Att minnas

Det är lite märkligt hur snabbt man vänjer sig ändå. Med att vara i Sverige alltså. Jag har varit tillbaka i Sverige i lite mer än två månader nu och tiden har bara flugit iväg. Det är nästan som om jag aldrig varit iväg. Fast det har jag ju. Bara det att det var väldigt lätt att återanpassa mig till Sverige. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag bott här i princip hela livet. Men ändå, jag trodde att det skulle gå långsammare på något vis, även om jag inte vet exakt hur det skulle gå till.

Jag hade sex fantastiska månader i Swaziland, som var fantastiskt bra, roliga och jobbiga på samma gång. Innan jag åkte hade jag många föreställningar om hur jag trodde det skulle bli och vara och jag kan med säkerhet säga att det blev motsatsen av vad jag hade förberett mig på. Men det gör inget, jag är så glad att jag åkte och det är verkligen något som jag kommer att bära med mig resten av livet!

Att komma hem har varit fantastiskt på många vis då jag fått träffa familj och vänner, sova i min egna säng, äta favoritmaten och kunna slappna av på ett annat sätt. Men det har också varit utmanande. Det var torka när vi lämnade Swaziland så när jag kommit hem och inte behövt tänka på vatten på samma sätt, bara det har varit en stor omställning. Något annat som varit stor omställning är vardagen i Sverige. Jag märker hur jag redan har blivit mer stressad och påverkad av den, för det är stor skillnad. I Swaziland kände jag sällan, eller nästan aldrig, prestationskrav, men tillbaka i Sverige är det något jag märker av direkt. Då gäller det att försöka minnas allt jag tänkte och kände för två månader sen. Hur avslappnad jag var över att göra olika saker. Hur lite krav jag kände från omgivningen som bara var glad att jag var där, inte för vad jag gjorde.

Minnena är nog det viktigaste jag har med mig hem. Det är minnena som får mig att längta och känna. Det är minnena som lär mig och påminner mig om vad som faktiskt är viktigt. Jag är så tacksam för alla minnen, för dem kommer jag bära med mig resten av livet.

Tack & hej!

/Ylva

 

Annonser

Ett hejdå och tack!

Att komma tillbaka till Sverige gör att man nästan genast glömmer allt fantastiskt man har fått vara med om i ett helt annat land under en så lång tid. Jag minns när allting var helt nytt för oss de första månaderna men att alla platser till slut blev som hemma. Axel och jag flög smärtfritt till Sverige den 25 april och skildes sedan åt, vi två plus Markus som delat livet med varandra i åtta månader. Knäppt.

En månad innan det var dags att lämna Thailand så gick alla barnen på sommarlov, och då var det bara att acceptera det faktum att jag inte längre skulle behövas ute på Phrao Hostel. Jag fick vara med på skolavslutningen i bygdens skola. På Phrao Hostel bodde tre pojkar som slutade sjätte klass och skulle börja högstadiet. De fick ett värdigt farväl av alla yngre elever och av lärarna och mycket uppmärksamhet!

Dagen innan vårt farväl åkte vi och besökte ett par vattenfall och en liten flod där man kunde hyra traktordäck och bada. Vi svenska killar hade inga andra kläder med oss, mer än det vi hade på oss (jeans och t-shirt) och många minuter tvekade vi innan vi ändå kastade oss i, Thai style med kläderna på, och fångade dagen tillsammans med ungarna. Jag vet inte vilka som skrattade högst i badet, vi eller barnen!

Jag fick lära mig någonting om Lahu-kultur under de sista dagarna vi hade med barnen. Redan ett par dagar innan vi åkte på utflykt hade många föräldrar redan hunnit komma till hemmet och snappa sina barn utan att jag ens hann märka att de försvann. Så fortsatte det successivt under de dagarna. Mer än hälften av den resterande gruppen barn hann åka iväg med sina föräldrar tidigt på morgonen innan jag vaknade och så var det med det. Det var uppenbarligen inte lika nödvändigt för dem att kramas och dra ut på hejdå som det var för mig, men jag vaktade på slutet, när det bara var några pojkar kvar och tog tag i de sista killarna just när de skulle sätta sig på pappas eller mammas moppe, eller gå in i bilen. Det var i alla fall tydligt att de tyckte att en kram på slutet var en mysig och bra grej.

Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag kommer tillbaka till Thailand igen. Våra fina Lahu-vänner är duktiga på att höra av sig på facebook vilket de gärna får fortsätta med, så de kontakterna lär inte dö ut. Jag har väl förut haft någon slags dröm om att försöka återuppta Thai-studierna här i Sverige, men jag får se hur det blir med det, och hur nödvändigt jag kommer tycka att det känns.

Det finns mycket som är tråkigt att se i dessa människors liv, men det finns ännu mer hopp om att de skall kunna få en hållbar framtid, och det är både tack vare alla svenska församlingar som skänker pengar varje år, och de fantastiska människorna på plats som viger sina själar åt att hålla projektet vid liv. Saker måste börja bli annorlunda för att projektet skall fortsätta finnas, men jag tror inte att Gud kommer att låta det försvinna bara så där.

image

Alla elever och lärarna fick skriva trevliga hälsningar på sjätteklassarnas skjortor inför att den stora flytten till högstadiet!

image

Race ner för floden!

image

Min bror Somsak, föreståndare på Phrao Hostel.

image

En tunnare grupp barn än vanligt, plus vi besökte Thailands högsta berg, Doi Inthanon dagen innan vårt slutliga farväl.

image

Jag vill passa på att ge årets största cred till Paret Somsak och Apisala, mina vänner, som har gett sina liv åt att finnas till för de här barnen och för de barnen som kommer till Phrao Hostel i framtiden. Paret Dina (kokerskan) och Jacko (vaktmästaren) bor också där nästan på heltid och jobbar hårt för barnen. Det finns svenska missionärer utomlands som har lämnat mycket trygghet bakom sig, men dessa personer valde också att lämna hus, släkt och vänner för att endast bo med dessa barn och älska dem som sina egna. Äkta missionärer!

Jag är så tacksam att de här åtta månaderna hände, och jag ser fram emot att uppleva vad som ligger framför mig. Gud är god!