Att drömma om superkrafter och sjunga saliga visshet

Nu har vi varit i Zambia och Mpongwe i tre veckor. Vi har hunnit vänja oss vid dammet och konstant smutsiga fötter, vatten som kommer och går lite som det vill, el som inte är helt tillförlitlig och barn som kommer på besök när man minst anar det. Vi har också fått börja arbeta med de olika projekt som finns här. Vissa dagar är mer fullspäckade än andra. Denna dag har varit en av de mer händelserika, och också en dag som på något vis sammanfattar de spontana möten som händer och de olika känslorna man går igenom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Välkommen till dammiga Mpongwe!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Barn som både vill leka och bli fotade.

Jag har gått med sjukhuspastorn och pratat och bett med människor, och i samma veva tänkt att om jag fick välja en superkraft skulle det vara att kunna prata och förstå all världens språk. Särskilt lamba och bemba skulle vara praktiskt, då det är de språk som de allra flesta talar här.

Vi gick runt på kvinnoavdelningen och pratade med kvinnorna där. En av dem hade blivit biten av en orm. ”It happened at lake Kashiba, same area”, säger pastorn. Alltså samma sjö som vi badade i denna helg. Note to self: håll ögonen öppna för ormar. Vi går vidare och pratar med ett gäng kvinnor som blir väldigt glada av att en mzungo, en vit, hälsar på. De är på gott humör och säger att jag får ta med dem tillbaka till Sverige. Det har ju varit många svenskar här, så nu är det väl ändå zambiernas tur att få besöka oss. Sedan går vi in i ett litet sidorum och pratar med en ung tjej. ”She swallowed some acid, so it’s really bad. She doesn’t want to live anymore, so she swallowed it on purpose.” Vi frågar om vi får be för henne. Det vill hon inte. Då kanske hon blir bättre, och det vill hon inte. Det griper tag i mig, liksom hugger till i hjärtat. Att vart i världen vi oss vänder så finns det så många trasiga människor. Jag ber att Gud ändå ska kunna möta denna unga tjej. Ge hopp och framtidstro.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lake Kashiba, där man får se upp för ormar.

Efter en förmiddag på sjukhuset börjar jag att traska hemåt. Planen är att äta lite lunch innan det är dags att köra på med nästa projekt. Men det är svårt att hålla sig till sina planer här. Knappt har jag hunnit gå några meter innan någon ropar mitt namn. Jag vänder mig om men kan inte känna igen tjejen som ropat. Jag frågar om vi har träffats innan och ursäktar mig för att jag isåfall inte minns. Det visar sig att vi inte har träffats innan, men ryktet om de nya tjejerna sprider sig och hon är också min namne så då måste vi ju hänga lite. Beatrice bjuder in mig till hennes hem där jag får träffa hennes barn och en vän till henne. De bjuder på mat, vi pratar och skrattar tillsammans och helt plötsligt ber de mig att sjunga något för dem. Lite ställd försöker jag komma på någon bra låt att framföra med min svaga sångröst. Det som dyker upp i hjärnan är saliga visshet, i tretakt. Så, saliga visshet i tretakt it is! Om någon hade sagt till mig för bara en månad sedan att jag skulle sitta och ha en konsert i miniformat för två zambiska kvinnor hade jag nog inte trott på det. Men så är livet i Zambia, oväntat och något oklart.

Efter mötet med min namne och uppsjungning är det dags att gå bort till Ann där nästa projekt för dagen ska ske. Ann och hennes man Steve är ett missionärspar från Storbritannien som har fungerat som stöttande handledare för oss. Ann har länge velat starta en sömnadsworkshop som kanske kan bli till ett kooperativ, och idag var det dags för uppstart. Jag har blivit ombedd att vara med och lära kvinnorna som ska vara med i workshopen att sy, och att vara med och sy gardiner till sjukhuset och skoluniformer. Men innan vi kan sätta igång med gardiner och uniformer gäller det att kvinnorna får lära sig att trä maskiner och att sy rakt. Så det spenderade vi eftermiddagen med. Tre härliga kvinnor som turades om att testa de olika maskinerna. Det var mycket fniss och skratt när någon råkade göra fel, och mycket glädje när de lyckades sy en rak linje. Vi får ta små steg och fokusera på en sak i taget. Många av symaskinerna är gamla hand- eller trampmaskiner, inget som liknar min Husqvarna-maskin hemma i Sverige. Så jag får experimentera och lära mig nya saker jag också. Det är otroligt spännande och en aning skrämmande att få vara med i ett sådant här projekt nästan från början. Vi har ingen aning om hur det här kommer att gå, men vi litar på att Gud har en plan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lilian testar den elektriska symaskinen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Joyce och Lilian, glada över att få lära sig att sy!

Det är omöjligt att inte bli berörd här. Vi får möta så många olika människor, alla med sina egna historier. Det är glädje och skratt, sorg och tårar, ilska och frustration. Livet i Zambia har hittills varit fantastiskt härligt men också otroligt utmanande. Mycket kan kännas oklart och ofta känner jag att jag inte riktigt har koll. Men då får jag påminna mig själv om att Gud har koll på läget. Det finns en plan. För vart vi oss i världen vänder håller Gud våra liv i sina händer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Linda framför huset som vi bor i. Vårat hem de kommande sex månaderna.

/Beatrice, Zambia

Annonser