what they’d still be

But now Pol’s sent them away to one of these summer camps

I think they’ll suffer less than those from Stockholm, (but) still they’ll never be coming back

 

The only reason I’m left to live just a few more days

Through torture beyond imagination, bent and burned in every way

Is for my skills of painting fills out one of our captors needs

To have me watch bodies be twisted hanged and drown or put to bleed.. out

So I do
The more I see the more i feel how I’d rather like to stay this one out

Laying here in my cell crushing my nose against the floor

Of the second floor of building D chained up ancle just to tell

the guards with a small rattle that if I’d try to turn

It’ll remind me of our hell here and my open wounds will burn

S 21 I clang on to life, unlike the thousands that you claimed

To tell everyone this story, to paint, and it won’t be in vain

For now the world can come and see our beautiful school

And all the wonders of terror all your hatred put us trough

 

But then I turn to Sweden and the rest of the world – I try to screm but my throat is sore

My eyes begin to bleed again although not from being hit by the Khmai Rouge

But by the fact the the dark blue sheets of hatred, is starting to spread out once more

 

You your friends and families, how easy it will be

To scatter you and then put up some bars please have a look around and see

Barbed wire on all walls covered in the last pieces of human..

And then maybe in a thousand years our remains will be found

S21.s and killing fields emerging here in Sweden.

And someone’ll write this song again but I fear it all will be in vain

 

So here’s an open letter to those in power and to you,

who wants our own little pol pots like Jimmie, Le Pen or Jenssen become true

Oh how I wish you were just as unlucky as myself,

being born inside the capital that hatred turned to hell.

 

Then you’d see then you’d know then also you would open up

not to hatred but to love…

 

That’s all for now I hear them coming…. must be another execution for my brush to document

Let’s just hope it’s none of your brothers that has come to S21 to share my pain,

to meet their end

 

 

 

Annonser