Likheterna är större än olikheterna

En del saker här i Zambia skiljer sig från Sverige, i standard, kultur osv. Jag som vit i en liten by i Zambia skiljer mig också ganska mycket från många här. Det får man märka genom extremt mycket uppmärksamhet. Men likheterna mellan Zambia och Sverige är mycket större än olikheterna!

Några dagar i veckan jobbar jag på skolan här. Läraren i klasserna 2-5 har varit sjuk sedan jag kom så jag har stått för undervisningen då de annars varit utan. My future skrev jag på tavlan en dag. Jag föklarade vad framtid är och bad de skriva eller rita vad de ville för att sedan komma fram och berätta för mig. Det gick väldigt trögt i början, dels för att de inte är vana med något annat än att bara skriva av det som står på tavlan, dels för att de inte verkade vara vana att drömma. Barnen började komma fram och kanske hade skrivit en mening om ”Jag vill bli lärare”. Efter lite beröm och eventuellt rättning av stavning skickade jag tillbaks dom för att fortsätta skriva. Efter ett tag så lossnade det!

dsc_0997-2dsc_0995

Nu skulle jag kunna fokusera på olikheterna i svenska barns drömmar om framtiden och dessa zambiska barns drömmar, men likheterna är  mycket större än olikheterna. De drömmer också om prinsar och prinsessor, om att föräldrarna ska kunna vara hemma mer, om att ha en bil, om att resa, om superkrafter eller ett bra jobb.

Med mina vänner här skulle jag kunna prata om olikheter i standard på våra hus, inkomst och en del kultur. Men likheterna är mycket större än olikheterna. Vi skrattar om någon trillar, vi blir kära och våra hjärtan kan brista, vi vill lära oss nya saker, vi uppskattar när någon bryr sig om oss, gråter när vi är ledsna, vi svettas när det är varmt, blir hungriga om vi inte äter och vi alla älskar mangos.

Denna helg har jag och Bea varit med kören på en resa. 12h sammanlagt spenderade vi på ett lastbilsflak mitt ute i bushen med denna outtröttliga kör för att vara med på en pastorsinstallation i Mpindi. Här skulle jag kunna prata om olikheter (!!!) Men likheterna är mycket större än olikheterna. På ett lastbilsflak mitt ute i bushen sjunger vi och lovprisar samma Gud som hemma i Sverige!

Linda Zambia

Annonser

1 månad i Mongoliet!

_DSC0738.jpg

En mongolisk ko uppe på ett berg bredvid en ger camp som ligger nära huvudstaden Ulaanbaatar.

Galet men nu har det gått en hel månad här i Mongoliet! Jag tänkte berätta like kort om hur jag har det här och lite vad jag gör🙂

Mongoliet är ett fantastiskt land med en mycket spännande kultur och framför allt en extremt vacker natur. Jag måste säga att en av dem bästa sakerna här är naturen. Att gå upp till toppen av ett berg och det enda man ser är berg så långt ögat kan nå och se en extremt vacker solnedgång är ganska fantastiskt! Jag tror det man tänker på mest när man tänker på Mongoliet är det kalla klimatet. Men för tillfället har det inte varit så kalt. Vi har kunnat gå ut i T-shirt utan några problem men den senaste veckan har det blivit en del minus grader och det kommer troligtvis vara så ett tag… Men tro det eller ej,  jag ser faktiskt fram emot kylan/vintern.

Det jag gör om dagarna förutom att njuta av en fantastisk miljö är att studera mongoliska. Att studera mongoliska är något som är extremt svårt, intressant och riktigt roligt. Det är alltid kul att lära sig ett nytt språk och framför allt att prata med människor på deras egna språk. När man pratar med människor på deras egna språk blir dem väldigt chockade och det öppnar verkligen en fantastik väg för att kunna skapa fantastiska relationer med människor som man aldrig hade kunnat göra annars.

Den tiden jag nu har varit här har jag träffat många fantastiska människor. Människor som är glada, hjälpsamma, generösa och extremt brinnande för Gud och jag ser fram emot att få lära känna dem mer och lära känna nya människor 🙂

Allt gott!
/Jakob Svahn

Dagarna på förskolan

Tänk vad tiden går fort ibland!
Det har redan gått en månad i Swaziland och det har hänt massor. Den här månaden har vi varit mycket på en förskola där vi fått hålla i både lekar, sånger och lektioner. Det är 28 barn på förskolan och de är väldigt söta och mysiga!
Speciellt i början var det otroligt fascinerade av vår hudfärg och våra blonda hår. De ville känna och dra och undersöka, haha.
Vi har både räknat matte med hjälp av apelsiner, lekt en variant av ”hänga gubbe” där vi bytte ut den hängda gubben mot en smiley samt sjungit och lekt massor av lekar.
Förutom oss finns tre fröknar på plats. Det är ibland ganska olikt en svensk förskola på både gott och ont. Det är också svårt att veta på vilket sätt och hur snabbt vi kan bidra med en positiv förändring på de områden där vi ser att vi kan vara till hjälp. Balansgången mellan att vara framåt och ödmjuk är ibland lite svår och vi vill inte köra över de andra fröknarna. Vi går istället på metoden sakta men säkert och betonar att vi både kan lära ut och finna lärdomar.
Något som också är lite krångligt är kommunikationen, speciellt med alla barnen som bara pratar siswati. Det är frustrerande att inte förstå språket när ett av barnen kommer gråtandes och säger ”Teacher…” och sedan fortsätter på siswati. Då går vi till en av fröknarna som får översätta. Jag längtar tills vi lär oss mer siswati och kan förstå barnen bättre!

 

Processed with VSCO with g3 preset

Viktigt att tvätta händerna innan matdags.

 

/Victoria, Swaziland

Att känna sig som en kändis

Hej vänner!

En månad har gått. En månad av roliga, konstiga, tråkiga och underbara möten. En månad i en helt annan kultur. En månad i Swaziland.
Den första månaden har varit bra. Självklart har det hänt och kommit upp saker som har varit jobbiga men överlag har det varit fantastiskt.
Jag och Victoria har fått pröva på mycket nytt. Det har nog varit något nytt nästan varje dag.

Vi har bland annat fått laga mat, på swazi sätt. Vi har förtått att det är mycket ris, papp, kyckling och röror av olika slag.

Andra veckan så var vi på ett youth meeting. Det skulle ha börjat klockan 9 men eftersom att det endast var vi som hade kommit då så drog det igång en timme senare istället, då det var lite fler människor som hade anlänt. När vi träffade dom första ungdomarna så blev vi lite chockade. Till en början var dom väldigt blyga och försökte nästan undvika oss, men när dom märkte att vi faktiskt ville få kontakt och hälsa på dom så slängde dom sig runt våra halsar och skrattade och ville nästan inget annat än att vara vid oss. Dom tog genast upp deras telefoner och plåtningen var i full gång. Alla drog i en, kramade en och ville hela tiden ta kort. När jag tog upp min mobil började dom skrika och det var viktigt att alla skulle få plats i bilden. Man kände sig som en kändis. Jag tror att det kommer att vara såhär ett  tag tills dom faktiskt inser att vi är, precis som dom. Trots att vi är vita och kommer från ett annat land är vi människor som vill bli deras vänner. Vart man än går så hejar folk. Dom frågar hur man mår och vart man kommer ifrån. Uppmärksamheten är inget man kan undgå.

 

Vi har även fått vara med på en traditionell ceremoni. Den höll på i 5h och innehöll sång och dans, predikningar och bibelläsning och det hela avslutades med swazimat. Jag har inte varit med om något liknande innan och det var en häftig upplevelse.

/ Johanna, Swaziland